Fortsätt till huvudinnehåll

Men slappna av!

Igår trodde jag på rapporterna om att moln och svala vindar var på intåg, och stressade upp mig.
Detta eviga stressande.
Nu var det ju inte så, jag fick ju njuta av solen idag med, tillsammans med finaste mammakompisen i stan.
Imorgon är det sista lediga (var)dagen innan plugget börjar, och gissa vad? Jag stressar upp mig.
Jag försöker, verkligen försöker, att tänka att jag ska ha en l.e.d.i.g. dag. Ligga i soffan hela dagen med en påse chips och kolla på Viaplay. Jag försöker, verkligen försöker, att tänka att jag behöver det, alla fysiska och psykiska stressymtom tyder på att det vore en god investering. Nu kommer en ny termin, snart stundar delegeringsprov på jobbet, kalla och mörka vinterhalvåret kommer, och jag har inte haft någon semester.
Men.
Så smyger de sig in. Tankarna.

Fast, jag skulle ju kunna läsa lite av de där artiklarna man ska ha läst till på onsdag, eftersom jag inte fått boken man ska ha läst till måndagen från Adlibris, de kommer inte hinna leverera den.

Och jag skulle kunna skriva klart.

Jag hade ju tänkt göra en sån där fotobok för Polarn.

Jag hann ju inte torka golven, det går ju snabbt.

Det skulle ju behövas laddas en tvättmaskin.

Jag skulle ju kunna ta en vända upp på vinden.

Jag skulle kunna ta en vända till soprummet.

Jag skulle kunna kolla upp vad barnen behöver i form av höst/vinterkläder.

Barnens garderober skulle behöva rensas.

Jag hade ju tänkt gå igenom högen med saker barnen har tagit med från förskolan.

Det är ju hemskt om jag ligger och latar mig när barnen är på förskolan, kanske borde de vara lediga.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Herrejisses människa!
En. Dag. En jäkla dag. Ska det vara så jäkla svårt.
Det värsta är att jag känner mig själv allt för väl, jag kommer bocka av hälften av den där listan, för att det kommer ge mig någon snedvriden tillfredsställelse och jag kommer känna mig "duktig". Men i slutändan är allt jag kommer få fler konstiga nervpirrningar, mer migrän, mer magkatarr och någon gång i framtiden säkert hjärtinfarkt eller stroke eller något.

En ledig dag, och innan jag ens har haft den så är jag uppstressad över allt dåligt samvete den ger mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.