attvarabob

Nu är det dags att köpa bok! Tjejerna bakom bloggen " Hormoner och hemorrojder " har skrivit en bok: " Det är inte du, det är dom " Jag kommer definitivt köpa den, dels för att jag är säker på att jag kommer tycka att den är ytterst underhållande, med hög igenkänningsfaktor, och man behöver skratta åt allt elände. Men också för att de lyfter en så viktig sak i dagens föräldraskap: vikten av att stötta och peppa andra föräldrar istället för att peka finger och döma. Och jag vill stötta det. Jag försöker utgå ifrån att de allra flesta föräldrar tar de beslut som blir bäst för deras barn, utifrån deras egna unika förutsättningar, och är trygg i att det trots allt är få personer som inte förmår att göra det som är rätt för sina barn. Att ignorera sina barns behov, att medvetet utsätta dem för risker eller göra något man tror kommer skada dem är trots allt en väldigt, väldigt, väldigt kraftig gräns att överskrida. Kan hända att när man har ett yrke där man får inbli

Plugget är igång. Det känns ovanligt motigt, omotiverande och rent av deprimerande den här terminen, jag är jäkligt skoltrött helt enkelt. Men ändå, idag var det en sitta hemma och plöja litteratur dag, men plöja litteratur kan man inte göra åtta timmar i sträck. Därav tog jag en omväg när jag skulle gå ut och köpa någonting i lunchväg, och tittade in på den lokala secondhandbutiken. Förutom att jag kunde fynda en treliterspåse full av pärlor till pärlplattor för ynka 15 spänn (förbrukningsvaror!) så hittade jag en klänning. En skräddarsydd sidenklänning i underbar 40-50-tals stil. Så jäkla onödigt inköp, för hur ofta har jag anledning att dra på mig en sådan, men för 60 kronor tänkte jag att den kunde vara kul att ha i garderoben. Vem vet, plötsligt kanske man blir ivägsusad på galej.

Polarn har ju slutat med blöja. På dagen, inte på natten. Eftersom hon gillar att hetsdricka innan hon somnar så har hon en ytterst aktiv blåsa nattetid och får därför en "godnattblöja". Fast den lilla damen är ju rätt stolt över att ha trosa nu, så precis som det var med hennes storasyster så blir det emellanåt protester mot den där godnattblöjan.  Inga problem, vi låter henne somna utan så drar vi på en blöja sen. Om vi inte glömmer vill säga, som igår. Fast då kommer väl tösabiten och väcker mig klockan ett på natten och säger: " Mamma, issa! " Jag känner att hon är utan blöja och hoppar snabb som blixten ur sängen för att jag förväntar mig att hon har haft en olycka. Men icke. Vi hinner gå på toaletten (då fick jag ta på en godnattblöja). Vi känner inte att det innebär att vi kan testa blöjfria nätter, men det ger ju liksom lite hopp om framtiden, att hon vaknar av att hon är kissnödig när hon för en gång skull är blöjloose.

Ja, nu var det ju så att sommaren dröjde lite till med sitt uttåg, så vi tänkte att vi kunde överraska barnen med ett besök på Kolmården. Det gick väl som väntat. Pyret är i någon "fas" som gör henne väldigt, v.ä.l.d.i.g.t. känslig. Hon sover kasst på nätterna också, och därmed vi med, för hon behöver tröst i sömnen sådär en gång i halvtimmen. Inga konstigheter, man börjar ju vänja sig vid dessa "faser" och dess härliga humörsvängningar. Dock medförde det självklart meningslösa protester innan vi ens hunnit ut ur dörren och en dag i samma anda. Till att börja med tänkte vi att det kanske inte skulle vara så mycket folk en dag så här i slutet av sommaren, efter att skolorna börjat och alla redan haft det som utflyktsmål under sommarlovet. Fel. Det var packat. Därmed fick vi stå i kö till allt i hundra år. Det främjar inte barns eller vuxnas temperament. Självklart började vi i Bamses värld. Och lika självklart började vi med " Godiståget ", berg- och da

Det började som väntat. Bara skriva ut lite till kursen. Bara svabba golven lite. Bara plocka undan lite. Bara rensa lite. Bara inventera vinterkläderna. Bara rensa lite blommor. Sen plingade det till i mobilen och jag fick ett sådant där meddelande som får hjärtat att sjunka. Ett sådant som påminner en om att livet är ett skört och trassligt elände utan känsla för rättvisa, vett eller fason. Då kände jag på riktigt: Vad fan håller jag på med? och gick ut och köpte fikabröd. Sen satte jag mig på balkongen, i solen, och bara gjorde ingenting. När solen brände för starkt så flyttade jag in i soffan och tittade på en film jag länge velat se, med chipspåsen i ett stadigt grepp. Jag antar att jag kände en slags plikt att njuta av livet och slappna av när jag faktiskt kan det, för jag insåg att jag inte har något att klaga över. Det finns ju fina människor som får så mycket mer att handskas med än vad som är rimligt. Eller, det är väl det jag har att klaga över, att livet kastar

Igår trodde jag på rapporterna om att moln och svala vindar var på intåg, och stressade upp mig. Detta eviga stressande. Nu var det ju inte så, jag fick ju njuta av solen idag med, tillsammans med finaste mammakompisen i stan. Imorgon är det sista lediga (var)dagen innan plugget börjar, och gissa vad? Jag stressar upp mig. Jag försöker, verkligen försöker , att tänka att jag ska ha en l.e.d.i.g. dag. Ligga i soffan hela dagen med en påse chips och kolla på Viaplay. Jag försöker, verkligen försöker , att tänka att jag behöver det, alla fysiska och psykiska stressymtom tyder på att det vore en god investering. Nu kommer en ny termin, snart stundar delegeringsprov på jobbet, kalla och mörka vinterhalvåret kommer, och jag har inte haft någon semester. Men. Så smyger de sig in. Tankarna. Fast, jag skulle ju kunna läsa lite av de där artiklarna man ska ha läst till på onsdag, eftersom jag inte fått boken man ska ha läst till måndagen från Adlibris , de kommer inte hinna leverera den.

Det kändes som att solen och värmen hade sin avskedsföreställning idag. Det gjorde mig lite ledsen och desperat, trots att det var en riktigt bra sommar i år. Så efter många långa timmar hos frissan gick jag hem och gjorde en pastasallad. Eller, inte direkt efter, för då åt jag en sen lunch, på balkongen, i solen, med en bok i näven. Jag. I en hel timme latade jag mig fast jag hade saker att göra. Wohooo! Men sen gjorde jag en pastasallad, innan jag hämtade barnen. För vi passade på att utnyttja den sista sommaren med att äta middagen med en picknick i parken. Om väderkartorna stämmer och det här var den sista dagen för i år med bara ben, så går jag in i en sorgeperiod nu. Men tack för i år värmen, jag kommer sakna dig. 

Jag spenderade min lediga dag med att åka till jobbet. I sex timmar satt jag och skrev på ett prov för att få en delegering. Sex timmar i ljudet av att byggarbetare bilade bort golv på våningen ovanför. Det var inte konstruktivt. Det är meningen att provet ska skrivas på jobbet för att man ska få betalt för den tiden man skriver det. Nu räknar jag kallt med att jag hade kunnat skriva klart det om jag hade fått skriva det i en något mer harmonisk miljö, därför väljer jag att skriva resten hemma, obetalt. För herre min skapare, det var tamefan omöjligt att tänka en tanke fullt ut i det där ljudet, det var ren tortyr. Att skriva på en slags hemtenta och leta fakta och försöka formulera svar var bortom plågsamt. Men eftersom större delen av dagen var tortyr kunde jag väl fortsätta i samma anda. Medan herr B.o.B. nattade barnen körde jag ett träningspass. Jag hade ingen lust. Ingen alls. Och mina höfter har gjort så in i bäcken ont hela dagen. Men desto nöjdare är jag när jag räknat ner

Polarn kommer springande efter mig och Pyret när vi ska gå från förskolan. "Mamma! Titta!" "Va gullig!" Äh? Näe! Då kommer nästa avkomma och säger samma sak: "Åh! Va gullig!" Förra gången hade de vett att ha en torr och död gråsugga i näven, men nu var det en alldeles levande variant som gjorde rymningsförsök med jämna mellanrum. Polarn var dock rask att plocka upp den igen, för hon skulle hitta hennes mamma och pappa. Så ska man som en god mor inte följa instinkten att skrika "Blä och usch!", utan säga "Åh, ja den var fin. Men nu vill den nog gå iväg, låt den gå nu." Bättre var det att komma hem, höra Pyret gå in i deras rum och säga: "Men vad har hänt här? Åh mamma! Så underbart fint du har gjort vårt rum!" Sen kommer hon rusande ut i hallen, kastar sig runt benen på mig och säger "Tack mamma!". Hon sliter med sig Polarn och säger "Du måste se vårat fina rum!" Polarn säger "Åh! Så fint!"

I osköna sängar i vår fuktiga lilla stuga, sov vi ändå rätt gott. Kanske till följd av ölen herr B.o.B.s chef kom och bjöd på till kvällen. Polarn vaknade som av tradition strax efter fem, men bad bara om sin Rrrooaaarrww och en kram, och somnade om igen. Vi blev sen inte väckta förrän vid halv sju. Polarns första ord var: " Idag vi gå till Pippis värld! " Pyret vaknade strax efter och sa detsamma. Humöret var idag av det mindre traditionella superglad, lyssnande och tålmodig. Jösses, när ska man vänja sig vid de där humörsvängningarna?  Vi plockade ihop, städade stugan, lämnade in nyckeln och knatade iväg till en härlig frukostbuffé. Att vi kunde sitta och äta frukost i en hel timme utan tjafs lär väl också gå till historien, och belönades självklart med att vi startade med att kolla in Pippi. Pyret visste knappt var hon skulle ta vägen medan Polarn började gråta och ville åka hem när Pippis pappa dök upp i föreställningen. Han var pirat, hon gillade inte pirater. Så

Efter sjuhundraelva bråk om allt från val av frukost, via systrars retsamhet, till val av skor,  så packade vi in allt och alla i bilen och gav oss av. Sommarens sista utflykt. Fast Pyret var så in i bäcken sur att hon inte ville följa med längre, hon ville hellre bo hos mormor och morfar medan vi åkte iväg med Polarn. Vi var så in i bäcken less på den lilla damen vid det laget att vi var beredda att lämna henne där. Men, sjuhundra elva missnöjesyttringar senare nådde vi Astrid Lindgrens campingby. Vi har ätit, vi har packat ihop barnen och beställt frukostbuffé, nu laddar vi för att få en bråkfri dag inne på Astrid Lindgrens värld imorgon. Det vore trevligt att få avsluta sommaren med en bra utflykt, men än så länge kommer den mest gå till historien som suraste barnen på besök i Småland.

Så kom det en sådan där bild igen. En sådan som går rakt igenom hjärtat och man vet inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Krig alltså. Medan svenskar gnäller om, och vill förbjuda, att människor sitter på gatan och tigger pengar, så sitter små barn på säten i akutbilar i andra länder, nyss utdragna ur stenhögar efter ett bombanfall. Hur man kan störa sig på att någon säger " Tjäna tjäna " när man går ut från mataffären och man helt frivilligt får avgöra om man vill ge en tia eller inte, till sådan grad att politiker pressas att ge lagförslag om att förbjuda det, samtidigt som små barn skiljs från sina föräldrar när hus sprängs i luften och världen lite tafatt säger Ajabaja . Det är ju bra märkligt. Bara att nudda vid tanken på att Pyret eller Polarn skulle vara på väg ut från vårt hus för att gå till förskolan, och en sekund senare begravas i stenmassor efter att en bomb briserat, är plågsamt. Att sen föreställa sig att de slits ur den raserade byggnaden av en anon

Jag hade möjlighet att ta lite sovmorgon idag, så självklart vaknade jag klockan 5.54 och var pigg. Och eftersom jag gick upp så vaknade självklart den yngsta arvsmassan och började begära frukost och grejer. Det var väl så att jag var ledig från jobbet idag för att ta ett arbetspass på det andra jobbet, förskolan hade stängt och därför var det mamma-jobb inbokat. Kanske är det fel att kalla det för jobb att ta hand om sina barn, men troligtvis inte. För att aktivera de små hade jag bokat in en dag på Skansen tillsammans med deras mormor och morfar. Inte för att det finns så mycket på Skansen, men att åka tåg och spårvagn, knata runt och titta på de få djur man ser, sätta sig och äta lite här och där, åka ett par dassiga karuseller, åka lite rutschkana, klättra på låtsasdjur och stängsel och sen åka spårvagn och tåg hem igen, det räcker. Eller räcker och räcker, arvsmassorna ville måla, göra pärlplattor, hjälpa till att vattna blommor, hjälpa till att sortera tvätten, hjälpa till at

Tredje dagen i rad som jag lyckas träna min arma lekamen. Kan hända att det är omöjligt i verkliga verkligheten, men jag tänker att en halvtimme på crosstrainern varannan dag och en halvtimme core-träning varannan dag inte är för mycket begärt. Fast vi får väl se vad jag säger när den obligatoriska efter-att-ha-kommit-igång-med-träning-förkylningen slår till. Kollegan snorar så jag känner mig redan pessimistisk. Men sen kan det ju hända att man slutför projekt också. Pippifågellampan är på plats! Bra mycket roligare än en IKEA-lampa. Jag är riktigt nöjd och stolt över mitt konstverk. Det slog mig att jag börjat få tid igen, till träning och pyssel till exempel. Barn växer tydligen, trots allt.

Det var väl så att jag hittade söta små fåglar på TGR. Inte visste jag vad jag skulle göra med dem, men något till barnrummet, någon gång, kanske. Sen var det väl så att jag hittade en söt "fågelbur" billigt på Clas Ohlson. Fåglar och fågelburar brukar väl hänga ihop på något vänster. Inspirerad av den där design-fågelburslampan som kostar skrattretande mycket pengar så satte jag mig och fnulade. Lite bur, lite lampsladd, lite fåglar och lite gammal konstgjord blomma. Tadaa. En snygg glödlampa ska införskaffas och jag ska få upp konstverket i taket i barnrummet, sen är det klart. Pyret var övertygad om att det skulle bli den finaste lampan hon någonsin har sett, vi får väl se vad hon tycker imorgon.

"... ingen kommer här fram, här fram, förrän hon säger sin käraste namn ..." Polarn såg ut som lite av ett frågetecken när hon hade knuffats runt i leken, så jag förklarade att "ens kärastes namn" betyder att man ska säga vem man älskar. " Ja äääällllssskaaaarrr... ...Polarn! "  Bravo älskling, Bravo.

Det är dags att ta tag i sig själv. Jag har ont i ryggen, ont i höfterna, återkommande huvudvärk, är trött så jag vill gråta från väckning till gonattkudden och har problem med kramp i vader och fötter. Det sistnämnda kunde visst avhjälpas med magnesiumtillskott enligt narkosdoktorn på jobbet, så det är införskaffat. Det övriga kan nog bara avhjälpas med styrketräning och lite bättre kosthållning. Bättre kosthållning än en grundföda bestående av koffein och kolhydrater tänker jag då. Så. När Polarn väckte mig imorse fick hon sitta med paddan medan hon åt frukost, så låg jag och krälade runt på golvet nedanför henne, med Olga Rönnbergs Mammaträningsbok i högsta hugg. Det är ju lite sent kanske, men det är säkert foglossningshöfter och post-preggo hållning som är orsaken till värken, så jag börjar där. När Polarn hade ätit klart fick jag hämta en extra träningsmatta, för då ville hon "träna också", och "hjälpa till". Det var ju trevligt med lite sällskap men tufft

Jag läste för ett tag sen om hur man ska förändra sitt liv genom att föreställa sig att man är den personen man vill vara, istället för att tänka på vem man inte längre vill vara. Som att man ska se sig själv som den där hälsosamma träningsfanatikern istället för den där trötta människan som alltid faller för choklad och hoppar över träningen. Eller att man ska se sig själv som den omtänksamma optimisten istället för den bittra människan som hänfaller åt ironi i tid och otid. Mja. Kanske är det precis tvärtom man ska göra, tänkte jag idag. När man är inne i en sådan där period där man känner sig lite trött, man funderar över sina val och får lite panik över hur livet är, så kanske man ska fokusera på vad man inte vill. Bara idag kom jag att tänka på att jag inte vill vara den där personen som alltid ska se positivt på allt . För att alltid hitta det positiva i saker kan ju vara lite respektlöst mot den som inte har det så himla positivt just då. Jag vill heller inte vara den som

Vardag. Var. Dag. Varje dag. Det där ekorrhjulet som bara snurrar på, ingen hinner riktigt kliva på och ingen hinner riktigt kliva av. Just nu känner jag för att kliva av. Jag hänger inte med och jag orkar liksom inte trampa med i takten. Hur mycket jag än tar tag i saker så blir ingenting riktigt klart, eller egentligen gjort, eftersom listan bara fylls på. Fixa en sak; få två problem på köpet. Fast jag känner inte att jag har rätt att klaga när jag har människor omkring mig med riktiga problem och möter patienter som försöker överleva. Hur kan jag vilja krypa ihop som en åskrädd hund och bli omhändertagen, när jag får kramar och pussar av två friska barn varje dag. När jag har min egen hälsa och får chanser att utvecklas och greppa nya möjligheter lite då och då. När jag har en make som grävde ner sig i stridsgropen med mig och räddade det som var vårt. När jag egentligen inte saknar något. Fast något saknar jag. Något är trasigt. Något behövs. Jag kan bara inte finna orden fö

" Åh! Det är en alldeles underbar dag! " utbrister hon plötsligt. Pyret, vår treåring som snart ska bli medlem i P.R.O., medan vi tog en promenad ute på Djurgården. Idag med mjukglass och varmkorv som underhållning till kortväxta familjemedlemmar. Pyret gick. Hon gick från Stockholm södra ner till Djurgårdsfärjan. Hon gick från färjan till Djurgårdsbron. Hon gick från NK till Kungsträdgården och Gallerian. Hon gick från Gallerian till Centralen. Hon gick så mycket att jag höll med henne om att hon var promenadmästare. Jag höll med henne så mycket att jag gick med på att åka hem och göra en medalj och ett mästar-märke till henne. För att försöka återställa ordningen efter semestern så behövde vi åka och storhandla efter dagen strapatser, men det gav inte upphov till några större scener, trots en lång dag i värmen. Polarn var i och för sig på sitt nuvarande tresekunders humör; Ett, Två, Tre - sen exploderar hon plötsligt, av helt okända anledningar, mitt i att hon snack

I vad Greken kallade vår Sverige runt sommar, hamnade vi idag i Västerås, vid Anundshög, tillsammans med just Greken och hennes familj. Förutom runstenar och gravhögar som vi klättrade som berg, var det familjelördag på området. Barnen roades med tipsrunda, fiskdamm, ansiktsmålning, lekar och -jajamensan Pyret blev lyrisk- ponnyridning. När de hade gjort alla aktiviteter belönades de dessutom med glass. Allt utan kostnad. Hur coolt är inte det. Åka bil gick dessutom bra, Polarn roade sig med sin nya skrivplatta som hennes mormor och morfar köpt, och Pyret åt lördagsgodis. En timmes bilåkning utan pip och gnäll, det är ju också ganska coolt. Själv fick jag lite feeling av att ta mig uppför gravhögen och känner att det är dags att komma igång med träningen igen. Jag känner mig taggad, det tillhör coolt-kategorin. Om två veckor har vi en till resa inom landet planerad, det vore ju coolt att ta sig någonstans nästa helg också. 2016: Sommaren av Sverige weekends.

Det är inget tvivel om att Pyret är av min genpool. Hon kan lätt begära att få vänta med att gå och lägga sig för att hon först måste ställa iordning på deras skrivbord. Hon älskar att sortera och redan som bebis ställde hon upp leksaker i rader. Hon gillar att torka saker. En " hobby " är att göra rent handfatet. Så här såg det ut efter en sisådär halvtimmes rengöring med först ett evigt gnuggade med löddrande tvål, sen sköljning, sen skrubb med nagelborste, mer skölj och till sist torkning med tvättlappar.   "Vad har ni gjort för att det ska bli så här smutsigt mamma och pappa?!" "Jag tvättar det där handfatet varje kväll under tandborstningen, som alla normalstörda kvinnor med inpräntade normer om att alltid multitaska, så skyll på din far."  Sa jag inte,  för jag har försökt att dölja min lätt pedantiska sida för de där korta människorna i hushållet just för att de ska slippa hålla på att "hålla på" hela tiden. Antingen har jag misslyck

När man använder sommarlovet till att sommarjobba och sen använder sommarjobbet till att plugga, vad är det för fel på en då kan man tänk sig? Jag hade min första lektion idag för att få delegering till att utföra en arbetsuppgift. Siffror med styrkor hit, frekvenser dit, sekunder här, kolla EEG där, samtidigt som man ska sätta dit det där, kolla patienten, kommunicera med narkosen, och skriva journal. Självklart, eftersom vi jobbar med människor, så är det ju dessutom lite olika för varje patient. Nu ska det nötas, för jag ska läsa in en massa saker som kommer mynna ut i ett skriftligt prov och en typ uppkörning tillsammans med överläkaren, som ska ge delegeringen. Men det är ju skönt att ha sommarlov och ta en liten paus från allt det där pluggandet. Jag är så skadad.

En sån där dag. Utan någon egentlig anledning känns det tungt, så där som att jag bara vill lägga mig i fosterställning under täcket, bli omhändertagen och få en kram. Så där så att jag inte vill orka, vara kompetent, prestera, avancera, ta ansvar, vara duktig, ta omhand och sköta saker. Ändå tackar ja jag till att bli upplärd i en ny del i arbetet för att få delegering. Ändå söker jag rätt på information. Ändå tar jag tag i ett samtal med chefen. Ändå förbereder jag mig för ett jobbigt samtal nästa vecka. Ändå planerar jag morgondagens middag. Ändå går jag till jobbet och lyssnar till patienternas ångest och tragisk livsöden. Visst är det märkligt. Livet liksom bara trampar på, allt ska hanteras hur det nu än är. Så jag hanterar det, hoppas jag.

Pyret fick en häst med tillbehör av mormor och morfar. Hon ordnar, lägger mat i den hinken, vatten i den hinken, flickan ska ha sin jacka-eller inte, andra hästar ska också bo där, de ska borstas, de ska ha maten i en annan hink, de ska gå ut, de ska gå in, de ska byta filt, de ska ha sadel-eller inte. Herrejisses vad hon håller på! Idag fick hon lämna sin ordnade hage för att hoppa in i badet och då fick Polarn tillgång till sakerna. Pyret fick sin syster att lova dyrt och heligt att inte röra något, ett löfte syster yster höll i mindre än en minut innan hon gjorde om hela föreställningen. Men undrens tid är inte förbi, Pyret blev inte hysterisk utan de lyckades dela på leken. Så. Hästtokerierna blir allt mer intensiva. Jag antar att det är dags att börja titta på hästprylar till födelsedagar och julklappar.

Så var det väl så att lilla skrutt, vår bebis, kaxmörten, primadonnan; Polarn i hela sin två år och fem månader gamla uppenbarelse hade sin första blöjfria dag på förskolan. Fanfarer, gratulationer, hyllningar infogas i kommentatorsfältet. Vardagen är ju åter efter sommarlovet och alla dagar i lekparker, utflykter till Eskilstuna och High Chaparall, utan olyckor har banat väg för en olycksfri dag på förskolan. Det blev dessutom en så praktisk start att de bara var sex stycken barn på plats, så toalettbesök kunde hållas i fokus av både Polarn, personalen och syskon/förskolkompisar. Jag är så stolt. Min bebis är stora tjejen nu. Det fyller mig också med ett märkligt vemod. Min bebis. Hon är ju inte ens två och ett halvt. Men mest är jag stolt. Fastän det är hon som fixat det och herr B.o.B. som har övat med henne, så tar jag åt mig en liten bit av äran, bara för att jag har varit med att skapat varelsen ifråga. Jag tar dock inte samma ansvar för att ha varit med att skapa varelsen if