Fortsätt till huvudinnehåll

Positiva klubben.

Jag kanske inte är den bästa förespråkaren för att tänka positivt, och det står jag för. Men det här med ålder, där känner jag mig mer positivt inställd än gemene man, eller kvinna. Ibland oroar jag mig för att jag inte oroar mig mer, så där över rynkor och gråa hår.

Det känns som att det är nu den där Botoxsprutan ska börja låta lite mindre konstig, eller att det ska eftersökas den där snordyra ansiktsbehandlingen som ska skala bort flera år, eller att många kronor ska spenderas på krämen, serumet och oljan som lovar underverk. Jag köper inte den billigaste ansiktstvätten eller krämen, men inte heller den dyraste. Och jag håller mig till de två produkterna, och går inte på den minsta behandling.

När det gäller gråa hår är det länge sedan jag hittade mitt första, och jag märker att allt fler av de hårstrån som växer ut är silverfärgade. Det tycker jag är lite roligt. Ännu roligare är att många av dem är vågiga.

Ser ni det?
Tänk om håret blir helt lockigt, vilken bonus.

Det enda jag tänker negativt på är att jag känner mig tröttare och att lederna tar mer stryk. Men jag tänker att jag har möjlighet att påverka det genom att göra lite ändringar i vanor. Om jag vill.

Eftersom det är just jag som tänker positivt och inte oroar mig så värst angående något, tänkte jag att jag borde informera om det. Bara för att ha bevis. Jag kan jag med.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.