Så kom det en sådan där bild igen. En sådan som går rakt igenom hjärtat och man vet inte riktigt vad man ska göra av sig själv.
Krig alltså.
Medan svenskar gnäller om, och vill förbjuda, att människor sitter på gatan och tigger pengar, så sitter små barn på säten i akutbilar i andra länder, nyss utdragna ur stenhögar efter ett bombanfall.
Hur man kan störa sig på att någon säger "Tjäna tjäna" när man går ut från mataffären och man helt frivilligt får avgöra om man vill ge en tia eller inte, till sådan grad att politiker pressas att ge lagförslag om att förbjuda det, samtidigt som små barn skiljs från sina föräldrar när hus sprängs i luften och världen lite tafatt säger Ajabaja. Det är ju bra märkligt.
Bara att nudda vid tanken på att Pyret eller Polarn skulle vara på väg ut från vårt hus för att gå till förskolan, och en sekund senare begravas i stenmassor efter att en bomb briserat, är plågsamt. Att sen föreställa sig att de slits ur den raserade byggnaden av en anonym människa, lämnas ensamma på en stol medan andra barn räddas och varken jag eller herr B.o.B. är där, bredvid, för att trösta, krama bort chocken och torka bort blodet, är en för olidlig tanke för att ens kunna fullföljas.
Krig alltså.
Hur är det möjligt att det får vara så?
Kan vi inte vara överens om att ha lite perspektiv på vår tillvaro från och med nu?
Kommentarer