Ett steg i taget.

Stegen har blivit kortare och fötterna sätts ner med mjukast möjligast rundning.
Andetagen blir ansträngda så fort.
Gamla tanter med gåstavar svischar förbi.
Det värker och bultar, svetten lackar och huvudet snurrar.
Men en liten promenad varje dag det ska jag ta.
Fast jag får ont, fast jag betalar för det senare, för en hel dag spenderad inomhus känns som ett misslyckande.
Samtidigt som en liten promenad är som att bestiga Mount Everest så drömmer jag om att klä mig fint, gå på kalas och uppleva lite äventyr och glamour i vardagen. 
Eller kanske just därför.
Vardagen är så totalt händelselös, så monoton, så ointressant, där jag sitter. Jag och min soffa.
Jag var kanske lite naiv, men jag trodde inte att det var så här tråkigt och själsdödande att vara med om ett mirakel.