Fortsätt till huvudinnehåll

You never know.

Det var dags för ett nytt besök hos barnmorskan.
Jag brukar alltid klara av dem med högsta betyg, MVG-student som jag är.
Inte den här gången.
Att min vikt inte har ökat på två veckor kan ju ha med de senaste dagarnas...äh...problem...att göra. Men att magen inte hade växt var kanske inte bra, så här i den fasen när både vikt och storlek ska öka som mest.
Sammandragningar har jag haft ett tag, som man ska, förvärkar kan man också börja få helt normalt, men jag har fått fler och lite kraftigare. Tror jag.
När barnmorskan kände på magen tyckte hon dessutom att Toshiba låg längre in och längre ner än tidigare.
Jag tycker att magen har sjunkit de senaste dagarna, från hylla till droppform typ.
Barnmorskan vill att jag kommer på extrakontroll om en vecka.
Gissningsleken är igång.
För graviditet är verkligen ingen exakt vetenskap, det är lika stor del "gissa vad som händer".
Betyder det här att det lilla livet har ärvt sin mors rastlösa sida och tröttnat på att ligga där och vänta?
Betyder det att vi kan bli föräldrar lite tidigare än vad som är tänkt?
Betyder det här något över huvudtaget?
Ingen som vet.
Jag är nog lite dum, för jag känner mig inte orolig.
Om Toshiba vill komma nu, snart, så är det väl så. Det är lite i tidigaste laget, det skulle vara skönt med några veckor till så att Toshiba hinner få lite kött på benen (och jag hinner slutföra plugget). Men samtidigt så vet jag att det har gått tillräckligt många veckor för att Toshiba ska vara förberedd för den stora stygga världen utanför bubblan.
Det ordar sig.
Jag tänker inte nojja.
Nojjande förändrar inte verkligheten.
Så var snälla och nojja inte åt mig heller.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.