attvarabob

Herr B.o.B. tycker att det är jobbigt med rosa. Vi fick en tjej. Jag tror att han får vänja sig. Presenterna är väldigt mycket rosa och själv köper jag sånt här.

Med det rådande vädret har vi kunnat sätta Emmaljunga barnvagnen ordentligt på prov. Den är med beröm godkänd. Snövallar. Inga problem. Snömodd. Inga problem. Is som gjort gatorna till kullersten.  Inga problem. Den bara rullar fram, lätt och smidigt. Mina långa ben kan sträcka ut sig ordentligt när jag går. Lastkorgen under rymmer ordentligt med saker utan att haverera. Pyret sover som en stock i den. Vi är alltså nöjda med vårt val. Eller val förresten, vårt billiga "den-duger-säkert" Blocket-fynd.

Magikern John Houdi gästade Nyhetsmorgon och fick frågan om han trodde att det fanns magi på riktigt. Han svarade nej, för att världen var tillräckligt fantastiskt ändå. Typ. Var inte det fint sagt? Jag som brukar förklara att jag inte tror på spöken, gudar, väsen, healing, spåtanter eller annat övernaturligt för att jag är en torr och trist vetenskapstroende. Nu har jag något bättre att svara. Jag tror inte på sånt för att jag tycker att världen är tillräckligt fantastisk som den är. Det som går att förklara är så otroligt att jag inte behöver tro på sånt som inte finns. Är inte det en vacker kärleksförklaring till den värld vi lever i?

Jag är hennes mamma. Inte matte. Jeeesees, hur svårt ska det vara. Måste lära mig det nu.

I badrummet hänger det numer tre badlakan. Det är så vansinnigt konstigt. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man har vant sig vid att det är på riktigt. Det är inte längre vad vi drömde om, väntade på, fantiserade om, hoppades på, det är alldeles på riktigt. I hallen står en barnvagn. Det finns små kläder i byrån. Inte i väntan på något, utan till någon. Det är omöjligt att sätta ord på känslan av att ha en ny permanent medlem av familjen. Vi är inte längre två, vi är tre. För alltid kommer vi att vara fler. En människa i litet format, med egen vilja och personlighet, har flyttat in för att dela vår vardag. Det är ju jättekonstigt. Underbart. Men jättekonstigt. De många månaderna med livet i magen är över, fast de kändes så oändliga, nu börjar det riktiga oändliga livet tillsammans. På riktigt.

Att bada utan skrik, bara med stora ögon och antydan till ett leende. Det känns som ett gigantiskt framsteg med fröken skrik och panik.  Och så mycket roligare för herr och fru B.o.B.

Jag visste redan innan pyret kom att småbarnsföräldrar blir överrösta med goda råd. Men jag visste inte precis hur mycket goda råd. Och tips. Och erfarenhet. Och åsikter. För att toppa detta så säger alla emot varandra. Gör si, gör så. Ditten och datten. Hitan och ditan. Man blir lite tokig. Vi har ingen erfarenhet av små människor, så inte vet vi allt, men det är trots den korta tiden vi som har mest erfarenhet av just vår lilla människa. För dom är inte stöpta i samma form allihop. Vi har intensivstuderat pyret dygnet runt i sjutton dagar och har hunnit prova en massa saker under den tiden. Vi börjar få lite koll på vad vår lilla människa gillar, ogillar, trivs med, har för vanor, menar med sina skrik och säger med sina miner. Det går rätt fort att få " Det känns som ..." känslan. Visst menar alla väl, vill hjälpa till och göra vår tillvaro lite lättare mitt i det kaos som infinner sig med en ny familjemedlem. Men i slutändan måste vi välja och vraka bland al

I Kina har man infört en lag som säger att man måste besöka sina gamla föräldrar regelbundet, annars kan man bli åtalad. Ja, jag kan se problem med det. Skittaskiga föräldrar kanske ska undantas. Inte vet man vad som händer med de barnlösa heller. Men efter arbete i äldrevården där man ser de gamla sitta ensamma vardag som helgdag, inga besök ens på julafton eller födelsedagar, närmast anhöriga som dyker upp först vid dödsbädden, så känns lagen som en god tanke.

Bröstmjölk är ju ett riktigt mirakel. Då pratar jag inte om det helt galna i att man plötsligt producerar mat till en hel mini-me med sin egen kropp. Eller att man får inbyggda funktioner som att pyrets skrik gör att mjölken börjar rinna. Nej, jag pratar om allt den är bra för, utöver näringsfunktionen. Såriga bröstvårtor? Smörj in med bröstmjölk. Fukteksem på barnet? Smörj in med bröstmjölk. Skorv på barnet? Småsår, plitor, torr hud? Allt blir bättre av bröstmjölk. Det är konstigt att skönhetsindustrin inte är informerad om detta, för när man får barn hör man inget annat. Alla krämer, oljor, salvor och serum borde ju vara baserade på detta mirakelmedel. Själv går man runt och läcker dessa värdefulla droppar dygnet runt, som en vandrande guldgruva.

Just idag känner jag att jag är rätt färdig med att ha ont. Jag tycker att jag har varit tålmodig, men nu orkar jag inte vänta så mycket längre. Jag vill kunna gå och stå i mer än fem minuter nu. Skulle man inte kunna få som man vill?

Ännu en natt av skrik. Lilla pyret sov mellan klockan 23-00, 4-5 och 6-7. Resten av tiden ägnades åt hjärtskärande skrik. Detta efter en dag av lite sömn och mycket gråt. Hur orkar hon? Idag är det telefontid med amningsmottagningen och ett besök på BVC, kanske kan vi få höra något annat än att nyföddas tarmar inte är utvecklade och därför får de magknip de första två veckorna. Hon är ju faktiskt två veckor nu, så då borde det väl bli lite bättre? Något råd, knep, tips, hjälp på traven skulle vi behöva, för hjärtat brister när hon så förtvivlat skriker sig genom dagarna och nätterna.

De senaste två veckorna har jag lärt mig massor med nya saker. Att kaffe inte alls är äckligt när det är kallt. Att det är möjligt att gå många, många timmar utan att kissa. Att det är fullt möjligt att sova i tvåtimmars intervaller under natten. Att höga C inte alls är ett högt ljud. Att det är möjligt att uträtta en massa saker med bara en hand. Att man inte alls behöver slutföra det man börjat på direkten. Att det är möjligt att glömma bort att äta. Att man kan duscha på tre minuter. Att uppskatta förmågan att gå. Att det är precis lika skönt att sova på rygg. Att koncentration är en överskattad förmåga. Att tv klockan tre på natten inte behöver vara bra. Att vi är mer besläktade med bläckfiskar än man kan tro. Och. Att man kan älska någon mer än vad som får plats i hjärtat.

...Therewolf. Vi bad om att få en människoliknande varelse. Vi fick som vi ville. Det blev en varulv. Bevis 1: Hon är väldigt... ...luden. Bevis 2: Hon är en snäll, rar och bedårande liten människa på dagen. Men när natten kommer blir hon ett riktigt litet monster. Bevis 3: Hon är som mest harmonisk när hon får äta mig. Men hon är vår lilla varulv, så vi kommer älska henne ändå.

Mitt i sömnbristen, amningsvanor, mjölkspyor och sprängfulla blöjor kommer fint skrivna gratulationer i brevlådan, blommor via bud och vänner som ringer på dörren med söta gåvor i handen. Gratulationer och komplimanger i massor. Trots att den första tiden är en knepig startsträcka, att lära sig ett nytt jobb när man är lite halt och lytt tar lite tid, så känner jag mig som inbäddad i bomull med all denna omtänksamhet. Jag tror att pyret kommer få en riktigt härlig tillvaro i det här sällskapet.

Små barn har små händer. Små händer med ännu mindre naglar. Men jädrar vad de där naglarna växer. Med tanke på hur ofta de där små fingrarna med tillhörande naglar är framme vid ögonen och vevar så var det läge att göra något åt saken idag. Lilla damen har alltså fått sin första manikyr. Fila naglar på bebis-fingrar var nu inte helt lätt, men vi fixade det. Hon lever en bekväm tillvaro pyret.

När jag låg med den finaste gåvan mot mitt bröst, när vi var så där överväldigade av känslor, precis efter förlossningen tog herr B.o.B. fram en fint inslagen ask. Ett vackert halssmycke i guld låg däri. Idag fick jag en fin kedja till. Som en vigselring, fast till förlossning;  en förlossningkedja. Maken är gjord i guld han med. Jag känner mig överöst med gåvor.

Klockan 8 imorse gav herr B.o.B. och jag varandra en high five. Från klockan 23 hade lilla fröken sovit, med undantag för tre matningar som gick som på räls. Idag kanske vi kan tänka en tanke fullt ut. Dessutom har jag lite mindre ont. Ljuset i tunneln har uppenbarat sig, fan ta den som släcker lampan nu.

Vi var hos amningsmottagningen idag för att kolla att både mamma och lilla skrutt har fattat galoppen. Och för att få bättre hjälp än på BVC. Där träffade vi en ängel som kallade sig Karin. Vi fick all tid vi behövde, all hjälp hon kunde ge och vi fick höra allt vi behövde höra. Ibland behöver man bara få höra att man gör rätt och att allt är som det ska. Och få lite extra smärtlindring. Underbart.

Det är jag förtjänt av.

Hur man orkar att ha ont någonstans hela tiden? Genom att titta på sitt mirakel. Det gör jag hela tiden. Ansiktsuttrycken är många, spännande och väldigt roliga; pussmunnen är en personlig favorit. Hennes kroppsspråk har redan lärt oss vad hon vill: En hand mot kinden säger att hon är avslappnad och nöjd. Båda händerna mot samma kind betyder att hon drömmer. En hand på varje kind är en varning om att hon snart kommer gallskrika. Jag har ännu inte vant mig vid att hon faktiskt är här, att hon faktiskt är vår, att den dagen vi väntat så länge på faktiskt är vår vardag. Det känns fortfarande lika overkligt. Just därför kan jag titta på henne i timmar utan att kunna äta mig mätt, för att jag försöker förstå att hon är sann. Och för att hon är så alldeles, alldeles underbar.

Det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. I alla månader har det tjatats hit och dit om hur jobbig och smärtsam förlossningen är, det kan jag innehålla med om. Hade jag vetat hur den skulle bli så skulle det varit ännu lättare, för nu låg jag mest och var rädd för att den långa ofantliga smärtan skulle komma. Det var ju onödigt, så här med facit i hand. Efteråt däremot. Jag svär sällan, men jävlar. Varför pratas det inget om hur ont man kan ha, att man kan få frossa och feberkänslor, att bröstvårtorna kan spricka och blöda massor redan efter några få dagar? Om man ändå ska prata med (läs: Skrämma upp) förstföderskor om hur jävla ont man kommer ha, kan man inte berätta hela historien då? För jag har mått skit, levt på värktabletter, med värmedynor och med ispåsar samtidigt som vår guldklimp har känslig mage och därför ständig magknip. Att sitta och pumpa mjölk från blodiga bröst med kraftig frossa och värk, samtidigt som ens käraste ägodel har ont och bara skriker och det nä

Idag var det premiär för första rundan med barnvagnen. Vilken absurd känsla. Nästan som att vi hade snott den. Men körkortet verkar gälla på den typen av kärror också, den var lättkörd. Första hindret avklarat. 

Vilken grej! Ja, föda barn alltså. Visst gjorde det ont, speciellt eftersom barnmorskestudenten glömde vrida på lustgasen, så jag inte fick någon smärtlindring förrän det upptäcktes vid skiftbytet, samtidigt som narkosen kom och skulle ordna epiduralen. Då var jag redan öppen nio av tio centimetrar. Men att få slippa "aj som fan" den där sista centimetern gjorde all skillnad. Annars tycker jag mest att det var en otroligt häftig upplevelse. Så coolt att ta sig igenom. Att sen sträcka sig ner för att själv ta emot vårt barn när hon tog sig ut den sista biten var ju helt makalöst. Där var hon. Oj, vilka känslor jag kände. Typ alla i hela världen. Samtidigt. Ja, jag gråt-skrattade hysteriskt i en evighet med henne på mitt bröst. Nu sitter vi här hemma. För vi fick ta med henne hem. Dom skickar iväg en med en sån där perfekt varelse utan att ens ifrågasätta det. Varsågoda och grattis. Än så länge så har jag mest reflekterat över: Hennes imponerande vilja och röstresurs

Så plötsligt var den här, dagen vi har gått och väntat på. I mars för tolv år sedan tog vi det fnittriga, förväntansfulla och lätta beslutet att låta mina piller ligga kvar i sina kartor. Sedan följde några år av spännande funderingar om när det skulle ske. Med åren smög misstanken om att något inte var som det skulle vara fram och med det funderingar kring om vi skulle söka svar och hjälp. För en del ett snabbt och lätt beslut att göra utredning, så tänkte inte vi. Att ta reda på vad som var fel var att riskera att höra att det inte fanns något alls att göra, då var det en lättare utväg att fortsätta leva på hoppet. Dessutom såg inte IVF-behandling så lockande ut när man läste om det, det kändes tufft, krävande och skrämmande. Så vi väntade. Och åren går, fort. Fram mognade beslutet att våga. Att våga höra saker man inte vill höra. Efter nio år. Då kom graviditeten som var ett utomkvedshavandeskap. Graviditeten som gav hopp och krossade drömmar, allt i en salig, långdragen

Snart är det jul! Dessutom har vi fint vinterväder. För att se var preggo-B.o.Bs gräns gick gav vi oss iväg till julmarknaden i Gamla Stan. Snömodd på kullersten, människor som stannar mitt i trånga gränder och mellan bodarna mitt i folksamlingen, människor som drar runt tvillingvagnar i obefintligt utrymme, försäljare i bodarna som ledsnat för länge sedan och en massa skräp till salu. Precis som det ska vara. Vi köpte lite sylt och marmelad, tittade suktande på en jättefin New Foundland som stod lojt och väntade mitt bland alla människor sen gick vi iväg och fikade. Jag fick gå med pytte-små och ytterst försiktiga steg i halkan, men utmärkte mig inte, för det fick alla andra också göra. Jag blev vansinnigt trött, fick förvärkar och löjligt ont i fogarna. Men det var det värt. Att röra på mig, ute bland människor, titta på något annat än tv:n och fika någon annanstans än i egna soffan. Den lyckan. Oj, den lyckan.

De. Ligger. På. Samma. Del. Av. Soffan. Idag borde man köpa en trisslott.

Kanske du känner dig som en jätte. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här. Barnet väger omkring 3400 gram, och är ungefär 50 cm långt. Det fyller ut hela magen och är ganska tungt. Många blivande mammor längtar intensivt efter att graviditeten ska vara över. De flesta kvinnor är vid den här tiden ganska trötta på att vara så tunga, och ser fram emot förlossningen. Känns det som om graviditeten har flutit på bra? Var beredd – den allra sista tiden kan kännas som en evighet. Kan man läsa på olika graviditessidor om vecka 39. Jo, det kan väl stämma.... ...ganska väl... ...helt och hållet. Just då lägger den otroligt sköna bönan Malin Wollin ut den här bilden på sin blogg På sig själv i vecka 35 . Det är dessutom hennes femte graviditet. Okej, med tanke på hennes historia så är det henne väl förunnat att med sina gener få en sån liten mage och därför kunna gömma sin graviditet så länge, det måste varit skönt för

Jag tänkte på en grej. Vilken då ? Undrar ni. Ingen aning. Så fungerar min hjärna just nu. Den är som inbäddad i bomull, som när man är förkyld, och nästan varenda tanke fastnar halvvägs. Tyvärr märker jag av det, vilket gör mig pinsamt medveten om att jag måste vara ett ganska frustrerande sällskap för tillfället. Jag börjar en mening, men glömmer plötsligt bort var den meningen skulle ta vägen, så medan jag febrilt söker efter dess slutstation börjar jag svammla på för att fylla ut. Då blir jag distraherad av vad jag svamlar om och till och med svammlet hamnar på villovägar. Eller så kommer jag på något jag vill fråga om. Med lite tur kommer jag ihåg frågan hela vägen fram tills den kommer ut ur munnen, men oftast hinner den bli lite luddig och kommer därför ut i en slags öh, vahettere, jo, vad, eh, alltså... . Men för det mesta kommer det inte ut så mycket alls. I alla fall inte så mycket som det brukar. För det har fastnat i bomullen på väg ut. Hjärnan fungerar också i någo

Nu när det närmar sig slutet på den här delen av historien börjar jag längta efter vissa saker. Tänk att få äta en köttbit som är rosa i mitten, e ller en salami och briesmörgås, eller laxsushi. Till det en öl eller ett glas bubbel, följt av en whiskey till kvällen. Jag vill dra på mig ett par smala jeans, en klänning med midja, en pennkjol, en top som slutar ovanför höften, högklackade skor. Det skulle vara bekvämt att kunna använda linser igen. Jag ser fram emot att kunna svettas för att jag har ansträngt mig hårt, inte för att jag flyttade på fötterna ett par steg. Köra en timme på crosstrainern eller stampa fötterna i ett löpspår. Det skulle inte vara så dumt att vrida och vända mig i sängen som jag vill, vilket innebär att jag mer eller mindre ligger som en kringla under täcket. Om reaktionsförmågan skulle behaga komma tillbaka så skulle det vara trevligt. Att kunna snabbt ta sig upp ur sängen utan att först vänta på att yrseln ska gå över, eller resa sig ur soffan utan att

Det är kanske dags för en uppdatering? Frustrationen växer. Tålamodet minskar. Rörligheten begränsas. Värken breder ut sig i kroppen. Jag spenderar halva dagarna med att förklara för Toshiba att utgången inte är via bukväggen och att om den önskar mer utrymme så får den hitta rätt utgång och ta sig ut. Ja, istället för att leka alien där inne. Övrig tid spenderas i soffan, tittandes på tv, eller läsande. Såååå, jag följer protokollet antar jag.

Man kan påstå att vintern är här nu va?

Alltså, är det verkligen bekvämt att sitta på sin svans?

När grannarna ovanpå knatar omkring med skor på sig reflekterar jag över vad orättvist det är att deras lägenhet måste ha så väldigt mycket mer golvyta än vad vår har. För oj vad många steg de behöver ta för att komma från ena änden, till den andra och tillbaka igen! Många fler än vad jag behöver. Alltså måste deras identiskt byggda lägenhet ha mer golv än vår. Magiskt. Kanske är lägenheten uppbyggd som en labyrint. Eller så har de som bor där väldigt korta ben. De kanske är Hobbitsar, små människor med stora fötter. Många fötter låter mer. Hovar måste låta massor på parkett. De är kentaurer! Tänk om de är djurplågare som sätter skor på sina husdjur och låter dem gå omkring. Sveriges bästa uppfinnare; de kanske försöker uppfinna en evighetsmaskin, fast det går inte så bra så den går sönder efter några vändor fram och tillbaka. Jag har allt för mycket tid att tänka just nu.

Någon som tittar på " How I met your mother "? I så fall känner ni till " The slap bet "; Barney som nervöst väntar på att få sin örfil. Så känns det att gå och vänta på förlossningen. Att veta att när som helst, utan förvarning, så kommer det att gör ont, vara obehagligt och en aning förnedrande. Du kommer inte undan, du kan bara vänta. Barney Stinson

Jag blev alldeles förälskad och kom på att det här var precis den uppmuntran jag behövde i tillvaron. Stövlar från Rieker.

Jag vaknade i tidiga morgontimmen, efter en mer eller mindre sömnlös natt, av en katt som pockade på uppmärksamhet. När jag efter en timme känner att armen hon sover på börjar somna lika tungt som hon gör vill jag ändå knappt försöka dra undan den, hon snusar, smackar och snarkar äntligen i mitt öra efter lång tid av trampande tassar mot kinden (akta mattes öga vännen, aj, klor) och spinnande av välbehag. Dessutom brukar varje försök att dra undan armen från under hennes kind mötas av ett missnöjt pipande och en utsträckt tass som hakar fast i mungipan (aj, igen katten, klor). Men så hörs det välbekanta ljudet av en hulkande katt. Kompisen sitter någonstans och spyr. Så jag kliver upp och börjar dagen med att torka kattspya från bordskanten, stolen nedanför och golvet. Frukosten intar jag på språng. Spy-katten är nöjd att matten äntligen är vaken och vill leka med sin godismaskin, den måste hon leka med på mattan (ljudnivå) men petar ut den på parketten hela tiden. Alltså får jag s

Glögg med mandel och russin. Julmust. Lussebullar. Pepparkakor. Ischoklad. Skumtomtar. Första ljuset tänt. Check.

Jag är kvinna. Jag är fru. Jag kommer snart bli mamma. Alltså är det helt naturligt att jag är allvetande. Det är omöjligt att lura mig. Men maken försöker. När vi gav oss in i hela utredning och IVF karusellen var mitt krav att maken slutade röka. Jag skulle gå igenom undersökningar och ingrepp som var mindre roliga, hans motprestation var att hålla kroppen i så gott skick som möjligt. Vi skulle båda bidra med god fysik. Jag slutade med ciggen för många år sen, alltså var det inget bekymmer, men istället var jag noggrann med motion och kosthållning, speciellt under de veckor som följde efter en insättning, för att optimera våra chanser. Maken skulle sluta röka. Han har smygrökt. Flera gånger. Jag har alltid kommit på honom. För att jag är allvetande. Nu har jag misstänkt att det har fuskats, fortfarande eller igen. Jag är inte bara allvetande, jag är dessutom tålmodig och smart, som en liten haj, så jag har bara simmat runt i våra grunda vatten och väntat, utan att anstr

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vad är det för skitsnack? Dagarna är så oändligt långa och utan innehåll att jag blir så där slö och oengagerad, samtidigt som rastlösheten kryper som myror i kroppen. Att de flesta försök att sysselsätta mig slutar i värk, illamående och yrsel gör att frustrationen växer till tårar i ögonen. Samtidigt som jag noterar att den här outhärdliga väntan fast i Toshibas fängelse har varit märkbar ett tag nu. Alltså går dagarna framåt. Alltså kommer jag förr eller senare nå slutet på den här resan. Det kommer gå över. Jag måste bara stå ut lite till. Och lite till. Och lite till.

Dagens promenad var inte särskilt behaglig. Snön och blåsten bekymrar mig inte, åren som hundägare härdade mig. Att det blir allt tyngre att gå den där lilla promenaden känns trist, men acceptabelt. Men att trippa fram på osandade , snöiga och isiga promenadvägar med stora magen i vädret var lite läskigt. Det är inte läge att halka nu, om man säger så.

Föräldraledig, men utan barn. Snöstorm utanför fönstret. Noll projekt i hemmet. Vad göra? Katterna. Cleo och jag har hängt rätt mycket idag; lekt med snöre, lekt med kattmynta-boll, tittat ut genom fönstret, kelat i soffan och mumsat vaniljglass. När hon vilade från det tunga ansvaret att underhålla matte tog Katten över; kelade i soffan, mumsade vaniljglass och höll ett pratglatt sällskap under matlagningen. Som extra bonus såg Cleo till att kräkas hela tre gånger, bara för att se till att matte har en anledning att kravla ur soffan. Nu är de helt slutkörda stackarna, de vägrar komma när jag ropar och vill inte ligga i mitt knä. Jag riktigt såg hur bestörta de blev när husse lämnade hemmet snart efter att han hade kommit hem. " Lämna oss inte med henne !" Imorgon är en helt ny dag, vänner små, vad ska vi då hitta på?

Sötaste filmen i världshistorien: How to stop a nightmare. http://youtu.be/JE_YA7dSfWM

När min mormor var en bit över 80 år talade hon om för mig att hon fortfarande undrade när man skulle börja känna sig vuxen. Vad är det där "vuxen" för något egentligen? Att vara ansvarsfull kan man ju vara utan att vara vuxen, det finns många barn som är ansvarsfulla långt utöver sin ålder. Hur gammal man är har ju inte heller någon koppling till vuxenhet, en 18-åring kan ju bete sig bättre än en 50-åring. "Mogen". Lite samma problem som "vuxen", inte sant? Jag känner mig inte vuxen. Jag tittar förvånat bakom mig när någon ställer frågor till mig, för varför tror någon att lilla jag kan något? Jag väntar på att bli avslöjad varje gång någon tar för givet att jag är kompetent på något vis. Att jag snart ska bli mamma känns helt overkligt, jag satt ju i sandlådan alldeles nyss själv och tanken på det ansvaret som väntar får marken att gunga till en aning. Jag fnittrar lätt hysteriskt åt att bilen i klassen mer-än-man-kunde-drömma-om är vår, på rikt

Boar genom att hänga upp adventsbelysning.

Boar genom att göra havrebollar.

Boar genom att göra smoothies.

Det här med att gravida börjar "boa" i slutet av graviditeten, det ska visst handla om att man vill förbereda för barnets plats i hemmet och familjen. Jag håller inte med. Det handlar om att man är för trött och otymplig för att ta sig ut och göra saker, men för pigg för att spendera hela dagen i soffan. Därför börjar man se sig omkring i sin närhet för att hitta projekt att fylla de långa, lediga dagarna med och i hemmet är det begränsat med projekt. Så skåp rensas. Det städas. Diskas. Bakas. Lagas mat. Adventssaker plockas fram nästan en vecka för tidigt. Det är inte för att "boa", det är för att fortsätta att fylla någon slags funktion. Jag har förvandlats till en Desperate Housewife. Med betoning på desperat. Fast hemmet är i toppskick.

Jag läser att människor lägger ut sina förlossningsfilmer på Youtube. Det kommer inte jag göra. Jag kan förstå att man vill dela med sig av sitt mest fantastiska, storslagna, mirakulösa ögonblick, men är det inte meningen att vissa saker ska vara privata? Bara för att man har möjligheten att dela med sig kanske man inte alltid ska göra det? Ibland kanske man ska hejda sig? Förut råkade de gränslösa människorna visa hemmagjorda filmer för familj, släkt, vänner och bekanta. Nu visas de för hela världen. Kanske är det bara de nya tiderna, så som det kommer vara i framtiden. Precis som att det en gång var syndigt att visa anklarna så kommer det vara förlegat att säga att något är privat . Kanske är det bara jag som börjar bli gammal käring.

Maken ringer och säger glatt: Gissa vad jag gör!? Jo han ringer för att testa den inbyggda telefonen i vår nya bil, som han är ute och rattar efter att ha hämtat den från försäljaren. Det tog lång tid att snickra ihop den så jag förstår att det är skoj att äntligen få leka med den. Jag förstår det eftersom jag också har väntat. Jag förstår det eftersom jag också vill ut och leka. Men eftersom det tog sin lilla tid att få den levererad så har jag hunnit bli väldigt mycket preggo. Med ständig yrsel, huvudvärk, illamående, värk, sammandragningar och hormonstinn hjärna känner jag inte att jag är lämplig som bilförare direkt. Alltså får jag nu, när det äntligen händer något kul i den vansinnigt sega tillvaron, sitta och titta på medan andra roar sig. Lite som varje dag alltså. Men visst, jättekul för honom. Verkligen. ... Toshiba, för bövelen, ta och kom någon gång! Mamma vill ha dig och pyssla om, dessutom kan vi ut och ratta sprillans ny Volvo V60 hela dagarna. Det är väl ändå

Varför har jag inte provat den här förut? Väldigt god!

" Hur känns det att vara gravid? " Frågade en tonåring mig i somras. " Inget särskilt alls. " Svarade jag, till hennes uppenbara besvikelse. För det är just det som är det absurda i situationen, att livet är precis som vanligt. Under alla år jag gick och väntade, längtade och tänkte så undrade jag hur det skulle kännas. Ju fler år som gick, ju fler gravida jag mötte mitt i min egen längtan, desto mer fick jag intrycket av att det var speciellt, att man upplevde sin graviditet. Det har inte jag gjort. Allt har varit som vanligt, fast helt ovanligt. Visst känns sparkar, men för någon som haft knasiga tarmar så är skillnaden mellan tarmbuller och sparkar helt ärligt inte så stor. Skillnaden ligger i att jag vet att det är ett barn som rör sig där inne. Fast den vetskapen är så vansinnigt abstrakt att den inte når hela vägen in i mitt medvetande. Andra symptom, som att jag nu mår illa, är yr, har huvudvärk, har ont i fogar, det känns ju mest som att vara lite

Efter dagens besked blev min skog ännu lite finare. Det blev till sist 18 av 25 träd med högsta betyg. Det visade sig att jag spikade änglish nivå 6 värt ett A. Väry good slutkläm på gymnasiet.

På dagens promenad blev jag "omsprungen" av en pensionär med käpp. Då vaggade jag fram så fort jag kunde. Det är svårt att tro att det här är samma kropp som har klarat att springa en mil, eller trampa på en crosstrainer i en timme. Väldigt svårt.

Snart är det första advent. Yey! Då kan jag börja slita i lådorna; byta gardiner, hänga upp stjärnor och pynta. Jag undrar om jag inte längtar så mycket till advent i år för att jag får något att göra. Om någon har tips om vad i hela friden denna uttråkade pregnanta kvinna kan sysselsätta sig med hela dagarna, så får man väldigt gärna dela med sig av dem. Väldigt gärna. Dock får tipsen inte innehålla tv-program, filmer, tidningar eller böcker.

Ett tecken på att ens tillvaro har raserat: Man vet vad som händer i "Hem till gården". The båttom is nådd.

Att månlandningen skulle vara den mest välbevarade bluffen? Äh. Det där med att graviditeten slutar med att man föder fram ett barn, det är den största bluffen av alla, eller hur? Kom igen, nu när jag avslöjat den kan ni väl erkänna? Jag kommer för alltid gå med den här magen, inte sant? Aldrig mer kommer jag att kunna springa. Aldrig mer kommer jag att ha en midja. Aldrig mer kommer något vara bekvämt. Min kropp kommer aldrig någonsin tillhöra mig igen. Visst är det så? En graviditet går aldrig över, den tar aldrig slut, det är bara ren lögn. Jag visste det!

Skönt att de flesta kattägare är lika knasiga som en själv.

En uppgift i den senaste kursen, den sista kursen, var att på engelska skriva ett tal till den nyutnämnde amerikanske presidenten. Ett vinnartal. Från tidigare kurser hade jag lärt mig hur ett tal ska vara uppbyggt, vilka moment det bör innehålla, men kanske inte hur ett tal skrivet till den amerikanske presidenten ska skrivas. Med tanke på att detta är en KOMVUX kurs blev jag måttligt irriterad över det pinsamma i denna uppgift, i hur makalöst ologiskt det var att be oss utföra denna uppgift. Be oss skriva ett tal på engelska för att se hur vi uttrycker oss i olika forum, absolut, men agera spökskrivare till USA:s president, lägg av. D e t. Ä r. E n g e l s k a. 6. En irriterad B.o.B. blir lite passivt aggressiv, lite bitter och lite nä nu jävlar. Så jag skrev ett tal, hejochhå vad jag skrev tal. Enligt konstens alla regler med citat, upprepning, argument och återkoppling. Och med en stor, massiv, gigantisk, skopa ironi. Jag citerade Martin Luther King. Jag la in ett och annat

Av maken fick jag en klocka i examenspresent. Det är ju egentligen jätteroligt. Jag som går i väntans tider. Eller att jag får den nu när jag inte har några tider att passa. Haha.

Nu är jag föräldraledig. Kombinerat med höggravid. Jag har inget jag måste göra, eller ens särskilt mycket jag kan komma på att göra. Men det är väl skönt för dig, att vara helt ledig, bara vila och ta det lugnt den sista tiden? Nä. Jag har inte skönt, roligt, avslappnat eller mysigt. Jag har nämligen fått igen för mina 8 månader av easy-peasy-graviditet. Min dag: Jag vaknar, klockan är sisådär 6:00-6:30, jag har sovit en timme i taget under natten, varenda muskel ömmar, magen hoppar och skuttar av sammandragningar och min fångvaktare (katten) återvänder till sängen från sitt uppdrag att kontrollera sin husse tills han lämnar hemmet. Jag ger upp, jag anser mig ha fullgjort min plikt att försöka sova. Jag sätter mig en stund på sängkanten innan jag går upp eftersom att hela rummet snurrar, jag har ju rört på mig. Hopp och skutt in i duschen. Eller, små vaggande steg mot badrummet, för fogarna skriker sådär på morgonen och illamåendet gungar i strupen. Efter en kall dusch (de

Så heter en av Rihannas skivor. Bruden skördar framgångar på sitt festtåg genom världen. Hon skrevar och tafsar på sig själv på scenen, hon lägger ut halvnakna bilder på sig själv, hon super och röker på inför kamerorna och skivorna som var ganska bra innehåller nu mest låtar som ska vara snuskiga och provokativa. Hon har kul. Under tiden kommer hon försent till sina egna konserter, om hon inte ställer in. En så frigjord kvinna måste väl hyllas? Kalla mig pryd, men varför? En tjej som varken tar hand om sig själv eller sköter sitt jobb. Varför ska det vara så tråkigt att vara ordentlig? Jag har haft min supa-karlar-under-bordet-och-stanna-på-krogen-tills-det-är-dags-att-gå-till-jobbet-period. En period. Som sen tonåring. Sen tröttnade jag och kom på att jag vann så mycket mer på att vara en good girl. Så länge man är " wohoo fan va jag ska festa ", så är man grym. Eller i skolvärlden, där är det precis som bland barnen; är du eleven som går på alla lektioner, l

Jaha. I väntans tider. Verkligen. Sista dagen på Komvux (tack gode gud). Jag kommer inte sakna det: strulet, problemen, de knasiga lärarna. Men lite tomhet kommer över mig. Vad ska jag göra nu? Inte ett enda måste ligger framför mig förrän Toshiba kommer, jag har inget som väntar på att bli gjort eller inlämnat. Efter tre år av ständigt presterande blir det lite av ett vakum. Inget att prestera, inget som ska granskas, inget som ska värderas. Jag ska bara vänta. Första kvällen utan måsten som väntar, och lördagen, ska jag dessutom vara Pyjamas-änka. Tristessen och ensamheten väller in. Typ. Men Wohoo! Jag har tagit studenten!

...kompis. När jag började plugga för tre år sedan fick jag en liten bärbar dator. Den har används flitigt, i många, många timmar. Webbsökningarna har snurrat på flik efter flik, worddokument efter worddokument har förvandlats till uppsatser och de olika skolornas inloggning har besökts gång efter gång för nervös väntan på betyg. I våras började min kompis kännas sliten. Sökningarna tog allt längre tid, orden i dokumenten följde inte med i takten mellan tangenterna och sidan och batteriet ville inte riktigt hänga med. "Håll ut, kompis, håll ut. Det är inte långt kvar." Sa jag. Idag är vi i mål. Jag får nog hitta en ny kompis till nästa nivå av studier. Men tack för de här åren, du har varit ett stort stöd och ytterst hjälpsam. Nu vilar vi kompis.

Det pratades om Sverigedemokraternas "lilla fadäs" på nyheterna. Den politiska reportern sa att nu kommer Jimmie Åkesson få det jobbigt att få ordning i partiet. Inte ska väl Jimmie behöva ha det jobbigt. Jag tycker att vi kan hjälpa honom lite på traven genom att det svenska folket helt enkelt inte röstar på dem i nästa val. På så sätt behöver stackarna inte tänka på att hålla fasaden uppe, eller på vad de säger, eller på hur de beter sig. För det är väldigt ansträngande att gå omkring och låtsas vara något man inte är. De kan gå tillbaka till att vara en rasistisk organisation istället för att leka politiskt parti. Och svenska folket kan få tillbaka lite vett i sina politiska värderingar.

En äldre dam som bor i samma hus har varit så bekymrad. Varje gång jag har åkt hissen med henne de senaste 3 1/2 åren så har hon blivit så ledsen för vår skull, för att vår älskade hund hade gått bort. Hon blev så ledsen varje gång att hon fick tårar i ögonen. Jag försökte lugna och trösta, säga att det var tråkigt och ledsamt, förklara att vi mådde bra och var tacksamma för den tid vi fick med vår lurviga madame. Det hjälpte inte. Hon tyckte ändå att det var så fasansfullt sorgligt. Idag fick jag henne att le. Hon blev så lycklig för att vi skulle få ett barn att ta hand om, vi som var så rara mot vår fina hund, det var verkligen trevligt. Hon stängde hissdörren och sa att nu skulle hon ha en riktigt bra dag. Det värmer alltid att kunna få någon att må gott, så jag kommer nog också ha en riktigt bra dag.

Kung-fu-yoga. Det skulle vara spännande att prova. Fast de menar säkert två separata träningsformer.  Tråkigt.

Och internet dödade videobutikerna. Jag tycker om att titta på film, att gå på bio är mysigt men att titta på film hemma i soffan är väldigt praktiskt. Speciellt nu när alla filmer är så förbaskat långa, rastlösa personer får svårt att sitta i en obekväm fåtölj och lyssna på människor som inte kan hålla tyst i 2 1/2 timme. Vi laddar inte ner filmer, istället har vi ofta besökt vår videobutik, ett litet hål i väggen, för att regelbundet slöa bort kvällar i soffan. En butik som ska stänga. Hela vår tillvaro kastades omkull, vad gör man nu? Går till opersonliga och dyra "Hemmakväll"? Nej, vi är inte redo, vi måste smälta denna plötsliga förändring i vår, sedan flera år, etablerade tillvaro. Så vi provar Netflix så länge. Utbudet där är gammalt, hur vi ska se nya filmer vet jag inte, åh dessa problem! Tv-serier. Vi plöjer tv-serier. På sätt och vis bekvämare då det rör sig om högst en timme åt gången. Sista säsongen av "Lie to me", överraskningen "White

Ibland ser man inte skogen för alla träd. Ibland ser man inte de goda resultaten för att man ställer så förbannat höga krav på sig själv. Om några dagar är jag färdig med tre års studier, studier som påbörjades efter ett uppehåll på nästan tjugo år. Jag kan summera med att ha fått högsta betyg i 17 av 25 ämnen. Allt jag ser är att jag bara fick näst högsta betyg i 8 ämnen. Då är man lite störd va? Jag analyserar fram till att de första ämnena blev det inte högsta betyg på för att jag var så ringrostig. Sen var det matte, inte heller där nådde jag ända fram, vilket känns okej, det är ju matte vi pratar om. Jag har stött på några tveksamma lärare. Nu avslutar jag med bristande engagemang och gravid-hjärna. För så funkar jag, minsta misslyckande måste plockas sönder och analyseras, hitta en anledning, vad gjorde jag för fel?! Som om näst högsta betyg är ett misslyckande. Det är det ju inte. Det finns inte heller alltid en förklaring eller anledning. Som vuxen med ett liv så k

Efter en lång dag, när kroppen känns härligt mör och huvudet mysigt dimmigt av trötthet. Tänk då att få vika ner överkastet och krypa ner mellan svala lakan. Man fluffar till kuddarna och greppar en god bok från nattduksbordet, låter katten kliva upp i famnen för att kela med ens haka medan man följer någon spännande, rolig eller gripande historia. Sen börjar ögonen klippa, historien är allt svårare att följa och kattens spinnande börjar avta. Boken läggs tillbaka på nattduksbordet, lampan släcks, katten kliver ner vid min sida. Jag kryper längre ner under ett fluffigt täcke, katten lägger sig tillrätta under min haka och sömnen tar över. Klipp. Nutid. Kroppen känns mör och huvudet som fyllt av bomull. Jag försöker krångla mig runt sängen för att vika ner överkastet och få krypa ner mellan allt för varma lakan. Kuddarna hamnar fel men att luta sig framåt för att kunna rätta till dem går inte, magen är i vägen och utan effektiva muskler. Jag viftar planlöst mot nattduksbordet

När man bor med katter kan det se ut såhär. Plötsligt ligger det en hög av päls mitt på golvet. En liten klick kärlek i vila.

Stegen har blivit kortare och fötterna sätts ner med mjukast möjligast rundning. Andetagen blir ansträngda så fort. Gamla tanter med gåstavar svischar förbi. Det värker och bultar, svetten lackar och huvudet snurrar. Men en liten promenad varje dag det ska jag ta. Fast jag får ont, fast jag betalar för det senare, för e n hel dag spenderad inomhus känns som ett misslyckande. Samtidigt som en liten promenad är som att bestiga Mount Everest så drömmer jag om att klä mig fint, gå på kalas och uppleva lite äventyr och glamour i vardagen.  Eller kanske just därför. Vardagen är så totalt händelselös, så monoton, så ointressant, där jag sitter. Jag och  min soffa. Jag var kanske lite naiv, men jag trodde inte att det var så här tråkigt och själsdödande att vara med om ett mirakel. 

Delicato har öppnat en outlet-butik vid fabriken i Segeltorp. Jag vet inte varför de gör så här mot mig. Varför?

Jag kan vara ganska lättroad. Om något underhåller mig tillräckligt mycket första gången, så kommer det roa mig den tusende gången. Som Toshibas krumbukter. Det där första kittlande sprattlet på pendeltåget för 14 veckor sedan var en makalös upplevelse och en väldigt efterlängtad upplevelse. Sedan dess har varje rörelse roat mig. Även de där urinblåsan används som hoppborg vilket gett upphov till akuta behov. Även de där magsäcken används som boxningssäck vilket gett upphov till en andra måltid. Även de som bestått av så häftiga rörelser att jag blivit lite åksjuk. En del rörelser har förvånat, en del tvingat mig att stanna upp, en del har fått mig att tappa andan, men precis alla har roat mig. Varenda en har värmt i själen och fått det att rycka i mungipan. Efter 14 veckor av mycket liv i luckan kan jag fortfarande underhålla mig med att bara sitta och känna på knuffar, slag och Toshibas försök att starta vågen. Det bli liksom aldrig jobbigt eller gammalt. Tihi.

Fötter. En ganska behändig uppfinning. Med ett par skor på dem så kan man gå långt. Jag promenerar mycket och gärna, speciellt mycket de senaste åren till och från skolor och jobb. En reflektion har varit att bilister blivit så mycket bättre på att stanna vid övergångsställen, i stort sett varenda gång stannar första bästa förare. Eller stannade . För tydligen gäller det pigga blondiner som skuttar fram med håret fladdrande i vinden. Som trött gravid får man snällt stå vid övergångsstället med magen i vädret och stirra in i bil efter bil innan någon stannar. Jag glodde in i ansiktet på som mest fem bilar i rad idag, innan en tant stannade och släppte över mig. För ja, jag tittar på varje förare, söker ögonkontakt, för att tydligt markera att anledningen till att jag står precis vid vägkanten där vägen är markerad med breda vita sträck är för att jag vill gå över. Är inte det märkligt?

Under de år vi försökte skaffa barn, utan att alla visste det, så fick vi ibland höra från sådana som inte visste att vi som bodde så stort borde väl skaffa barn. Vi hade ju gott om plats för att bilda familj. Nu när det är väldigt uppenbart att vi kommer fylla upp lägenheten med ytterligare en medlem så har jag fått frågan "Kommer ni flytta nu då?" från flera personer. Va? Så vi som bor så stort borde fylla hemmet med barn, men när de kommer så borde vi flytta? Som vanligt, jag förstår inte.

Jag kan knappt bärga mig, snart får jag ge mig ut med barnvagn. Då ska jag ta igen all frustration. Jag ska leta upp ett par kompisar med barnvagn så vi kan gå tre i bredd på smala gångvägar och tränga ut gående på leriga gräsmattor. Jag ska stanna precis före eller efter dörröppningar och blockera vägen för övriga. Jag ska köra in vagnen i bakhasorna på människor före mig i kön utan att be om ursäkt. Jag ska parkera vagnen i gångarna på pendeltåget så ingen kommer fram. Jag ska parkera vagnen i trånga passager i pyttesmå butiker så ingen kommer fram. Moahaha! Det slår mig att det kanske är precis så det gick till. Några tankspridda, egocentriska, empatilösa människor fick en barnvagn i händerna, irriterade några andra som gav igen när de fick barnvagn, som irriterade andra som gav igen när de fick barnvagn och så vidare, tills vi har det barnvagnsrally vi lever med ute på gatorna idag. Och snart är det B.o.B.s tur...

Ett av de mest irriterande ljuden någonsin: Lövblåsare. Whrrrrrr whrrrrrr whrrrrrrrrrRRRrrrrrr Jag gillar inte.

Jag har väl tittat på "Sveriges mästerkock" och lärt mig hur proffsen gör i köket.

Alanis Morisette sjöng en härlig låt som hette Ironic , om ni kommer ihåg? Den var härlig för att den var så sann; livet är bra ironiskt ibland. Det är ironiskt att Toshiba verkar känna av varje gång herr B.o.B. vill känna de livliga kullerbyttorna som utförs och därför genast går in i vila. Det är ironiskt att B.o.B., den stora vinter-och julhataren, går och längtar efter snö och tomtar just det året när hon garanterat kommer märka av det minst. Det är ironiskt att bilen pajjar grandiost, så att den kostar många kronor hos bildoktorn, precis när man snart ska sälja den. Det är ironiskt att i den sista skolkursen, som jag gärna skyndar mig igenom i fall att, så är läraren så överhopad med jobb att hon inte hinner rätta några uppgifter alls. Det är ironiskt att jag glider igenom åtta månaders graviditet som på ett bananskal bara för att kollapsa den sista månaden, precis på målsnöret. Isn't it ironic? Don't you think?

Att inte må bra är ju ingen höjdare. Personligen kan jag ta smärta, feber, kräkningar you name it, men att bli tvingad att vara stilla och bunden till hemmet, den fasan! Mitt i kräksjukor har jag kvidit för att jag inser att det väntar några dagar inför hemmets fyra väggar. Utslagen i influensor har jag deppat ihop av att ligga i soffan. När människor pratar om hur lätta straff vi har i landet, hur lyxigt människor har det i fängelset, hur det inte är ett straff att ha fotboja har jag ryst åt tanken att vara så begränsad. Internet, gym och filmkanaler är väl skit samma, man kan ju inte gå ut och göra saker, vilken tortyr! Det finns människor som kan känna att det är lyxigt att få spendera dagar på sofflocket, som kan njuta av att koppla av i ett varmt bad, som kan bli lyckliga av att spela Playstation i timmar. Konstiga varelser. På samma sätt som de mår bra av detta, att de blir avkopplade, avslappnade och lugna så blir jag lugn, avslappnad och avkopplad av att träna, städa, jo

Maken skulle ha en tävling på jobbet. Till en tävling måste vinnaren få ett pris. Han bestämde att vinnaren skulle få en kartong av Inga Brittas havrebollar. Men han köpte också en kartong till oss. Jag pluggar hemifrån. I ett hem där det finns en kartong av Inga Brittas havrebollar. Jag förbannar Inga Britta och hennes havrebollar som är som små fluffiga moln på himlen i en del av paradiset. Jag förbannar min dålig karaktär. Ibland funderar jag över vad som skulle hända om jag åt en hel kartong, men inser att jag skulle kunna göra det så jag låter bli att prova. Istället tar jag bara en till... Om du vill att Inga Britta ska förstöra ditt liv så ska du åka till Axelsbergs centrum. För att veta när du ska åka dit för att sätta din karaktär på prov så tittar du på deras hemsida.

Kanske är det så att jag får igen nu. Att jag knappt märkt av graviditeten under alla dessa månader var presenten jag fick för att nu orka med att inte alls vara på topp längre. Nu är det snarare the bottåm is nådd. Men så är jag fröken kan själv. En jäkligt bra egenskap som får en att driva framåt, inte ge upp, resa sig upp när man blir nedslagen och handskas med livets kurvor. En jäkligt dålig egenskap som får en att ta i för mycket, köra när man borde sätta sig ner, låta bli att sätta gränser och vägra be om hjälp. Nej då, det går bra. Oftast är det sant, jag tycker inte om att pjoska med mig själv och man orkar så mycket mer än man tror om man bara torkar tårarna, tar ett djupt andetag och fortsätter framåt. Om man vågar trotsa den där barriären, den där väggen som kommer upp ibland, så utvecklas man. Alla som tränar vet att man inte kan sluta när det känns tungt, det är då man måste öka för att komma in i den andra andningen. Men ibland tar det stopp. När det tar stopp fo

Lagom när Toshiba bäddade in sig i mitt inre dök det upp rapporter om att barn födda sent på året blev lite korkade. Eller, hade svårare att hänga med i plugget handlade det väl egentligen om, för att de var senare i utvecklingen än sina klasskamrater. Jag är tveksam om det är så enkelt. Jag känner smarta december-barn och korkade januari-barn. Nu kommer det en rapport jag hellre lyssnar på; att människor födda sent på året tjänar mer pengar. En titt i omgivningen motverkar den rapporten med, men det är ju så med allt, man kan välja vad man vill tro på. Men om jag ska tro på alla rapporter (vilket är löjligt, för jag är den som är skeptisk till alla "rapporter" som dyker upp) så kommer Toshiba bli lite korkad, men tjäna grova pengar. Inte optimalt, men skönt att veta att det kommer gå bra på något sätt.

När man har en katt som upptäckt helfigurspegeln nu när den bytt plats och därför ägnar största delen av sin dag med att spegla sig, vad ska man tänka då? Hon har blivit medveten om hyr snygg hon är? Hon har förvandlats till en nymfparakit? Hon kommer ansöka till Big Brother? Hon har upptäckt ett parallellt universum? Vi vet inte. Men eftersom hon också gärna skriker åt sin spegelbild så ska vi nog flytta på den där spegeln. Hon behöver inte bli knäppare än vad hon redan är.

Jag är kinkig när det kommer till underkläder,  blir tjurig hela dagen om de inte sitter bekväm. Därför kan jag berätta att skönaste trosorna finns på Twilfit. Bred, mjuk resår som inte skär in, rullar ner eller syns under kläderna kombinerat med ett mjukt och följsamt material. Underbart. Speciellt för knepiga preggo-kroppar. Synd bara att de oftast har konstiga färger och mönster på dem. Just nu finns de i diskreta varianter, passa på.

Efter lite strul, igen, självklart, så har jag nu genomfört min första ansökan om föräldrapenning. Som väntat så fick jag lov att ringa kundtjänst för att få hjälp, för trots tidigare turer fram och tillbaka så hade de glömt att föra in några uppgifter. Välkommen till Försäkringskassan, din källa till ångest och magkatarr. Men nu så. När plugget är slut så blir jag mammaledig. Förutsatt att inget annat strular. Nu kände jag att med det här kom framtidsångesten. Tänk om något mer strular, om jag inte får någon föräldrapenning. Tänk om jag inte kommer in på någon linje på högskolan sen. Tänk om jag inte får något jobb om jag inte kommer in på högskola. Tänk om... Livet hade varit så mycket lättare om jag hade gått på föräldraledighet från en fast anställning. Fast då hade man väl gått med ångest över att förlora sin anställning för att man var föräldraledig, omorganisation eller något. Jag antar att ha ångest över sin framtid har med den blivande föräldrarollen att göra, m

Allt kan vara en sport. Alla sporter går att finna på Eurosport. Bordsfotboll till exempel. På allvar. Jag skojar inte.

Så fort någon är försvunnen nu för tiden så läser man att "Missing people" hjälper till. Jag tycker att jag brukar vara hyfsat välinformerad, så jag undrade om jag missat något eller om det var ett relativt nytt inslag. En titt på nätet och det står att de startade i Sverige i början av detta år. Okej. Det förklarar varför jag inte tycker mig ha läst om deras inblandning i sådana situationer förut. Det känns också som att det är ofta någon är försvunnen och hittas av just "Missing people". Sammanträffande..? Någon som har kollat om det inte är dom som gömmer folk till att börja med..? Nä, skämt åsido, de verkar ju göra ett toppenjobb och visar väl snarare att samhället saknar relevanta resurser när det är frivillig organisationer som lyckas där samhället går bet. Men lite roligt hade jag åt tanken. Att de går ut och gömmer folk som de sen hittar. Och därför blir jätteduktiga. Fast jag har ju rätt konstig humor. Ni behöver inte förstå den.

Det var dags för ett nytt besök hos barnmorskan. Jag brukar alltid klara av dem med högsta betyg, MVG-student som jag är. Inte den här gången. Att min vikt inte har ökat på två veckor kan ju ha med de senaste dagarnas...äh...problem...att göra. Men att magen inte hade växt var kanske inte bra, så här i den fasen när både vikt och storlek ska öka som mest. Sammandragningar har jag haft ett tag, som man ska, förvärkar kan man också börja få helt normalt, men jag har fått fler och lite kraftigare. Tror jag. När barnmorskan kände på magen tyckte hon dessutom att Toshiba låg längre in och längre ner än tidigare. Jag tycker att magen har sjunkit de senaste dagarna, från hylla till droppform typ. Barnmorskan vill att jag kommer på extrakontroll om en vecka. Gissningsleken är igång. För graviditet är verkligen ingen exakt vetenskap, det är lika stor del "gissa vad som händer". Betyder det här att det lilla livet har ärvt sin mors rastlösa sida och tröttnat på att ligga där

Så har Toshiba fått sin första present. Så himla gulligt. Tack E.

Jag ser den här bilden i Hyresgästföreningens tidning. Jag skulle få panik av att ha ett sånt fullsmockat badrumsskåp. Men det är väl bara jag?

Det där med KOMVUX fortsätter att vara ett mysterium in i det sista. Vi kan väl konstatera att nivån inte alltid är så hög, eller avancerad. Likaså kan man ofta ana en uppgivenhet från lärarna när de delar ut uppgifterna, som att de är nöjda om namnet är rättstavat ungefär. Därför kan man undra hur lärarna tänker när det plötsligt dyker upp en uppgift som den jag håller på med nu: Efter att ha analyserat ett av president Obamas tal ska man agera spökskrivare åt en presidentkandidat och skriva vinnartalet. På engelska. Yes we can. Eller? Är det jag som överanalyserar uppgiften nu igen som tycker att det känns lite avancerat? De begär ju inte att man ska bara skriva ett tal, utan det officiella vinnartal som den nyvalda presidenten ska ge till nationen. Kom igen. Det fixar ju ingen på rätt sätt. Dessutom pratar vi KOMVUX här, inte statsvetenskap på universitetet. Så jag drar slutsatsen att jag överanalyserar. Det jag tycker att man ska åstadkomma, efter hur uppgiften är skriven,