Fortsätt till huvudinnehåll

This too shall pass.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.Vad är det för skitsnack?
Dagarna är så oändligt långa och utan innehåll att jag blir så där slö och oengagerad, samtidigt som rastlösheten kryper som myror i kroppen.
Att de flesta försök att sysselsätta mig slutar i värk, illamående och yrsel gör att frustrationen växer till tårar i ögonen.
Samtidigt som jag noterar att den här outhärdliga väntan fast i Toshibas fängelse har varit märkbar ett tag nu. Alltså går dagarna framåt. Alltså kommer jag förr eller senare nå slutet på den här resan.
Det kommer gå över.
Jag måste bara stå ut lite till.
Och lite till.
Och lite till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.