Polarn kommer springande efter mig och Pyret när vi ska gå från förskolan.
"Mamma! Titta!"
"Va gullig!"
Äh? Näe!
Då kommer nästa avkomma och säger samma sak:
"Åh! Va gullig!"
Förra gången hade de vett att ha en torr och död gråsugga i näven, men nu var det en alldeles levande variant som gjorde rymningsförsök med jämna mellanrum. Polarn var dock rask att plocka upp den igen, för hon skulle hitta hennes mamma och pappa.
Så ska man som en god mor inte följa instinkten att skrika "Blä och usch!", utan säga "Åh, ja den var fin. Men nu vill den nog gå iväg, låt den gå nu."
Bättre var det att komma hem, höra Pyret gå in i deras rum och säga:
"Men vad har hänt här? Åh mamma! Så underbart fint du har gjort vårt rum!"
Sen kommer hon rusande ut i hallen, kastar sig runt benen på mig och säger "Tack mamma!". Hon sliter med sig Polarn och säger "Du måste se vårat fina rum!" Polarn säger "Åh! Så fint!" och börjar bjuda dockan på kaffe.
Trots att jag inte hade frågat vad de ville ha, så känns det som att jag fick godkänt.
Kommentarer
Jag försöker verkligen hålla masken, jag vill försöka låta bli att överföra min småkrypsfobi så gott det går, men blir de fältbiologer så hälsar jag inte på dem på jobbet!