När luften tar slut.

Vardag.
Var. Dag.
Varje dag.
Det där ekorrhjulet som bara snurrar på, ingen hinner riktigt kliva på och ingen hinner riktigt kliva av.
Just nu känner jag för att kliva av. Jag hänger inte med och jag orkar liksom inte trampa med i takten. Hur mycket jag än tar tag i saker så blir ingenting riktigt klart, eller egentligen gjort, eftersom listan bara fylls på. Fixa en sak; få två problem på köpet.

Fast jag känner inte att jag har rätt att klaga när jag har människor omkring mig med riktiga problem och möter patienter som försöker överleva.
Hur kan jag vilja krypa ihop som en åskrädd hund och bli omhändertagen, när jag får kramar och pussar av två friska barn varje dag. När jag har min egen hälsa och får chanser att utvecklas och greppa nya möjligheter lite då och då. När jag har en make som grävde ner sig i stridsgropen med mig och räddade det som var vårt. När jag egentligen inte saknar något.

Fast något saknar jag. Något är trasigt. Något behövs. Jag kan bara inte finna orden för det än.

Kommentarer

greken sa…

Tänker likadant. Det är svårt att göra sig själv hel och komma på vad man behöver. Vi gör så mycket som det är någon prestige i. Du kanske behöver göra nåt för dig som inte är jobb/plugg/för barn/för maken. Så svårt å veta vad som behövs bara? Jag vill bara ligga i en säng och läsa om andras liv just nu. Orkar inte ta tag i mitt eget! ��

9 augusti 2016 kl. 11:04

B.o.B. sa…

Ja, det där med att göra något för sig själv... När hinner man det? Gör man någonsin det? Borde man göra något regelbundet, eller räcker det att ta en fika eller middag med en god vän ibland? Och vad gör man när det lilla man gör inte känns tillräckligt, man bara vill ha mer, men då känner man sig minsann lite girig och egoistisk.
Finns inga bra svar va?

9 augusti 2016 kl. 11:31

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen