Det kom lite smygande.
Lite mer för varje dag.
Sådär så att man hoppfullt och lite naivt kunde tänka att det var tillfälligt.
Men efter en lång natt och fullskalig panikattack redan klockan 8:30 så får jag väl säga Välkommen åter skrik och panik.
När ger man upp?
Varför går det inte att göra något åt det som håller mer än en vecka?
När man säger att man inte orkar, när blir man tagen på allvar och inte bortviftad med klychor, klapp på huvudet och leenden med huvudet på sned? Om det fortsätter så här i en, två, tre, fyra, fem veckor, månader, år? Någonsin?
Vi märkte redan på BB att hon inte var som de andra barnen.
Hennes falsettskrik höll i sig längre och kom oftare.
Hon kunde inte som de andra bebisarna ligga i lilla plastvagnen medan vi åt frukost, promenerade i korridoren eller ville vila i fem minuter.
Inte ens den femte barnmorskan kunde få henne att ta bröstet utan att det slutade med skrik.
Ändå fick vi höra att det går över efter två veckor.
Okej, efter fyra veckor.
Okej, kolik slutar efter tre månader.
Okej, med mer mat, smakportioner, aktiviteter.
Näpp.
Äta: Skrik.
Sova: Skrik.
Vakna: Skrik.
Visa leksak: Skrik.
Klä på sig: Skrik.
Sitta i famnen: Skrik.
Ligga på rygg: Skrik.
Ligga på mage: Skrik.
Ligga i vagnen: Skrik.
Nu är till och med Bli buren och vaggad: Skrik.
Det har inte blivit lättare med tiden för nu kan lilla damen kränga med hela kroppen, böja sig till ett C, nypas, rivas och slita mig i håret medan hon protesterar vilt timme efter timme.
Får man känna sig lite tröstlös och ensam?
Lite mer för varje dag.
Sådär så att man hoppfullt och lite naivt kunde tänka att det var tillfälligt.
Men efter en lång natt och fullskalig panikattack redan klockan 8:30 så får jag väl säga Välkommen åter skrik och panik.
När ger man upp?
Varför går det inte att göra något åt det som håller mer än en vecka?
När man säger att man inte orkar, när blir man tagen på allvar och inte bortviftad med klychor, klapp på huvudet och leenden med huvudet på sned? Om det fortsätter så här i en, två, tre, fyra, fem veckor, månader, år? Någonsin?
Vi märkte redan på BB att hon inte var som de andra barnen.
Hennes falsettskrik höll i sig längre och kom oftare.
Hon kunde inte som de andra bebisarna ligga i lilla plastvagnen medan vi åt frukost, promenerade i korridoren eller ville vila i fem minuter.
Inte ens den femte barnmorskan kunde få henne att ta bröstet utan att det slutade med skrik.
Ändå fick vi höra att det går över efter två veckor.
Okej, efter fyra veckor.
Okej, kolik slutar efter tre månader.
Okej, med mer mat, smakportioner, aktiviteter.
Näpp.
Äta: Skrik.
Sova: Skrik.
Vakna: Skrik.
Visa leksak: Skrik.
Klä på sig: Skrik.
Sitta i famnen: Skrik.
Ligga på rygg: Skrik.
Ligga på mage: Skrik.
Ligga i vagnen: Skrik.
Nu är till och med Bli buren och vaggad: Skrik.
Det har inte blivit lättare med tiden för nu kan lilla damen kränga med hela kroppen, böja sig till ett C, nypas, rivas och slita mig i håret medan hon protesterar vilt timme efter timme.
Får man känna sig lite tröstlös och ensam?
Kommentarer