Ja, nu var det ju så att sommaren dröjde lite till med sitt uttåg, så vi tänkte att vi kunde överraska barnen med ett besök på Kolmården.
Det gick väl som väntat.
Pyret är i någon "fas" som gör henne väldigt, v.ä.l.d.i.g.t. känslig. Hon sover kasst på nätterna också, och därmed vi med, för hon behöver tröst i sömnen sådär en gång i halvtimmen. Inga konstigheter, man börjar ju vänja sig vid dessa "faser" och dess härliga humörsvängningar. Dock medförde det självklart meningslösa protester innan vi ens hunnit ut ur dörren och en dag i samma anda.
Till att börja med tänkte vi att det kanske inte skulle vara så mycket folk en dag så här i slutet av sommaren, efter att skolorna börjat och alla redan haft det som utflyktsmål under sommarlovet. Fel. Det var packat. Därmed fick vi stå i kö till allt i hundra år. Det främjar inte barns eller vuxnas temperament.
Självklart började vi i Bamses värld. Och lika självklart började vi med "Godiståget", berg- och dalbanan som Pyret längtat efter, och tjatat om, sedan förra året. Polarn var fortfarande för kort i rocken, så Pyret och jag stod i kö i säkert 20 minuter innan det var vår tur. Pyret var så jäkla taggad varenda gång tåget åkte över och förbi oss där vi stod i kö. Sen blev hon totalt vettskrämd vid första utförsbacken.
...
Tåget skulle åka två varv, men personalen som skötte berg- och dalbanan såg Pyrets panikslagna och rödgråtna ansikte och stoppade tåget vid stationen. Tanken var väl att vi snabbt skulle kliva ur och sen kunde övriga tåget ta sitt andra varv. Men tåget stannades för sent så säkerhetsbygeln gick inte att öppna, och att inte komma loss gjorde att Pyrets panik växte. Vi fick ingen information utan fick tjuvlyssna på personalens telefonsamtal, då hörde jag att de ringde efter en tekniker. Som kom, efter en bra stund, också utan att säga något. Teknikern började dessutom köra tåget lite fram, lite bak, lite fram, för att få den där spärren till byglarna att släppa, efter vad jag hörde, men Pyret blev ju livrädd för att hon skulle behöva åka ett varv till.
Till sist släpptes byglarna och vi kunde kliva av, men då vi gick fram till grinden kunde vi istället inte gå ut. Den nya personalen svarade lite ointresserat, efter en bra stund, att grinden skulle öppnas "sen". Det gjorde den, när tåget åkt sina två varv. Under tiden fick Pyret alltså stå uppskrämd och ledsen och vänta på att få lämna platsen. Kanske inte väl hanterat av personalen, inte heller för de andra i tåget som inte fick veta varför tåget stoppats. Information är den viktigaste ingrediensen i många situationer, i sådana här situationer speciellt.
Vår lilla Pyret. Hon som åkt karuseller och små berg- och dalbanor till det sprutat ut öronen. Som är besatt av att åka karuseller efter den här sommaren. Men det här var hon tydligen inte redo för. Hon ville åka de andra karusellerna; Båten, Dunderhonungs burkarna och Skalmans ballonger i alla fall, och de har hon ju åkt tidigare (inte Skalmans ballonger, men hon har åkt liknande), fast nu blev hon rädd så hon skakade varje gång. En ingrediens till som inte främjar humöret.
Resten av dagen var hon därför lite mer från och till i humöret. Vi lyckades ändå se tigrarna, Polarn älskade dem, och åka Safari-linbanan, som Pyret tyckte var lite läskig så klart. Lite andra djur var intressanta, men maten var det protester kring, och glassen blev bara fel.
Dock uppväger Polarn med att vara på ett strålande humör. Hon är kaxig och bestämd som få, men en glad skit. Hennes höjdpunkt var att få krama Bamse, och hon vågade det!
Nu är jag rätt mätt på utflykter för ett tag, men tänker att sommaren har varit bra på att förbereda arvsmassorna på vad man kan och inte kan göra när man ska iväg på äventyr. Kanske kan vi dra nytta av det i framtiden. Troligen inte, men kanske. Fast jag tror att Pyrets förälskelse i karuseller och berg- och dalbanor är kantstött.
Kommentarer