attvarabob

Vi firar in valborg med att pyrets hysteri går in i jag-skriker-tills-jag-hostar-och-börjar-kräkas. På samma tema fick jag svaret på frågan:Hur gör jag med pyret om jag blir dålig och är ensam hemma? Sömnbrist, stress, utmattning och lite magkatarr fick mig att kräkas imorse. Nåväl, skrikbebis kunde skrika lika bra på badrumsmattan som i min famn och hon fick sällskap av skrikkatten, de kunde sjunga en duett medan jag kräktes. Dessutom skrek hon sig lite matt och somnade, så jag fick vila en stund efter min Hollywood diet. Fast jag måste säga att även om det gick att lösa situationen så är svajigt mående ingen hit kombinerat med sex timmars hysteriskt gråt. Att sorteras under kategori: När man inte trodde det kunde bli mycket värre.

Igår började pyret protestera mot tillvaron klockan fyra på morgonen och fortsatte i samma stil resten av dagen. Jag tänker lite förnuftigt att det måste vara oerhört jobbigt för henne att vara på sådan kant med livet precis hela tiden. Jag tänker lite mer känslomässigt att det vore skönt om hon kunde sluta skrika för en stund. Det gjorde hon, när hon somnade, efter några protester, vid halv nio. Strax innan jag ska gå och lägga mig hör jag snyft och tårar och smyger fram till spjälsängen för att trösta mer. Slutkörd i själ och hjärta av alla protester, allt skrik, allt rivande, nypande och boxande från små nävar och krumbuktande av lemmar suckar jag inför en ny fight. Då ser jag denna lilla varelse ligga som en öde ö i en ocean av säng och gråta i sömnen. Hjärtat brister på ett helt annat sätt. Jag vill slita henne ur sängen, krama den lilla kroppen så hårt det bara är möjligt, pussa de tårfyllda kinderna och lova att hon aldrig, aldrig någonsin kommer behöva vara ledsen eller b

Jag ska tröstäta efter en dålig dag, eller ha fredagsmys. Fram åker godis, chips, kaffebröd eller kex. Att moffla i mig en påse chips själv, äta en hel bytta Ben & Jerry's, en stor påse godis, för många portioner kaffebröd eller bara ett kex till var ingen konstighet. Var. Inte vet jag vad som hände men nu stoppar jag undan chpispåsen efter ett par nävar, ställer in glassen i frysen efter några skedar, petar i godispåsen, tar en  portion kaffebröd/efterrätt eller som nu, tar tre kex och är klar så. Förr åt jag dessutom lätt upp en pizza. No more. I kylen står vin, i skåpet whiskey, vodka, likörer och annat gott. Jag tänker att jag ska ta ett glas vin på fredagskvällen, lördagskvällen, nästa helg. Det blir aldrig av. Soffmys, sådär halvliggande, sådär viktigt att när man köpte soffa så provlåg man den mer än att sitta i den. Borta. Jag kommer på mig själv sitta , rak i ryggen med ett ben korsat över det andra, i soffan medan jag tittar på tv. Klockan 21:00, ett bra progra

Här lägger jag en extra slant på kycklingen, "Den gula pippin", "Kronfågel", köper svenskt, ska få lite bättre kvalitet. Jag får brosk, fett och kyckling som är så seg att den inte går att skära. Det var den middagen. Snacka om besviken.

Varför har människor sådant behov av att försvara pyret? När jag förklara rakt upp och ner vad det lilla livet har haft för sig, vilken volym hon använt och hur många gånger per dag jag räknar till 100 (10 räcker inte på långa vägar, jag utnyttjar Matematik B kursen till max) så uppenbarar sig ofantligt ofta ett leende följt av " Men hon verkar ju så lugn nu. " Oh well. Kanske har jag lärt henne gott uppförande i offentligheten, kanske är hon ögontjänare, kanske jävlas hon med mig, kanske ser du bara en av de få goda stunderna på dagen. " Men hon verkar ju så lugn nu. " borde kunna anmälas som hets mot folkgrupp. Det är liksom illa nog att ungen skriker mig i ansiktet i två timmar trots att jag ler, skrattar, klappar händer, dansar, sjunger, bär och gungar, för att skina upp som en sol när någon annan bara tittar på henne, don't rub it in liksom. " Men hon verkar ju så lugn nu. " Vad kan jag säga? Det verkar väl jag med? Skenet bedrar.

Blommor till mor(mor).

Vägrenen kantas av tussilago, i skogsbrynen växer vitsippor och solen skiner. Att man blir så lycklig varje gång. Tänk om man kunde kapsla in den känslan och sälja som piller.

Pyret har (tvi-tvi, peppar-peppar, jag-borde-verkligen-inte-säga-något) haft några bra dagar. Vad skönt, lite lugn och ro, frid och fridfullt. Ha! När pyret är på gott humör och roar sig som bäst med leksak, snuttefilt eller favoritprogram på tv (som är hockey för att vi har ett alldeles normalt barn), så visar hon sin glädje genom att... ...wait for it... ...skrika. Ett fjrotis-som-väntar-utanför-Grand hotell-på-Justin Bieber-skrik kombinerat med att veva friskt med armarna och slå nävarna kraftfullt mot magen, bordet eller leksaken. När hon inte skriker av lycka eller missnöje då pratar hon. Med en knarrig-dörr-på-spökhus-röst. Ääeeeääääeeeääeeeääeee, låter det. Fast hon sover ju ibland, då får vi ju lugn och ro. Eller, just det, hon kämpar mot sömnen med näbbar och klor, troligtvis för att hon drömmer massor när hon sover nu, mest verkar det vara mardrömmar som får henne att gny, vrida och vända sig. Den positiva utvecklingen är väl att hon har lärt sig att fiska upp nappe

Förälder eller inte, att läsa om våld och övergrepp mot barn gör ju så ont i själen att man nästan inte vet var man ska ta vägen med det. Därför är det ofattbart att det som gör mest ont av allt kan göra ännu mer ont nu när man fått en egen knodd. Femåringar som blir våldtagna, barn som blir slagna, barn som lever mitt i missbruk. Det kramar de sista dropparna hopp ur min själ. Jag får nog sluta läsa nyheterna för att överleva.

Den ska vara i djupaste röd färg, som blodet i " blod, svett och tårar ". Texten ska vara i ilsket svart. Tyget ska vara lätt att torka av (spyor och kladdiga fingrar, you know). Den ska bölja lika frodigt som topparna och dalarna i mitt humör. Så blir den, min " Supermom "-cape. Tadadadaaaaa. Men jag skippar det där med trosorna utanpå, det lämnar jag till Stålmannen, Batman och Madonna.

Queen of fucking everything fick ställa in sin Årets Fru-gala på grund av bristande intresse. Istället belönades dagens smått omöjliga bedrift med att ta hand om disken och få pyret att somna i sin säng. Åh det är ingen hejd på glamouren, jag får passa mig så jag inte får hybris.

En vecka, så länge varade min strejk mot världen. Längre än Transportarbetar-förbundet ändå, men med lika krasst resultat. Imorse blev jag förbannad istället. Badrummet är städat, jag har dammsugit, dammat, torkat golv, tagit bort katthår från mattor och kuddar, diskat, gjort rent spis och diskbänk, handlat, lagat middag, gjort efterrätt, matat pyret tre gånger, fikat och haft lekstund. Klockan är två. Nu ska jag ta det lugnt till kvällens prisutdelning för Årets Fru. Inte årets mamma, den vinner jag minst tio gånger om dagen så den känns lite uttjatad. Men Årets Fru-ceremonin ser jag fram emot, med champagne, rosor och diamanter. Kanske också en tiara som fästs i Britney-tofsen och galaklänning som döljer de håriga benen. Oh my god I am:

Matte var kanske inte mitt bästa ämne, men jag lyckades ändå få bra betyg. Så. Om pyret vid 4 månader ligger på 6-8 månaders utvecklingsnivå. Då kommer hon vid min ålder (inte alls nära 40) vara som en 60-80-åring. Så hon har ärvt något efter sin mor ändå.

Äh? Visst. Snygghetsfaktor före pedagogik va? Lätt att lära sig klockan på den.

Att pyret har börjat stöna, sucka och grymta som en gammal tant (mig?) i tid och otid får väl ses som ett välkommet avbrott till alla skrik. Eller som källa till ett eller annat skratt på hennes bekostnad.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Eftersom jag är en ung pensionär så ska vi nu prata fotvård. Yey. Ett tips från miss Luleå fick mig att prova Footner exfoliating socks. Härligt kemikalie doftande plastpåsar man sätter på fötterna under en timme för att några dagar senare börja leka orm och ömsa skinn. Resultatet ska bli bebismjuka fötter utan allt jobb med fotfilar och fotkrämer. Lite äckligt är det just nu, men det verkar fungera...

Efter för lite sömn, med en förkylning, ett pyre som klockan 10:30 haft sitt andra utbrott och kräkts i hela soffan så kommer de; rymningsplanerna. De pyr som askan från Eyjafjallajökull. De är mer slipade än Sickans. Jag drömmer om att bli kidnappad till möhippan jag aldrig fick. Att kidnappa någon annan och fly min kos. Att studera våren på annan ort. Jag vill lämna pyret i sin fars dugliga händer, packa en väska och likt en tjurig femåring rymma hemifrån. Möta våren en helg i Barcelona. Eller varför inte en Coop hotellpremie och ta pendeltåget till Uppsala eller nyttja opålitliga SJ  och åka till Malmö, Göteborg, Borlänge eller Korpilombolo. Som den blivande pensionär jag har blivit ser jag inget röj helgen lång, istället drömmer jag om lång hotellfrukost, promenader, fika, shopping, middag på resturang, bio och en kvällsdrink. Wohoo. Att få prata med någon utan att bli avbruten. Att få prata med någon överhuvudtaget. Att få vila öronen. Och armarna. Och tålamodet. O

" Passa på och sov när ditt barn sover. " heter det. Om man har en unge med samma sovtider som en själv då, mellan 20-06? Fast jag kanske lägger mig vid 21 och somnar 22 och har den där kan-inte-somna-om-som-en-fjortis-som-gör-militärtjänst sjukan som gör att jag ligger vaken i timmar under natten när hon har glufsat i sig sin flaska. Om lilla diktatorn dessutom vaknar vid 5 och får mat, på begäran, och sen ligger och suckar och sparkar en halvtimme i sin säng innan hon får komma till min, för att fortsätta sparka på mig, prata med tomten och leka med mitt finger tills jag är klarvaken klockan 6:30, ger upp och erkänner mig besegrad. Då somnar ungen om. Så vet man att under dagen väntar bara ett par 30 minuters powernaps som ger en möjlighet att kissa utan publik att underhålla. Får man starka sömntabletter då? Eller är det barskåpet som gäller?

Vem kunde tro att det här var det godaste någonsin? Typ värt att få ett två timmars långt utbrott över att man inte får mer.

Hittills har pyret haft långa, upprepade skrattattacker av: Blåsa på magen. Rulla från sida till sida. Tthhhrrrr-ljud. NnnnnnjjAA-ljud. Låtsas att nysa. Kittlas. Bland annat. Tyvärr ger det inte upphov till skratt för alltid, det gäller att komma på nya saker. Med tanke på hur frustrerande och kämpig tillvaron är så är de där skratten knarket som får en att orka lite till. Likt en svårt beroende testar jag allt för att få henne att skratta bara en gång till. Finns det någon mottagning man kan söka hjälp på för skratt-beroende om det går för långt?

Efter fyra månader av ett " otroligt krävande " (BVC-sköterskans benämning) pyre känner jag mig lite urlakad. På föräldragruppen togs det upp hur viktigt det var att mammorna fick tid för sig själva, att få slippa vara mammor för en stund. Klyschor som att vara i tjänst 24 timmar om dygnet nämndes. Hur ens partner får sin rast från föräldrarollen genom att gå till jobbet togs upp. Mammorna skulle också få sitt, för sin egen skull. Lättare sagt än gjort med planetens mammigaste brud i hushållet. Men jag bestämde mig, lite enfaldigt, att den här helgen skulle vara min, jag skulle göra sånt som jag tyckte om, sånt som jag ville göra. Ha! Jag tänkte spendera dagen med att försöka landsätta projekt: pyrets crib. Att göra hennes rum till hennes, dekorerat och aktivitets anpassat. Åh den lyckan i att få möblera, dekorera, placera, göra i ordning! Men spenderade i slutändan mest tid till att trösta en tjej som vägrade sova, göra i ordning flaskor med ersättning och räkna till tio

Det här att pyret har börjat agera som en slamkrypare och suger sig fast vid mitt ansikte för att sen slicka av det millimeter efter millimeter. Det är inget att oroa sig för va? Jag gör rätt som tolkar det som hennes försök att härma mina pussar, eller hur? Helt normalt, inget att se här, bara en bebis som sugit sig fast vid min haka.

Jag har i många år haft besvär med vätskefyllda cystor på äggstockarna kring ägglossning. Det gör ont. Som f#n. Det kom också ofta, säkert vid hälften av ägglossningarna. Eftersom jag inte ammar så har kroppen redan återgått till sina vanliga rutiner, så även värken från cystor. Med skillnaden att de nu gör ännu mer ont. Aj, aj, aj, lite yrsel, illamående, svettningar. En mardröm att kissa, för jäkligt att sätta sig upp, väääldigt svårt att sätta sig ner. Precis som förut fast mer intensivt. En annan skillnad är att nu har jag en liten klängapa. Den där supermammiga lilla högen som vill bo på min överkropp. Jag märkte igår och inatt att cysta-värk och klängapa var svårförenligt. Herr B.o.B. försökte vara snäll och ta pyret under natten, men se det gick inte, då skrek hon vilt tills jag kravlade ur sängen på ostadiga ben och la min svettiga panna mot hennes. Hon har dessutom hamnat i någon period av orolig sömn som verkar kantas av mardrömmar, något som man kunde läsa om vid se

Är det inte vansinnigt charmigt att herr B.o.B. köper en tre timmar lång film? Alltså när vi har ett pyre i hushållet som inte ens ger utrymme för en timmes långa tv-serier. Blir bra det där.

" Öh, Du, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. " Hmm? Det kanske är så det ska vara? Livet med pyret. Istället för att invänta en förbättring och ständigt bli besviken kanske det är bättre att acceptera att hon är en liten argbigga, en Red Hot Chilipepper, en inkuppad diktator, det lilla loket som trodde hon kunde, miss Decibel, lilla fröken skrik och panik. Jag finner någon slags sinnesro när hon skriker över att inte få slicka på fjärrkontrollen om jag tänker att hon kommer vara sån, istället för att undra när hon ska bli mindre skrik och panik, märker jag. När jag sen testar min nya filosofi genom att låta henne sitta och gnälla i babysittern medan jag lagar mat och pratar med henne, ger hon mig det tydligaste tecknet hon kan att hennes gapande är helt kopplat till hennes humör. När hon vrålat ett tag och plötsligt ändrar karaktär på skriket så att jag går fram till henne, då brister

Kaffe. Kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe. KAFFE! I love it. Så mycket mer politiskt korrekt och hälsosamt än att bälga i sig alkohol när man ska ta hand om skrikbebis. Bälga och bälga förresten, jag har provat att dricka alkoholhaltig dryck en gång sen pyret kom till världen, ett litet glas vitt vin sen var jag redo att somna med ansiktet i maten. Räddningen hette... ...KAFFE! Kaaaaafffffeeee! Nu ska jag... ...dricka kaffe! Undrar om det är det ständiga skrikandet eller kaffet som kommer ge mig magsår först?

Det kom lite smygande. Lite mer för varje dag. Sådär så att man hoppfullt och lite naivt kunde tänka att det var tillfälligt. Men efter en lång natt och fullskalig panikattack redan klockan 8:30 så får jag väl säga Välkommen åter skrik och panik. När ger man upp? Varför går det inte att göra något åt det som håller mer än en vecka? När man säger att man inte orkar, när blir man tagen på allvar och inte bortviftad med klychor, klapp på huvudet och leenden med huvudet på sned? Om det fortsätter så här i en, två, tre, fyra, fem veckor, månader, år? Någonsin? Vi märkte redan på BB att hon inte var som de andra barnen. Hennes falsettskrik höll i sig längre och kom oftare. Hon kunde inte som de andra bebisarna ligga i lilla plastvagnen medan vi åt frukost, promenerade i korridoren eller ville vila i fem minuter. Inte ens den femte barnmorskan kunde få henne att ta bröstet utan att det slutade med skrik. Ändå fick vi höra att det går över efter två veckor. Okej, efter fyra veckor

Min rygg är kaputt, finito, kass, har lagt av, är så illa att den låser sig smärtsamt bara av att böja sig över handfatet för att skölja ansiktet. Inte blir den bättre av vår lilla klängapa. Buk- och ryggmuskler behövs. Fast pyret är fortfarande den mammigaste ungen på planeten så kvällarna ägnas åt att trösta och natta. Jag är hennes slav tills hon somnar ordentligt så där vid 21, för hon sover rastlöst från 19 och behöver nattas om några gånger. Vilken överraskning förresten, att pyret till och med sover rastlöst. Så ingen tid för träning på kvällen. Inte en chans att hon ger mig en timme under dagen. Kvar finns morgonen. Klockan 5:00 kvittrar min väckarklocka. Innan pyret vaknar och om hon vaknar så är herr B.o.B. av någon anledning helt accepterad att ta hand om henne på morgonen. Det är jag och Olga Rönnberg , i morse med Loreen i öronen. Men det är inte så farligt som det låter, det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar ju att träna, jag har inte svårt att gå upp tidigt o

Det var fler barn idag. Andra barn. Men samma lika. Det var nöjda med att ligga på rygg, eller mage, på en filt på golvet stirrandes på en leksak. Inte pyret. Idag var det lite mer liv och rörelse i lokalen så hennes ögon gick som pingpong-bollar, benen skuttade, armarna vevade och munnen tuggade oavbrutet på en leksak. Efter en timme och sångstund började hon kråma sig, gnugga ansiktet mot min axel och lufta sin falsettröst, då gick vi. Hon somnade i vagnen på två minuter. Det är säkert bra för henne att få stimulansen men samtidigt så verkar hon ha aningens lättare för att varva upp än andra barn, så vi får nog utnyttja öppna förskolan i små doser till att börja med. Vara där i flera timmar kanske fungerar för de barnen som nöjt kan ligga på mage och titta på en spegel. Fast hon somnade av upplevelsen idag, det är ju inte så dumt.

"Men är det inte mysigt!?" "Myser du inte bara hela dagarna?" "Nu har du det väl mysigt!?" Jag kan inte stå där inför grannar, vänner och bekanta och säga "Jaaaa". Jag säger som det är: "Det kanske blir, men hittills har det mest varit skrik och panik. " Jag förstår vad de menar, nu när jag har sett andra bebisar. En liten hög av mirakel som ligger i famnen och snusar. Vi har aldrig haft det så. Vi hade en liten hög av höga C och tårar. Nu har vi ett litet muskelpaket som ofta skriker, gråter, rivs, sliter mig i håret och kastar sig fram och tillbaka när man brukar ha de där mysiga stunderna. Som när hon är trött och ska somna. Som när hon är nyvaken. Som när hon ska äta. Som när hon ska "leka". Det kan inte riktigt definieras som mysigt känner jag. Roligt. Det har vi istället ibland. Hon får mig att le, skratta och häpna med jämna mellanrum. Kanske kommer myset sen. Hon har ju börjat kramas ibland, små starka

Kladdiga små nävar klappar kissekatt. Mamma hindrar kladdiga små nävar fulla med katthår att nå munnen. Men kissekatten ligger kvar.

När livet känns lite trist. När man har ett tråkigt badrum. Då blir man glad av lite färg.

Det finns många utmaningar med att vara föräldraledig, stora som små. För min del är en av de större att dagarna flyter ihop till en lång gränslös massa utan större variation. Vardag skiljer sig inte nämnbart från helgdag. Kanske låter som petitesser, men det stör mig. Istället för att se fram emot helgen har jag börjat bäva. Den är bara några stressiga dagar där jag desperat försöker hinna med det där som pyret inte låter mig göra på vardagarna samtidigt som jag vill peta in någon form av njutning eller nöje. Jag misslyckas med båda. Det känns löjligt att erkänna men jag längtar efter att ha lite roligt, att få njuta av något utan förbehåll, att få göra något. Men när man har fått barn ska det tydligen vara allt man behöver för att vara lycklig, man ska inte känna sig uttråkad av det monotona livet eller tycka att det är innehållslöst. Då är man otacksam. För att vara föräldraledig är tydligen mysigt. Jag är otacksam. Väldigt otacksam.

Liten men naggande god. Stor i orden, liten på jorden. Kvalitet framför kvantitet. Big things come in small packages. Pyret är fyra månader.

Eller lite kort i rocken. En gåstol till pyret, det skulle vara okej eftersom hon är så tidig motoriskt. Problemet är att hon är så pytteliten fortfarande, vårt lilla muskelpaket, så hon når inte riktigt ner med fötterna. Men alla knappar och rattar gjorde stor succé, hon roar sig med dem i korta stunder istället.

Så har det gått ett helt år (och en dag) sen vi var på fertilitetsenheten och fick det oväntade och osannolika beskedet att pricken där på ultraljudet var en bebis vi skapat alldeles utan hjälp. Efter många " Jaha " och tid bokad för återbesök och kontroll gick vi hem, chockskadade, oroliga, nervösa, livrädda, skeptiska, men glada. De där två veckorna till nästa kontroll levde jag medan jag höll andan. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde fungera, hur jag kunde äta, sova, gå till skolan, skriva prov och hålla tyst. Kanske var det för att jag inte förstod det, det var så ofattbart att det inte gick in, inte ens rädslan. För hur kan man vara rädd för något som inte kan hända, som är overkligt. Men så var det hjärtslag på nästa ultraljud, vi såg och hörde det pulsera. Det var inte bara ett barn skapat, det hade fötts ett hopp. Alla månaders väntan kändes evighetslånga. Jag minns hur jag tvingade mig själv att förbereda mig och glädjas. Så här i efterhand, nä

...blir det när alla tokblommar samtidigt.

Åh vad jag drömmer om att pyret ska komma över sin absurda mammighet och blir barnvaktsmöjlig igen. Jag vet att det finns brudar som i hemlighet gillar den mammiga perioden. Som är rätt nöjda med att bli favoriserade och vara den enda som duger. Jag är inte en av dem. Avlastning är inte så dumt. Att i alla fall kunna lämna det lilla stycket i makens famn utan vilda protester kan också kännas nödvändigt för att klara av grundläggande behov och personlig hygien. Eller för förståndet. Jag vet också att jag bara har varit mamma i fyra månader, men jag vill redan ha lite semester. Kanske för att pyret visade sig vara tre-barn-i-ett och har kört slut på mig alla redan med allt skrikande. Tänk en weekend, med en sval nybäddad säng på ett hotell med frukostbuffé. Dagar utan miss decibel i öronen, klängandes vid hårrötterna. Middagar utan att kasta i sig maten, kaffe som dricks varmt, toalettbesök på egen hand. Tänk att vardagslyxen plötsligt kan kännas som att drömma stort.

Pyret hade en tjurig dag full av trots igår. Inget var riktigt bra, inget var riktigt kul och hon ville massor men aldrig det som erbjöds. Fördelen var att när den förtvivlade lilla högen somnade på kvällen så sov hon. Länge. Hon vaknade först klockan 2:30, åt, fick ny blöja och somnade om. Utan att ens knorra det minsta. Sen vaknade hon inte nästa gång förrän klockan 6:00. Rena jackpoten. Rena drömmen. Om det inte vore för att ena katten bestämde sig för att spy klockan 1:00 och sen skrika till och från till klockan 4:00. Så ögonen går i kors precis lika mycket idag som alla andra dagar.

Nysopade trottoarer i solsken. Man kan ana att det kommer en vår det här året också.

På öppna förskolan igår pratade jag med två andra mammor. Den ena: "Hon är nöjd för det mesta." Jaha. "Hon sover sju timmar i sträck på natten." Jaha. "Hon bajsar en gång i veckan." Jaha. "Hon har under sina tre månader bara haft några enstaka magknip." Jaha. Så kul för dig. Verkligen. Den andra hade haft det värre, hennes tremånaders hade haft magknip i "säkert fyra, fem veckor." . Där satt de med sina små klumpar, som under de nästan två timmarna inte sa ett pip. Den ena pruttade två gånger,  det var allt. Medan jag satt med en pratglad Energizer Bunny i knät. Ibland känner jag mig lite ensam i den här rollen.

Att pyret blivit mer fingerfärdig och därför med flinka fingrar greppar saker i sin närhet för att utforska dem och till sist föra dem till utforskningsstationen i munnen är ju spännande. Det är intressant, roligt att titta på och pyret blir lite mer tillfreds med sin tillvaro. Tyvärr innebär det också att hon ständigt greppar mitt nackhår när hon blir buren, vilket blir aningens obekvämt om håret är utsläppt och väldigt obekvämt om det är uppsatt. Om hon sitter i famnen leder utsläppt hår till en kamp mot hennes vilja att föra det till sin utforskningsstation. Klappa kissekatten kan också leda till ett rejält grepp i pälsen i syfte att smaka på den. För att förhindra det klappas kissekatten enbart med mammas finger i handflatan. Eftersom såväl katterna som jag är inne i en period då vi fäller pälsen så känner jag inte att vi har råd att offra så mycket hår till flinka små nävar, jag kommer banne mig bli skallig om jag inte bättrar på mina reflexer och hinner parera henne.

Första besöket på öppna förskolan är avklarat, d et var fina lokaler och trevliga förskollärare. Pyret diggade besöket, det fanns massor med saker att pilla på, människor att glo på och saker som hände.  So far so good. Men. När personalen förklarade vad som "hände" där och sa att barnen brukade ligga på filtar eller kuddar på golvet blev jag lite tveksam. Pyret, liggandes på ett golv? Det var ju inte riktigt därför vi var där. Det visade sig också att nästan en timme ägnades åt att sitta med barnet liggande i knät under en sångstund. Jag kan säkert komma över min motvilja att sitta och tralla i grupp, kanske kan jag lära mig några av sångerna också, men att pyret ska nöja sig med att ligga och glo på mig medan jag sjunger för henne är en omöjlighet. Så pyret fick sitta, och stå, i mitt knä och spana in den lilla sånggruppen istället, vilket i och för sig roade henne nästan hela stunden. Fast en titt runt rummet och jag förstod upplägget. De andra barnen var mellan tre

Operation Happi happi är inget lätt uppdrag. Vi jobbar hårt för att hålla pyret sysselsatt i tillräckligt stor dos för att hon inte ska bryta ihop i en liten hysterisk hög av "det är synd om mig". Vi promenerar, diskar, spanar på katter, tvättar, övar på att rulla, dammsuger, övar på vokalerna, vattnar blommor, försöker krypa, pillar på olika former, studsar i knät, gnager på saker, fångar tårna, försöker stå själva, smakar på nya puréer, drar mamma i håret, gör indianljud, läser tidningar, lagar mat, rapar, roar oss av mammas tthhhhrrrr med tungan, prasslar med påsar, blir lite mer fingerfärdiga, flyger, övar på att sätta oss upp och någon lite stund ibland så sover hon. På en dag. Ändå hinner ungen bli uttråkad. " Bra!Det är rena semestern att jobba när man har ett sånt här barn ." sa BVC-sköterskan angående att jag ska sommarjobba. Jag tror att hon kommer ha rätt.

Dagens fynd i jakten på att hålla pyret sysselsatt och därmed glad: En babysitter med lite mer studs och aktivitet.

I föräldragruppen yttrades " ...men det var ju så värt det! " många gånger i samtal kring graviditet och förlossning. Jag kände inte igen mig. Graviditeten och förlossningen var en baggis jämfört med månaderna efteråt, då gick jag omkring och tänkte att det inte var värt det. Men så blir vår krävande lilla Madame fri från sin panik, kvar är en bestämd och rastlös tjej med kort stubin. Det har sin charm. Ännu charmigare är när hon tittar på en, man gör ett thhhhrrrrrr med munnen, hon skiner upp som en sol, kniper ihop sina ögon och skrattar högt. Gång på gång. Då är det så himla värt det. Bättre sent än aldrig.

Pyret behöver solglasögon, hon får låna mina så länge.

Kroppen, är den inte makalös? Att den kan gå från det här: Till det här: 1 vecka innan förlossning.  Till det här: På nästan exakt ett år. Det är ju rätt sjukt egentligen.

Igår var det premiär för första riktiga smakportionen, en tesked mosad broccoli. Det gick hem. Idag var det premiär för föräldragruppsbesök. Jag känner mig lite obekväm i såna situationer jag tycker att de känns lite konstlade, att då komma in när gruppen redan träffats två gånger hjälper inte. Men hos pyret var det succé. Vi har fått värsta teaterapan som uppskattade allt liv och rörelse, och all uppmärksamhet. Mest stod hon i mitt knä och skuttade, babblade, fnissade och flirtade hej vilt med alla och fick därför en drös människor som oooade, naaaawwade, log och sa "Nä vaaa söööt." Ett par gnäll som löstes med lite gos vänd mot mamma var den enda hickan under resan. Nu är hon trött, yey! Jag antar att det får bli öppna förskolan här näst.

Samtidigt som det rapporteras att gymnasieelever är stressade och mår dåligt över att det med det nya betygssystemet är svårare att uppnå högsta betyg så rapporteras det att i Norge flyttades ett nationellt prov för att det krockade med Justin Biebers konsert. Även i Sverige kommer pojkspolingens konserter krocka med nationella prov, vilket tydligen en förälder kontaktat Skolverket angående redan i höstas. Är det bara jag som ser ett samband? Kanske ska det vara svårare att få högsta betyg? Kanske ska de som prioriterar skolan, eller planerar sitt pluggande väl, få högre betyg än de som har föräldrar som vill flytta på nationella prov för att barnet ska gå på konsert? Kanske kan inte alla få högsta betyg? Kanske ska det vara skitsvårt att komma in på vissa utbildningar? Kanske är jag taskig mot de små tonåringarna?

För att fira det bra bvc-besöket fick pyret lite coola kläder.

Trots låga förväntningar så gick dagens BVC-besök bra. Det krävdes väldigt lite förklaring för att sköterskan skulle förstå vad vi pratade om, hon såg alldeles själv att vi hade en del att bita i. Hon bedömde pyret att utvecklingsmässigt ligga långt före, istället för sina fyra månader så var hon som en sex till åttamånaders bebis, därav all frustration och alla utbrott. Det förvånande var att förutom all bekräftelse så fick vi faktiska råd för att avhjälpa situationen, det var dags att börja med smakportioner i lite större mängd på en gång, lägga till extra fett i kosten och besöka öppna förskolan. Vi fick också veta att det var omöjligt för oss att stimulera henne tillräckligt för att hon skulle vara nöjd, så vi behövde inte ha dåligt samvete för att vi inte lyckades och att det var jättejobbigt att ha ett pyre av den här kalibern så vi fick gråta en skvätt av frustration, det var förväntat. Det var otroligt skönt att höra. Jag frågade om föräldragrupper och det hade hon starta

Om påsken är slut, varför fortsätter jag att äta påskgodis?

Alltså Komvux är ju ett hysteriskt roligt skämt. Om man inte är den som ständigt drabbas av deras inkompetens och slarv. Vilket jag är. Jag skrattar inte. Inte den här gången heller.

Imorgon är det BVC-besök, vi ska be om hjälp med pyrets utbrott. Böna och be, stå på bara knän, kanske kommer jag gråta en skvätt. För nu har vi tagit emot alla råd, lusläst alla tips och provat dem allesammans utan att något hjälper. Om BVC säger vad jag misstänker och är livrädd för att de ska säga; det finns inget att göra, då kommer jag gå under. Det sista rådet när man har provat allt är nämligen alltid att man får stå ut för det går över förr eller senare. När man inte har något val så klarar man av det. Eller? Det känns inte så när armarna, nacken, ryggen, höfterna, knäna värker och handlederna blivit inflammerade av allt bärande och fötterna fått sprickor och svullnat av allt gående. Tålamodet är slut, tårarna rinner och hjärtar brister. Jag fick i alla fall fem glada dagar, maken fick två och en halv. Hjälp.

Kanske var det bara ett välplanerat och väl förberett aprilskämt, pyrets goda humör. Hon var lite kinkigare igår än de andra dagarna, men inte så farligt. Hittills idag har det varit tillbaka till skrik och panik. April april era dumma sillar tror jag att hon säger. Eller så är det jag som lider av post traumatiskt stresssyndrom och målar fan på väggen för att jag är rädd att bli till en liten våt fläck om hon går tillbaka till det där. Om jag överlever får jag se.