Aldrig tråkigt.

Jag kan vara ganska lättroad.
Om något underhåller mig tillräckligt mycket första gången, så kommer det roa mig den tusende gången.
Som Toshibas krumbukter.
Det där första kittlande sprattlet på pendeltåget för 14 veckor sedan var en makalös upplevelse och en väldigt efterlängtad upplevelse.
Sedan dess har varje rörelse roat mig.
Även de där urinblåsan används som hoppborg vilket gett upphov till akuta behov.
Även de där magsäcken används som boxningssäck vilket gett upphov till en andra måltid.
Även de som bestått av så häftiga rörelser att jag blivit lite åksjuk.
En del rörelser har förvånat, en del tvingat mig att stanna upp, en del har fått mig att tappa andan, men precis alla har roat mig.
Varenda en har värmt i själen och fått det att rycka i mungipan.
Efter 14 veckor av mycket liv i luckan kan jag fortfarande underhålla mig med att bara sitta och känna på knuffar, slag och Toshibas försök att starta vågen.
Det bli liksom aldrig jobbigt eller gammalt.
Tihi.