En sån där dag.
Utan någon egentlig anledning känns det tungt, så där som att jag bara vill lägga mig i fosterställning under täcket, bli omhändertagen och få en kram. Så där så att jag inte vill orka, vara kompetent, prestera, avancera, ta ansvar, vara duktig, ta omhand och sköta saker.
Ändå tackar ja jag till att bli upplärd i en ny del i arbetet för att få delegering. Ändå söker jag rätt på information. Ändå tar jag tag i ett samtal med chefen. Ändå förbereder jag mig för ett jobbigt samtal nästa vecka. Ändå planerar jag morgondagens middag. Ändå går jag till jobbet och lyssnar till patienternas ångest och tragisk livsöden.
Visst är det märkligt.
Livet liksom bara trampar på, allt ska hanteras hur det nu än är. Så jag hanterar det, hoppas jag.
Kommentarer