attvarabob

När jag var hos doktorn för första gången på 15 år fick jag höra att han skulle ta lite prover men de skulle med all sannolikhet inte visa något för de gjorde de nästan aldrig. Igår fick jag brev från samma läkare att jag hade så pass stor vitamin D brist att jag behövde medicineras. Vitamin D brist som kan ge besvär med trötthet, irritation, depression, eksem och närsynthet. Jaha ja. Även den bästa kan ju ha fel. Detta ska väl läggas i kategorin: Ja ä int bitter men va int så jädra säker och fördomsfull nästa gång herr doktor.

Ibland händer det att mammor går ut på stan som precis helt vanliga människor. Vi satt där och åt en massa gott och undrade hur det var möjligt att vi hade barn som kallade oss mamma där hemma.

Läraren påpekar en händelse i slutet av 80 - talet och lägger till ... Det är ju inget ni kan komma ihåg. Vid ett annat tillfälle säger samma lärare att han kommer ihåg att kombinera jobbet med småbarnsåren som en period då det var risk för magsår men ...det behöver ju inte ni tänka på förrän om ett tag. En klasskamrat pratar om att det är svårt att vänja sig vid att ta med lunch eftersom hon var van vid matbespisning. En annan klasskamrat pratar om hon precis flyttat hemifrån. Jag får höra att det är skönt att några är lite äldre för att den ena trodde alla skulle vara födda 95 (nittofem!!) och den andra trodde hon skulle vara äldst, vid 26. Att någon gått och lagt sig klockan 23 var skit tidigt.

Idag har jag köpt kläder. Till mig själv. Jag har till och med köpt kläder i rätt storlek, även om 29 tum kändes helt fel att ta med in i provrummet, eller att gå in i ett provrum känns väl alltid fel förresten. På MQ inhandlades ett par byxor, en kjol och en blus. På Åhléns hittade jag ytterligare ett par byxor och på Carlings en kjol, en långärmad t-shirt och en kofta. Nu behöver jag inte gå och dra upp alla byxor hela tiden, eller använda samma tre par omochomochomochom igen. Vilken lyx.

Dagen började med en föreläsning, för oss nya elever, om att förebygga stress. När vi gick därifrån var det några av oss som kände oss mer stressade än när vi klev in, vilket kändes lite kontraproduktivt. I början fick vi begrunda en bild med massor av ord som skulle beskriva några av de känslor som vi kanske upplevde så här i början och jag blev nöjd med mig själv som bara kände igen det enda positiva ordet: Roligt . Sen gick det utför. En del av föreläsningen handlade om att underhålla sin hälsa för att orka med, bland annat genom att: Motionera. Den känner jag att jag har ok-stämpel på. Mat. Har jag väl slarvat lite med, så den får jag jobba på. Sömn. Det var väldigt viktigt med sömn. Vi med småbarn sneglade på varandra och fnissade lite. Kärlek. För oss som var i relationer var det viktigt att bibehålla en god relation under studietiden. Vi med småbarn fnissade lite mer nervöst. När det sen pratades om att begränsa studierna så att man i alla fall hade en dag ledig p

Förvirringen startade när vi satt på tåget. Vi var på väg till Naturhistoriska museet men hade inte tänkt på att vi var morgonpigg (nåja, helt ofrivilligt) barnfamilj och skulle anlända en timme innan de öppnade. Det "löste" vi genom att kliva av vid centralen och promenera ut till Frescati, med ett stopp på ett fik utmed vägen. Att promenera den nätta lilla rundan innan vi skulle knata runt på museum var kanske inte dagens snilleblixt. Pyret hade somnat i vagnen en kvart innan vi var framme, det "löste" vi genom att starta besöket med lunch på restaurangen. En nyvaken, nej-sägande tvååring petade därför i sin tallrik med köttbullar som istället ständigt-superhungriga-Polarn åt stor del av. Sen började vi rundvandringen. Det blev kanske inte ett så strukturerat besök med Pyret som följeslagare, hon kutade ju härsan och tvärsan utan någon som helst tanke på att se till att se allt. Det är fasiken ingen ordning på de där små genpoolerna. Men hon kutade, glad som en

2 preggo-perioder, där kläderna handlar om att rent fysiskt få plats i dom och att inte drivas till vansinne av minsta skav/kläm/pp (pissig passform), följdes av 10 kilo minus och knappt en kroppsdel på samma plats. Nu ska jag då kastas ut bland ett gäng 19 åringar efter att ha levt i sånt som: Går att amma i (läs: går att snabbt dra ner hela vägen till naveln). Inte syns spott/kräks/majskrokar/flottiga fingeravtryck på. Inte har någon accessoar till överhuvudtaget för det slits av på en kvart. Alltså jag har glömt bort hur man gör. Visst är det svårt att klä sig lite piffigt när man har 3 par jeans som sitter som det är tänkt, jeans och t-shirt är kanske inte så originellt, men att 3/4 av det man drar på sig sitter lika snyggt som väven kring ett gäng potatisar är ju inte främjande för inspirationen heller. Så blir jag arg och ger mig ut för att minsann köpa lite nya byxor och kjolar. Men så vet jag inte riktigt vilken storlek och modell jag passar i längre och är bortskämd med

Känslan när man, efter att ha plöjt tung fakta i böcker, sitter i ett klassrum och lyssnar på en lärare som är duktig, engagerad och rolig. Den känslan. Eller när man på rasten fortsätter diskussionen med intresserade klasskamrater. Eller börjar spåna och planera för ett spännande grupparbete om beroendeakuten. Det är så härligt att ha kommit igång och komma ihåg varför man tyckte plugga var så vansinnigt roligt. Mindre roligt var det att kall som en ispinne sätta sig på tåget och upptäcka att farbrorn bredvid luktade väldigt illa, bli lättad när han flyttade sig men upptäcka när jag kliver av att jag är alldeles fuktig i rumpan, vilket jag inte känt på grund av allmänna köldskador, och se att sätet jag suttit på är blött. Hemma får jag veta att Polarn tagit sitt första egna steg under dagen. Här fördelar vi rättvist så det förslår, herr B.o.B. missade Pyrets och jag missar Polarns. Det gör mig inget, hon lär ju stampa runt mer i framtiden och första gången jag ser henne ta ett s

Jaha. På dagens lektion fick vi presentera  oss själva och därför vår ålder. Av 38 elever var vi 4 som var över 30, närmare bestämt 30, 32, 40 och 40. Många var 19. Joråsatte...

Första "riktiga" skoldagen. Redan minskat antal elever? Check. Elever som fipplar med sina telefoner när lärarna pratar och därför missar nödvändig information? Check. Lärare som säger tvärtemot info vi fick igår? Check. Total förvirring om vad som egentligen ska göras? Check. Total hets kring att få tag i böcker till sista minuten? Check. Så precis som på Komvux alltså. Jag känner mig redan som hemma.

Vi (läs jag) tyckte att det var dags att låta Pyret sova utan spjälsidan på sängen lagom till julledigheten, samtidigt som Polarn fick flytta in i barnrummet. Det har gått bra. Läs: det HAR gått bra. Nu har den lilla damen upptäckt att hon kan knata upp och ner ur sängen som hon själv tycker. Och det gör hon. Jag vet inte om hon fejkar att hon somnar för när man är helt övertygad om att hon somnat och man smyger ut för att äntligen få lite tystnad, koffein och socker så står hon plötsligt där. Hon skrämmer skiten ur en. Det måste vara hennes asiatiska gener som gör henne till en smygare i riktigt ninja nivå och mina skräckfilmsfrossar gener som gör att hon bara ställer sig helt still och kikar upp under lugg som någon vålnad. Ja vaken nu  deklarerar hon stolt när man går fram med hjärtklappning och stundande hjärtinfarkt, som om man inte just märkt det. Livet med barn är onekligen bra motion för nerverna på många sätt.

Nog för att det heter Social högskolan men ändå. Så här den första dagen ägnades åt: Cirka en timmes prat om Facebook. Vilka grupper vi skulle gå med i, hur vår grupp skulle se ut och vilka sidor vi skulle gilla. Alltså fick jag starta upp mitt konto igen. Cirka en timme åt att leka lekar för att lära känna varandra. Cirka en timme åt varför och hur vi skulle gå med i vilka föreningar. Efter introduktionen var det dessutom inbjudan till att gå ut och äta och dricka tillsammans. Jag var inte ensam om att tacka nej. Socialt, verkligen. Den resterande timmen var välkomsttal av diverse anställda där de dunkade sig själva i ryggen flertalet gånger för att de fått något fint omdöme och var tredje populäraste utbildningen i landet och en snabb rundvandring. Imorgon skulle vi tydligen få faktisk information, hör och häpna. Det vore ju trevligt.

Kurslitteraturen har anlänt och verkar såväl intressant som helt obegriplig, sådär som all kurslitteratur verkar innan man får in den i sitt sammanhang och man börjat fördjupa sig i den. Jag har granskat kursplanen för den första kursen och den verkar intressant och helt obegriplig, sådär som alla kursplaner verkar innan man fått in den i sitt sammanhang och man börjat. Jag har tittat igenom uppgifterna för den första kursen och de verkar intressanta men helt obegripliga, sådär som alla uppgifter verkar innan man fått in dom i sitt sammanhang och man påbörjat dom. Jag har tittat igenom programmet för introduktionsdagarna vilket ser intressant ut men också helt omöjligt eftersom det ingår en massa sociala aktiviteter som jag inte är säker på att jag kommer ihåg hur man utför. Man kan "frivilligt" följa med på pubkvällar de två första kvällarna för att lära känna sina kurskamrater till exempel. Frivilligt? Om man inte kan/orkar hamnar man inte från dag ett i bakvattnet inför

Pyret har plötsligt upptäckt att hon har en kompis på väldigt nära håll. Idag ville hon busa med Polarn i hennes säng, "sova" tillsammans i vår säng och hålla handen när vi åkte tåg. Vi säger naaaaw och får se hur länge det håller i sig.

Detta är, deklarerade Pyret, hennes mamma: Hon gick inte med på att det var någon dansare som var känd på något sätt. I nästa stund var detta mamma och Polarn  och inte alls Kardashian med knodd. Dags att kolla synen på den där tror jag. Vi fick också lära oss att de som kampanjar för SD köper sin middag på det lokala asiatiska haket. Ironin fick mig att skratta lite. Till sist verkar vi bli av med allt Blocket skräp vi hittills lagt ut. Surprise liksom.

När det blir för mycket ska man be om hjälp, det har jag fått höra ända sen jag blev gravid. Det är tufft att ha småbarn, därför ska man ska inte vara rädd för att säga till när man behöver lite hjälp så att man inte dukar under. Jag är envis och har harvat på, sett framåt, tagit mina nervsammanbrott men borstat av mig och gått vidare. Men så kände jag att näe, nu säger jag Hjälp, nu är jag lite för sliten för att få ekvationen att gå ihop. Vad som händer när man ber om hjälp? Från ena hållet får man frågan om det måste vara just den dagen och från andra hållet att man ska se framåt och göra roliga saker. Så med andra ord; ingenting. Det är ju bra att veta. Nåväl. Sen kom den underbara kräksjukan och satte saker i perspektiv och gav lite välbehövlig ligga-som-en-våt-trasa-och-sova-med-spypåse-i -handen-tid.  Livet liksom, vad ska man säga.

Jag trycker på pausknappen nu. Jag skulle vilja trycka på stopp men det kan jag ju inte. Jag skulle vilja göra som Pyret och skrika Ja klar nu , rycka av mig haklappen och gå men det kan jag inte. Ibland är det verkligen inte bra.

Polarn är 9 månader. N.I.O.  M.Å.N.A.D.E.R Hon är fortfarande mammigaste ungen på planeten, i galaxen, i universum. Okej, det har lättat lite, nu kan andra människor hålla henne om jag är på bekvämt avstånd, så länge inte Pyret försöker sitta i min famn istället och så länge det är förmiddag. Annars är det skrik i Pernillas Piccadilly circus refräng som gäller, komplett med Lille Skutt tårar och tomterött ansikte. Mitt skift är snart över men jag blir ändå helt jädra tokig på ungen. Jag ska laga middag men får ge upp eftersom det är omöjligt att göra med henne på ena armen och nej, hon vill inte sitta i Babybjörn och ännu mindre i bärsjal. Jag ska byta blöja på Pyret och hon säger att hon vill sitta på pottan men jag måste säga nej eftersom att Polarn, som sitter och tokskriker på golvet, vill vara i famnen och Pyret vill inte ha Polarn i närheten när hon sitter på pottan. Jag ska ge Pyret en smörgås som hon vill bre själv vilket tar hundra år och i de hundra åren får vi lyssna t

Igår var päronlyckan total. Vi var på promenad i evigheter med två djupt sovande knoddar i vagnen. De sov sådär länge att de vaknade på ytterst gott humör ni vet. Så när de vaknade vågade vi oss på att ta med dom in på Pizza Hut för utfodring. Vi väntade en sån där evighet som det alltid tar att få maten på Pizza Hut. Vi utfodrade Polarn. Vi delade på en pizza med Pyret. Vi fick Pyret att sitta kvar efter Ja klar nu . Vi gick till toaletten för blöjbyte med varsitt barn. Vi betalade. Vi klädde på alla. Utan. Ett. Enda. Utbrott. Inte ens gnäll.  Jag kan väl erkänna att vi var lite smått chockade. Pyret fick gott om beröm och en nuharduvaritduktig-smoothie. Idag kom straffet för vår lycka. Jag skulle ta min vanliga promenad efter lämning. Lätt naiv trodde jag att det skulle vara plogat på de flesta ställen eftersom snön började igår eftermiddag. Jag hade fel. Dessutom började snålblåsten vina och snön falla lagom tills halva rundan var avklarad, så det var ingen vits att vända om.

Lediga barn behöver sysselsättas och föräldrar till lediga barn behöver sällskap. Pyret, och Polarn med för all del, fick därför lattja runt med 6-åring med mer ork än mamsen idag. Lovely. Att roa såna där små troll till rätt trötthetsgrad verkar nämligen kräva att man är minderårig och kort i rocken. Jag erkänner rakt av att jag aldrig skulle orka hålla den nivån av intensivt röj som barn har med varandra. Dock måste vi arma päron in och förklara, hejda, kolla, byta och hjälpa här och där samtidigt som vi tappert försöker få till en egen playdate, roa oss själva lite liksom. Resultatet blir att ungarna är trötta som zombies till kvällen (yey) men det är ju jag med (inte så yey). Det är tur att imorgon är en ledig dag.

Tänk att vid den här tiden för bara 3 år sedan satt jag med nyårsblues och grät över misslyckade ivf:er som verkade bana väg för permanent barnlöshet. Dessutom svettades jag över att starta en ny termin som skulle innebära att läsa 6 tunga ämnen samtidigt och därför säkert skulle bana väg för misslyckande och därför kyssa högskoledrömmen adjö. Nu vaknar jag till Jag älskar dig mamma nästan varje morgon, har en dotter som skriker som om hon blir torterad så snart jag lämnar rummet och jag yttrar meningar så som Du får inte slå din syster med lego, hon blir ledsen då. Dessutom förbereder jag mig för att börja på socionomprogrammet. Andra nyheter i livet: Jag shoppar inte kläder till mig själv för att: A. Jag vet inte vad jag har för storlek längre och B. Det är omöjligt att gå omkring och tittalitepåkläderbara med två tornados i släptåg. Jag äter samma mat 4 gånger på raken för att: A. Det är vad tornado nr 1 vill ha och B. Det är vad som finns/hinns med/fantasin tillåter. J

Så här runt nyår brukar det ju vara poppis att lova sig själv saker, fast jag brukar inte göra det. Men så när det plingade till i mobilen och det var ett mejl med Hej och välkommen till Stockholms universitet och nerverna darrade till så tänkte jag att jag kanske skulle ge ett nyårslöfte i år. Jag ska lova att vara snäll mot mig själv. Jag tänker då mest på pluggandet. Det har aldrig varit svårt för mig att ta in information, att uttrycka mig eller att prestera men jag har ändå alltid gått med någon väntan på katastrofen inombords. Ja det gick bra med det där men kommer gå åt skogen nu för att... valfri ursäkt infogas.  I detta fall är det Universitetsutbildning (läses med domedagsröst) som är haken. Vem är jag att tro att jag ska fixa det, ungefär. Jag kanske är Komvux/gymnasienivå-smart men högre utbildning? Döh. Nu vet ju jag att det är alldeles normalbegåvade som pluggar där, att skolan är byggd för att godkänna i första hand och underkänna bara i nödfall, att jag fixar vad

Då börjar ett nytt år då. Efter ett år som inte alls blev som det var tänkt väntar ett nytt år som säkert inte alls kommer bli som jag har tänkt.  Nu tänker inte jag vara sån som äppelkäckt deklarerar att Det blir nog bra ändå inför livets kurvor, svarta backar och totala överraskningar, för sanningen är ju att det händer massor med saker hela tiden som inte är ens i närheten av att vara bra. Allt ordnar sig inte, allt är inte för det bästa, det finns inte alltid en ljuspunkt. Ibland händer saker som bara är blä, som vänder livet upp och ner och förändrar tillvaron för evigt. Inte har jag en aning om vad som väntar 2015 och vad jag kommer se tillbaka på och minnas från året som gått när nästa år börjar. Om det kommer vara roliga saker, som att 2014 gav oss Polarn, utmaningar, som spädbarnstiden, trevliga händelser, som nya vänner, lättnad, som i att känna att man får livet åter eller sorger. Det jag tar med mig in i det nya året är dock att vad 2015 än kastar in i Carolas vindmaskin