Fortsätt till huvudinnehåll

Framtidsångest.

Efter lite strul, igen, självklart, så har jag nu genomfört min första ansökan om föräldrapenning.
Som väntat så fick jag lov att ringa kundtjänst för att få hjälp, för trots tidigare turer fram och tillbaka så hade de glömt att föra in några uppgifter.
Välkommen till Försäkringskassan, din källa till ångest och magkatarr.
Men nu så.
När plugget är slut så blir jag mammaledig.
Förutsatt att inget annat strular.

Nu kände jag att med det här kom framtidsångesten.
Tänk om något mer strular, om jag inte får någon föräldrapenning.
Tänk om jag inte kommer in på någon linje på högskolan sen.
Tänk om jag inte får något jobb om jag inte kommer in på högskola.
Tänk om...
Livet hade varit så mycket lättare om jag hade gått på föräldraledighet från en fast anställning.
Fast då hade man väl gått med ångest över att förlora sin anställning för att man var föräldraledig, omorganisation eller något.

Jag antar att ha ångest över sin framtid har med den blivande föräldrarollen att göra, man vill kunna ge det lilla knyttet en trygg tillvaro.
Jag antar att det bara är att vänja sig vid att leva med en klump i magen av någon anledning i många år framöver. Eller i alla år framöver.
Jag antar att det bästa man kan göra är att andas lugnt och lära sig leva med ångesten, den får bli min nya jobbiga kompis.

Föräldraångesten, välkommen, har du träffat Försäkringskassan?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.