Myspys.

"Men är det inte mysigt!?"
"Myser du inte bara hela dagarna?"
"Nu har du det väl mysigt!?"
Jag kan inte stå där inför grannar, vänner och bekanta och säga "Jaaaa". Jag säger som det är:
"Det kanske blir, men hittills har det mest varit skrik och panik. "
Jag förstår vad de menar, nu när jag har sett andra bebisar. En liten hög av mirakel som ligger i famnen och snusar.
Vi har aldrig haft det så. Vi hade en liten hög av höga C och tårar.
Nu har vi ett litet muskelpaket som ofta skriker, gråter, rivs, sliter mig i håret och kastar sig fram och tillbaka när man brukar ha de där mysiga stunderna.
Som när hon är trött och ska somna.
Som när hon är nyvaken.
Som när hon ska äta.
Som när hon ska "leka".
Det kan inte riktigt definieras som mysigt känner jag.
Roligt. Det har vi istället ibland. Hon får mig att le, skratta och häpna med jämna mellanrum.
Kanske kommer myset sen.
Hon har ju börjat kramas ibland, små starka armar som försöker klänga sig fast, alternativt strypas.
Hon vill, som en liten Stevie Wonder, utforska mitt ansikte med små kladdiga nävar.
Hon vill hålla handen, räcker upp armarna när hon vill komma upp, hon vill snosa mig i halsen.
När hon blivit lite bättre på det där och inte gör det så brutalt så kan vi nog ha det mysigt.
Fast än så länge tackar vi för att vi får Roligt. Det är en klar förbättring från bara skrik.