attvarabob

Det börjar bli lite tröttsamt att ha så kass sömn. Jag vaknar fortfarande vid 4 varje natt, nu när jag är ledig hinner jag i alla fall somna om någon gång strax efter 5 och sova någon timme innan Polarn vaknar. Utöver det vaknar jag titt som tätt av att jag är varm och obekväm, fast jag sover med öppet fönster alla nätter. Samlar också på mig vätska emellanåt, vilket påverkar sömnen en aning, om man säger så. Kroppen och knoppen får svårt att hänga med i av sömnbristen, jag går runt med en ologisk blandning av otrolig rastlöshet och känsla av att treva runt i en dimma. Vill massor och känner mig stressad, samtidigt som jag inte vill något alls och inte riktigt ser någon poäng i att ta tag i saker. Det är ju väldigt mysigt det där med åldrande, så naturligt att kropp en förändras och går igenom olika faser. Den här tiden i ens liv ska visst göra att kvinnor känner sig stärkta. Kanske är det den gamla devisen "Det som inte dödar en gör en starkare" de tänker på. Jag kommer

Idag på dagen för ett år sedan var vi och bowlade med Pyrets bästis och hans familj. En första träff med båda familjerna efter att vi uppmärksammat på varsitt håll att de där två hade påbörjat en härlig vänskap. Det har blivit många träffar sedan dess. Idag firade vi årsdagen med att bowla och äta lunch. Vi firade också att de snart kommer gå i samma klass igen. Ordningen är återställd.

Det behövdes bara en kort tid ledigt från skolan där Pyret ständigt påminns om hur man är en bra kompis, för att hon ska falla tillbaka in i mönstret hon fick inlärt från förra skolan. Där kompisar trycker ner varandra för att höja sig själva. Så det gör hon nu, trycker ner sin lillasyster genom att påtala att allt hon gör är fel. Hon lyssnar bättre nu, märker fortare att det inte blir bra, tar åt sig och försöker göra bättre, och det är en fin förändring. Jag förstår att det är svårt för henne att vara i en miljö där alla blir nedtryckta under så lång tid och sen ändra sig på en kvart, men det är ändå lagom påfrestande att behöva vara den ständiga domaren. Det är också tungt att se Polarn bli ledsen och känna sig nedtryckt. Idag hade jag bokat biljetter till musikalen Monstret och människorna på Junibacken. Vi läste ju boken om monstret Frank, så det kändes självklart att vi skulle se musikalen. Jag hade tänkt att vi skulle göra en heldag av det; äta lunch på stan och fika innan.

Precis när man trodde att hetsen hade lagt sig. Just när de till och med börjat muttra att de inte gillade Anna och Elsa. Då är väl Disney så himla smarta att de släpper Frost 2 och vips så är ju det en måste se film. Jag tog därför med mig arvsmassorna till storstaden idag. Polarn sa efteråt att filmen var jättejättejättejättejättejättejättejättejättebra. Pyret vill ju vara coolare än så, men ville säga saker om handlingen hela dagen, och berätta hela handlingen för herr B.o.B. när han kom hem. Jag måste erkänna att den var lyckad för att vara en tvåa, lite mörkare story och lite pampigare. Eller så kanske det lite mörkare temat bara passade mitt humör just nu. Att vara ledig leder liksom alltid till besvikelse och en känsla av att ha fastnat i Måndag hela veckan. För ledig är jag ju inte, jag får inga sovmorgnar, jag ska fixa frukost varenda morgon, jag får tusen förfrågningar om tjänster per dag -alltid inleda med " mamma? ", och jag får ägna vansinnigt mycket ti

Jodå, vi fick med oss arvsmassorna ut i skogen igen. Den här gången en runda på 5 km i en annan skog. Den där gula slingan ser ju inte så farlig ut, och 5 km är väl ingenting. Fast över hala rötter och stenar var det något av en utmaning. Lite extra tid tog det när Polarn snubblade på en sten och slog i knät. Jag fick sitta och trösta en stund medan jag funderade på hur vi skulle orka bära henne hela vägen till bilen när det var typ en timme promenad kvar. Men hon åt en clementin och vandrade vidare. Jag blir lika imponerad över hur mycket arvsmassorna orkar, varenda gång. Annars var det stort fokus på Legobygge idag. Pyret har börjat knäcka koden och kan bygga på egen hand, och hon var väldigt nöjd med sina Lego Friends. Polarn har ju haft en särskild talang för det där länge nu, så det Ninjago-skepp hon fick i julklapp bygger hon helt självständigt. På kartongen står det från 9 år, men det kan ju inte hon läsa. Polarn har nu siktet ställt på en giganti

Eftersom de vaknar svintidigt för att med lupp undersöka tomtespåren, hur mycket pepparkakor tomten ätit, vad tomten tyckte om sin present (ett broderi från Polarn) och vad de där paketen skulle kunna innehålla, så har man gott om tid. Alltså hinner man släpa ut dem på grönbete (speciellt grönt i år) för att skaka loss lite myror i brallan och få tiden att gå. Vi valde spåret på 4,4 km, det var alldeles lagom för alla inblandade. Polarn kan lockas med att kolla djupet på vattenpölar, tävla om att springa till ett konstigt träd, eller leta efter lingon. Hon är liksom gjord för aktivitet. Pyret är mer utmanande. Hon frågar om man är framme efter 10 minuter, tycker att man gått långt efter 15 och har ont i benet/foten/ryggen efter 20. Men gick gjorde vi, och att gå den promenaden och få God Jul hälsningar från de få andra morgonpigga motionärerna är rena räddningen en sån här dag. All väntan och stillasittande är annars som gjort för katastrof. Imorgon tar vi en annan skog

Jag började dagen med yoga. Att djupandas och sträcka ut spända muskler kändes som den bästa början för den här dan före dopparedan. Pyret var lagom på tvären, säkert på grund av förväntningar, men det medförde humör som pendlade mellan hopp och förtvivlan. Vi ägnade oss åt några spel, varav detta var det som satte punkt för den goda stämningen: Polarn vann och jag kom tvåa. Så kan man ju inte ha det. Pyret var helt med på spelets regler i de andra spelen, eftersom hon vann, om man säger så. Hon var väldigt entusiastisk i det här spelet också, när hon till en början ledde. Lite vinnarskalle på den där. Det stod ganska mycket bakning på agendan idag, för julen handlar ju om socker, det vet ju alla. Jag kanske måste sluta följa Lindas bakskola, så mycket att baka, så lite tid. En del bakning skötte jag på egen hand, annan fick jag mest agera assistent till arvsmassorna. Vi rodde denna dag i hamn. Arvsmassorna somnade nästan i vanlig tid, Pyret läste för omväxlings skull en

För att följa alla regler så tog vi en sväng in till Skansen för att kolla in deras julmarknad. Några inköp och en lunch senare tog vi oss vidare in till city eftersom jag behövde smygköpa julklappar till julstrumporna. Jag trodde att arvsmassorna skulle bli imponerade av alla dekorationer runt stan, men de blev bara smittade av köphetsen.  Det här vädret gör att varken julmarknad eller  alla maffiga juldekorationer i city kan mana fram någon större julkänsla. Det kan vara så att den städning och bakning av lussekatter vi gjorde när vi kom hem gav mer feeling. Inget säger väl jul som svett och frustration.  På tal om vädret, förutom att vi såg träd och buskar som knoppas som om det vore vår, så är det full blomning i min orkidé-hörna. Den här rackaren är helt galen. Nu ska jag bara lyckas hålla arvsmassornas alla myror i brallorna i schack i en dag till, innan de kommer fullkomligt explodera på dagen D. Jag kan klara det här. 

Det är fullt möjligt att detta var den tröttaste dagen någonsin. Jag hade ytterst svårt att hålla mig vaken, och har nog aldrig längtat så intensivt efter ledighet. Så hur gör man då, för att ta sig genom en sån här dag? Man överkonsumerar socker, det är hur man gör. Det är ju väldigt praktiskt att det var en avtackning på gårdagens lunch, vilket innebär överbliven tårta till frukost. Näpp, jag var inte ensam om att sitta där och mumsa tårta till morgonkaffet. Man är också sanslöst tacksam för att arbeta med ett gäng godisråttor, vilket innebär att båda lunchrummen var belamrade med godis av alla möjliga sorter. Det var en lugn arbetsdag efter en intensiv period, så jag kunde dessutom lyxa till det med lite flex. Och om jag haft värsta gör-vad-du-vill-dagen, borde väl arvsmassorna också få en. Så vi köpte godis och chips och tog filmmys när vi kom hem. Mer socker! Vi tittade på Frost förresten, den har vi inte sett på läääänge. Vi hade glömt halva filmen, vilket kändes om

Bara en dag kvar. En morgon att bli väckt att klockan. En morgon att göra i ordning arvsmassorna. En morgon att stämpla in och hämta kaffe. En dag att vandra fram och tillbaka, upp och ner. En dag att stämpla ut. En dag att promenera för att hämta arvsmassorna. Sen väntar 17 dagar ledigt. Kanske dumt att återigen hoppas att ledighet kommer göra några underverk på ork och humör, men hoppet är ju det sista som lämnar en, sägs det. Nu kämpar jag på bara lite till.

Idag stod julavslutning på schemat i skolan. Barnen ställde upp sig framför fröken och alla föräldrar väntade på att få känna sig stolta. Det visade sig snart att det hade övats på en annan nivå än man själv gjorde i skolan. Innan de började fick de sjunga upp tillsammans med fröken, bara det. Sen rev de av 8 sånger, nästan varje en med något särskilt moment, som att några av barnen skulle ackompanjera fröken på något sätt. Mellan några sånger skulle fyra barn gå fram och tända varsitt ljus i adventsstaken, Pyret var en av dem. Det berättade hon först på vägen dit, hur hon nu inte kunde förstå att det skulle göra vilken förälder som helst så himla rörd. Mest fascinerande var det att så många barn kunde genomföra så många moment utan att stöka, strula eller fåna sig. Ett endaste barn fick ett mindre sammanbrott. Allt var väldigt lugnt och städat. Sen blev jag lite fascinerad över att jag utvecklat sådana lipsill-tendenser. Det var ju några ögonblick där jag fick blinka extra mycket,

Vissa delar av jobbet kan vara svårt att hålla ifrån sig. Ibland berörs man extra mycket, ibland behöver man göra svåra saker, ibland blir man lite låg. Då är det skönt att ha en arbetsplats där människor tar sig tid, sluter upp, förstår och stöttar. Det hjälper också att de är lite galna och tycker att ens smeknamn ska vara "Oraklet", eller att det är rimligt att jag borde vara Yoda för jag kan allt, eller få höra historier om när de tänkt ringa mig privat för att fråga om råd, eller att de ber om hjälp vid ett möte genom att fråga om de får bjuda in till en romantisk eftermiddag i förorten där lunch på McDonalds ingår, eller att de delar med sig av privata godisgömmor Dessutom väntar snart en lång ledighet.

Jag kanske inte är den bästa förespråkaren för att tänka positivt, och det står jag för. Men det här med ålder, där känner jag mig mer positivt inställd än gemene man, eller kvinna. Ibland oroar jag mig för att jag inte oroar mig mer, så där över rynkor och gråa hår. Det känns som att det är nu den där Botoxsprutan ska börja låta lite mindre konstig, eller att det ska eftersökas den där snordyra ansiktsbehandlingen som ska skala bort flera år, eller att många kronor ska spenderas på krämen, serumet och oljan som lovar underverk. Jag köper inte den billigaste ansiktstvätten eller krämen, men inte heller den dyraste. Och jag håller mig till de två produkterna, och går inte på den minsta behandling. När det gäller gråa hår är det länge sedan jag hittade mitt första, och jag märker att allt fler av de hårstrån som växer ut är silverfärgade. Det tycker jag är lite roligt. Ännu roligare är att många av dem är vågiga. Ser ni det? Tänk om håret blir helt lockigt, vilken bonus. Det e

Den där julstämningen man hade när man var liten är ju inte lika lätt att fånga upp som vuxen. Julstjärnor, adventsstakar och julkalendrar räcker inte till. Idag skulle jag och arvsmassorna roa oss på egen hand, så vi la i en extra växel för att få lite julkänsla. Vi "bakade" pepparkakshus, sådana i mini format. Och vi begick dödssynden att klä granen redan nu. Det var diskussion om det där på en lunchrast häromdagen. Starkaste argumentet för att klä granen dagen innan jul var att så var det när man var liten och traditioner bryter man ju inte. Men det var helt okej att bryta traditionen att ha granen kvar till tjugondag Knut, för så länge orkade man ju inte ha kvar den. Alltså, man håller på de traditioner man gillar, och avfärdar de man inte gillar. Så roligt. Jag tänker att jag hellre bygger upp lite jul en tid innan, eftersom jag känner att hela grejen tar slut på juldagen. Något annat som är lite roligt är att herr B.o.B. börjar komma hem med julklappar f

Precis som Fantomen så händer det att jag lämnar djungeln och går på gatorna i staden som en vanlig person. Just nu inträffade det just som jag var redo att få ett så kallat psykbryt över ansvaret att plocka undan efter 3 personer, planera middagar och inköp, kliva upp först varje morgon, ordna frukost varje helg, ansvara för städning och hålla redo på alla förskole- och skolaktiviteter. Istället för att få ett psykbryt, eller behöva välja att leva i ett skitigt och stökigt hem, så informerade jag att the bottom is nådd och tog en paus. Det är inte konstruktivt att upprepa samma budskap en gång i halvåret utan att få gehör. Det är heller inte troligt att informationen om den skeva fördelningen av ansvar kommer leda till någon förändring nu heller. Jag lämnade den djungel jag kallar mitt hem och mötte upp Pluggis för en middag i staden. Jag är så tacksam för att ha vänner att ha så roliga, intressanta och tänkvärda samtal med. Allt från forskning och politik, till vardag fånerier av

Kollegorna bjöd på Luciatåg vid arbetsdagens början. Medan vi drack glögg och åt lussekatter klev de in till falsksång med fusklapparna i hand. Traditionsenligt, hos oss, var en manlig kollega utvald till Lucia. Han hade såväl långt hår som skägg till luciakronan. Det som skulle kunna vara värt för en del människor att ta med sig från detta, är väl att samtliga som närvarade överlevde, fast inga gamla normer eller traditioner upprätthölls i sin helhet. Kan man tänka sig.

Det sägs att skratt smittar och det tror jag absolut är sant. Tyvärr tror jag att det är precis lika sant att bitterhet, tjurighet och ilska smittar. Det är vansinnigt svårt att hålla humöret uppe i sällskap med personer som är sura och tvära, även om det säkert är just då man behöver kunna det. Det är också vansinnigt utmattande att behålla en positiv attityd när andra bara ser det halvfulla glaset som en snustorr öken. Jag skulle definitivt behöva smittas mer av skratt känner jag, för att inte börja bli en av dem som smittar med negativa känslor.

Efter en arbetsdag med tvära kast, dåliga besked och en nypa stress var det dags för gatloppet som kallas fritid. Förutom de vanliga hinderbanorna "middag" och "göra sig i ordning" så skulle luciafirande förberedas. Inte har jag en blekaste om varför skolor och förskolor vill ha sådant dagen innan den faktiska lucian, jag har heller inte orkat fråga. Polarn ska ha firande utan föräldrar, det har vi vetat länge. Det innebär inte på något sätt att jag har förberett saken mer än att ta fram lucialinnen och kronor, utan att stryka linnet eller kolla lampor och batterier. Pyret informerade att hon trodde att hon var en av de utvalda från klass 1-4 som skulle medverka i luciatåget på deras julfirande för familjerna. Vi har inte hört ett smack om saken från skolan, men hon har sagt att hon gått iväg och övat luciasånger, vilket vi tolkade som förberedelse inför julavslutning, och nu hade de övat på att gå i tåg. Jaha. Så ett lucialinne till skulle strykas och krona kol

Jag sållar mig till "alla andra" och konstaterar att tiden fullkomligt rusar iväg. Ni vet om att det snart är jul va? Inte nog med att schemat på jobbet är helt hysteriskt, skola och förskola bombarderar en dessutom med notiser om tidigare stängningar och olika aktiviteter. Folk med barn jobbar ju mest för att slippa umgås med sin familj, det är ju inte för att utföra saker de är anställda för, eller för att kunna betala för hem och hushåll. Det vet väl alla? Vi ska hämta tidigt 4 gånger och lämna sent 1 gång innan jul. Yey.  Vi har i alla fall klarat av del två av Pyrets kalas, den med närmsta familjen, så nu inväntar damen endast att bli väckt på den faktiska dagen med sång och bulle, och sedan kunna deklarera för alla att hon faktiskt är sju år. Jag har lagt upp en mental indelning där Pyrets födelsedag kommer först och julen sedan. Så julen har inte ägnats många minuter utöver adventsdekorering och julkalendrar. Det borde ge mig panik eftersom endast en julklapp är a

Det var dags för lite julpyssel, närmare bestämt att göra om arvsmassornas tittskåp i jultema. Jag blev tilldelad tjänst som hantlangare till de kreativa genierna och fick beställningar på: Tomteluva. Julklappar. Adventsljusstake. Jag är lite imponerad över deras tro på mina pysselförmågor, men gör så gott jag kan för att uppfylla önskemålen. De brukar bli nöjda för att de har ganska låga krav. Pyret skulle tala om för hela klassen att hennes mamma kan göra tomteluvor, halsdukar och rosetter av piprensare. Tänk om det alltid var så lätt att imponera på människor. Polarn fick till detta skåp, komplett med en gul-snö-snöboll. Pyret utvecklade den idén med att göra en hund som kissade i snön. Det är väldigt konstnärliga arvsmassor jag har. Kanske mer för utställning på Moderna museet än Historiska.

Tidigare år har arvsmassorna fått olika pryl-adventkalendrar, sådana med Lego till exempel. De är väldans uppskattade, men alla dessa små, små prylar börjar driva mig till vansinne. Dessutom är det något obekvämt med det vill-ha-mer beteende som december och julen framkallar hos arvsmassorna. Så när mamma frågade om de skulle köpa sådana kalendrar i år tackade jag nej. Lite senare såg jag ett inlägg på  Hej hej vardag  som lät mer lockande; att göra en aktivitetskalender. Jag plockade fram den kalender som mamma broderade för flera år sedan och skrev ihop 24 aktiviteter att göra tillsammans. Lite större till helger, lite enklare och mindre tidskrävande till vardagar. Lite pill var det att få fast de små lapparna. Dagens aktivitet var att färglägga tillsammans. Jag satte alarm på 20 minuter och var beredd på att arvsmassorna skulle slå bakut över att inte få göra klart. Men de var helt med på att avsluta när klockan ringde. Julefriden börjar tidigt i år. Vi har också lekt f

Har ni hört om den där när Polarn kommer och vill sova hos mig på natten och är täppt i näsan, och sedan börjar producera mängder med snor under dagen? Visst är den hysteriskt rolig?! " Mamma, jag tror att jag är på väg att bli förkyld igen! " skrattar det lilla livet. Fast hon säger ju fösyld , inte förkyld , och det är lika gulligt varje gång.  Åh vad vi skrattar, hela vägen till våren.

Sådär. Då har Pyret haft sin första kräksjuka, för det gick över i feber och jag blev smittad. Idag har varit en härlig återhämtningsdag där jag servat två rastlösa små liv med frukost, lunch och underhållning när de inte underhållit varandra. Jag har också plockat disk och sorterat tvätt, och plockat iordning det som var lämningarna efter en vab dag som pågick medan jag sov bort nästan hela dagen. Inte alls könsstereotypt. Nu är vi alla på benen, även om de är lite skakiga, och Polarn och herr B.o.B. har klarat sig. Vidare mot nya äventyr och utmaningar!

Pyret kände sig inte riktigt bekväm med att ordna kalas i år. Inte så svårt att förstå när hon precis bytt skola. Så när hon sa att hon helst önskade att ha en hel dag tillsammans med bästisen var det lätt att låta henne få som hon ville. Jag hade sett reklam för Sagojul på Kolmården och föreslog det som aktivitet, och Pyret tyckte det lät perfekt. Sagt och gjort, vi tajmade in en bra helg och bjöd in bästisen med hans mamma, syster och bonuspappa för en heldag. Klädda som Michelingubbar tog vi oss an Kolmården en riktigt vacker vinterdag. Som på beställning låg snön över alla julgranar och dekorationer. Vi började självklart med Bamse. På Kolmården börjar vi alltid med Bamse. För att ge god grund för en lång dag blev nästa stopp en tidig lunch, som också blev årets första julbord. Ska det vara Biltema så ska det. Sen rullade dagen på med en hel rad aktiviteter. Arvsmassorna fick besöka tomtens verkstad och tala om vad de önskade sig. De fick grilla marshmal