Ibland ser man inte skogen för alla träd.
Ibland ser man inte de goda resultaten för att man ställer så förbannat höga krav på sig själv.
Om några dagar är jag färdig med tre års studier, studier som påbörjades efter ett uppehåll på nästan tjugo år.
Jag kan summera med att ha fått högsta betyg i 17 av 25 ämnen.
Allt jag ser är att jag bara fick näst högsta betyg i 8 ämnen.
Då är man lite störd va?
Jag analyserar fram till att de första ämnena blev det inte högsta betyg på för att jag var så ringrostig. Sen var det matte, inte heller där nådde jag ända fram, vilket känns okej, det är ju matte vi pratar om.
Jag har stött på några tveksamma lärare.
Nu avslutar jag med bristande engagemang och gravid-hjärna.
För så funkar jag, minsta misslyckande måste plockas sönder och analyseras, hitta en anledning, vad gjorde jag för fel?!
Som om näst högsta betyg är ett misslyckande.
Det är det ju inte.
Det finns inte heller alltid en förklaring eller anledning.
Som vuxen med ett liv så kanske man inte kan prestera på allra högsta nivå varje vecka i tre år. Inte ens idrottsmän i världsklass lyckas med det, ibland blir det silvermedalj.
Problem och bekymmer i livet distraherar, sorger och besvär kommer i vägen och formen går i vågor.
Jag vet allt det där.
Ändå får jag kämpa för att inte säga till mig själv att jag borde lyckats bättre.
Jag har levt i en tillvaro där jag har haft en uppsjö av ursäkter och anledningar till att inte orka, tycka att livet är för jobbigt, tycka synd om mig själv och inte kunna prestera. Men jag tycker ändå att jag kunde nått lite högre.
Jag är livrädd för att bli en person som ursäktar och gnäller, jag vill vara den som tar tag i problemet och hittar lösningar, men samtidigt så inser jag att jag måste jobba på att vara nöjd med det jag presterar och acceptera att jag gör det bästa jag kan, alltid.
Titta, vad fin skogen är.
Ibland ser man inte de goda resultaten för att man ställer så förbannat höga krav på sig själv.
Om några dagar är jag färdig med tre års studier, studier som påbörjades efter ett uppehåll på nästan tjugo år.
Jag kan summera med att ha fått högsta betyg i 17 av 25 ämnen.
Allt jag ser är att jag bara fick näst högsta betyg i 8 ämnen.
Då är man lite störd va?
Jag analyserar fram till att de första ämnena blev det inte högsta betyg på för att jag var så ringrostig. Sen var det matte, inte heller där nådde jag ända fram, vilket känns okej, det är ju matte vi pratar om.
Jag har stött på några tveksamma lärare.
Nu avslutar jag med bristande engagemang och gravid-hjärna.
För så funkar jag, minsta misslyckande måste plockas sönder och analyseras, hitta en anledning, vad gjorde jag för fel?!
Som om näst högsta betyg är ett misslyckande.
Det är det ju inte.
Det finns inte heller alltid en förklaring eller anledning.
Som vuxen med ett liv så kanske man inte kan prestera på allra högsta nivå varje vecka i tre år. Inte ens idrottsmän i världsklass lyckas med det, ibland blir det silvermedalj.
Problem och bekymmer i livet distraherar, sorger och besvär kommer i vägen och formen går i vågor.
Jag vet allt det där.
Ändå får jag kämpa för att inte säga till mig själv att jag borde lyckats bättre.
Jag har levt i en tillvaro där jag har haft en uppsjö av ursäkter och anledningar till att inte orka, tycka att livet är för jobbigt, tycka synd om mig själv och inte kunna prestera. Men jag tycker ändå att jag kunde nått lite högre.
Jag är livrädd för att bli en person som ursäktar och gnäller, jag vill vara den som tar tag i problemet och hittar lösningar, men samtidigt så inser jag att jag måste jobba på att vara nöjd med det jag presterar och acceptera att jag gör det bästa jag kan, alltid.
Titta, vad fin skogen är.
Kommentarer