En sån där dag.
Utan någon egentlig anledning känns det tungt, så där som att jag bara vill lägga mig i fosterställning under täcket, bli omhändertagen och få en kram. Så där så att jag inte vill orka, vara kompetent, prestera, avancera, ta ansvar, vara duktig, ta omhand och sköta saker.
Ändå tackar ja jag till att bli upplärd i en ny del i arbetet för att få delegering. Ändå söker jag rätt på information. Ändå tar jag tag i ett samtal med chefen. Ändå förbereder jag mig för ett jobbigt samtal nästa vecka. Ändå planerar jag morgondagens middag. Ändå går jag till jobbet och lyssnar till patienternas ångest och tragisk livsöden.
Visst är det märkligt.
Livet liksom bara trampar på, allt ska hanteras hur det nu än är. Så jag hanterar det, hoppas jag.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer