Fortsätt till huvudinnehåll

Vad funkar bäst? Teamwork!

Nu är det dags att köpa bok!
Tjejerna bakom bloggen "Hormoner och hemorrojder" har skrivit en bok:
"Det är inte du, det är dom"
Jag kommer definitivt köpa den, dels för att jag är säker på att jag kommer tycka att den är ytterst underhållande, med hög igenkänningsfaktor, och man behöver skratta åt allt elände. Men också för att de lyfter en så viktig sak i dagens föräldraskap: vikten av att stötta och peppa andra föräldrar istället för att peka finger och döma. Och jag vill stötta det.

Jag försöker utgå ifrån att de allra flesta föräldrar tar de beslut som blir bäst för deras barn, utifrån deras egna unika förutsättningar, och är trygg i att det trots allt är få personer som inte förmår att göra det som är rätt för sina barn. Att ignorera sina barns behov, att medvetet utsätta dem för risker eller göra något man tror kommer skada dem är trots allt en väldigt, väldigt, väldigt kraftig gräns att överskrida.
Kan hända att när man har ett yrke där man får inblick i situationer där det har blivit fel, där föräldrar har brustit på riktigt, så inser man att alla dessa pekpinnar och åsikter är lite fåniga. Hur mycket skärmtid barnen får, hur ofta de får kolhydrater, hur många timmar de är på förskolan, hur mycket plast som finns i hemmet, om de ammas eller inte, allt sådant är åsikter. Det är inte vad som avgör om du är en bra förälder.

Så. I dag, när alla motsägelsefulla åsikter finns bara en panik-Googling bort, när sociala medier blinkar som discoljus med all information du inte visste att du behövde så behövs sådana som "Hormoner och hemorrojder" (och även "Hej hej vardag") för att påminna om att vi kanske ska prova att säga:
"Fan vad bra just du kämpar på som förälder!"
istället för att peka på att:
"Om du gör så här så gör du fel (och dina barn kommer bli förstörda för resten av livet)!"
För det gör du troligtvis inte, du gör säkert ditt allra bästa, och dina barn kommer säkert klara sig fint.
Fast förresten, säg inte "Fan" om det finns små barn i närheten, det är jättejättefel...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.