Igår började pyret protestera mot tillvaron klockan fyra på morgonen och fortsatte i samma stil resten av dagen.
Jag tänker lite förnuftigt att det måste vara oerhört jobbigt för henne att vara på sådan kant med livet precis hela tiden. Jag tänker lite mer känslomässigt att det vore skönt om hon kunde sluta skrika för en stund.
Det gjorde hon, när hon somnade, efter några protester, vid halv nio.
Strax innan jag ska gå och lägga mig hör jag snyft och tårar och smyger fram till spjälsängen för att trösta mer. Slutkörd i själ och hjärta av alla protester, allt skrik, allt rivande, nypande och boxande från små nävar och krumbuktande av lemmar suckar jag inför en ny fight.
Då ser jag denna lilla varelse ligga som en öde ö i en ocean av säng och gråta i sömnen.
Hjärtat brister på ett helt annat sätt.
Jag vill slita henne ur sängen, krama den lilla kroppen så hårt det bara är möjligt, pussa de tårfyllda kinderna och lova att hon aldrig, aldrig någonsin kommer behöva vara ledsen eller bli sårad.
Det gör jag inte.
För det går ju inte.
Som i "Hitta Nemo" där Nemos pappa vill skydda sonen och se till att inget någonsin händer honom. Doris säger att det är dumt, för då kommer ju aldrig något hända honom, vad tråkigt livet blir.
Jag drar istället upp hennes lakan över de bebisknubbiga benen, stryker bort tårarna från hennes kinder och ger henne mitt finger som hon greppar hårt och trycker mot sin kind.
Hon sover lugnt igen.
Det är väl så framtiden kommer bli. När hon kommer på kant med livet, när hon blir ledsen och förtvivlad kan jag torka hennes tårar och hålla hennes hand, men jag kan inte skydda henne från allt.
Hemska tanke.
Jag tänker lite förnuftigt att det måste vara oerhört jobbigt för henne att vara på sådan kant med livet precis hela tiden. Jag tänker lite mer känslomässigt att det vore skönt om hon kunde sluta skrika för en stund.
Det gjorde hon, när hon somnade, efter några protester, vid halv nio.
Strax innan jag ska gå och lägga mig hör jag snyft och tårar och smyger fram till spjälsängen för att trösta mer. Slutkörd i själ och hjärta av alla protester, allt skrik, allt rivande, nypande och boxande från små nävar och krumbuktande av lemmar suckar jag inför en ny fight.
Då ser jag denna lilla varelse ligga som en öde ö i en ocean av säng och gråta i sömnen.
Hjärtat brister på ett helt annat sätt.
Jag vill slita henne ur sängen, krama den lilla kroppen så hårt det bara är möjligt, pussa de tårfyllda kinderna och lova att hon aldrig, aldrig någonsin kommer behöva vara ledsen eller bli sårad.
Det gör jag inte.
För det går ju inte.
Som i "Hitta Nemo" där Nemos pappa vill skydda sonen och se till att inget någonsin händer honom. Doris säger att det är dumt, för då kommer ju aldrig något hända honom, vad tråkigt livet blir.
Jag drar istället upp hennes lakan över de bebisknubbiga benen, stryker bort tårarna från hennes kinder och ger henne mitt finger som hon greppar hårt och trycker mot sin kind.
Hon sover lugnt igen.
Det är väl så framtiden kommer bli. När hon kommer på kant med livet, när hon blir ledsen och förtvivlad kan jag torka hennes tårar och hålla hennes hand, men jag kan inte skydda henne från allt.
Hemska tanke.
Kommentarer