attvarabob

Jag väcktes klockan 04:14, det är den hundraelfte natten jag av olika anledningar vaknat mellan 3 och 4 och sen inte somnat om.  Det känns. Trots det, och trots att kroppen känns otroligt seg fast jag bara var sjuk i en kvart, så tar jag mina promenader till eller från jobbet. Det känns extra lyxigt en sådan här dag när man fortfarande utropar " Det är ljust när man går till jobbet! ". Jag kunde se solen skina på slutdestinationen, kände bara svaga vindar och hade härlig nostalgi-pop i öronen.   Typ halvvägs   Att sen på jobbet få höra att en patient berömt mina insatser och jag hade förmånen att bara förmedla bra besked under dagen, var precis vad jag behövde.  För att avrunda fick jag höra att en av barnens kompisar sagt att jag var en av de vuxna hon skulle vända sig till om hon behövde prata med någon. Där stod jag vid busshållplatsen och blev så rörd och extremt hedrad att jag började gråta lite.  Just idag kändes tillvaron ganska okomplicerad,

Idag fick jag ett erbjudande om att föreläsa på psykologprogrammet om mitt yrkesperspektiv. Jag bad att fundera på saken, trots lite påtryckningar här- och därifrån. För jag vet inte riktigt. Klart det är kul att få frågan, att någon tycker att jag skulle passa för uppdraget, och det är ju roligt med lite utmaningar. Samtidigt som jag inte pallar med det jag har för mig, och har valt bort andra möjligheter  på jobbet, för att jag känner att jag knappt håller mig ovan ytan. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar med någonting extra just nu. Jag vet inte ens om jag orkar fundera på vad jag ska svara. Dessutom, hur ska jag mana fram någon kraft till att fundera över om det här ska bli mitt framtida jag: (Bild snodd från Google)

Det kan ju vara att Pyret behövde vara hemma med ögoninfektion idag, så jag vabbade igen. Det kan vara att jag kom på någon med att inte vara så ärlig, så jag blev sårad. Det kan vara att jag vet hur det kommer vara på jobbet imorgon och jag känner mig överväldigad. Det kan vara att Polarn klagat på halsont igen och det kan behövas ännu mer vab. Det kan vara hormoner som gör att känslor bara ramlar in i mig som en bermudatriangel. Det kan vara lång tids stress och press som lämnat mig utan så mycket till försvar kvar. Inte vet jag varför. Men just nu känner jag för att bara skita i allt, ni vet  den känslan. Eller den .  Lite mycket måndag liksom.

Jag lär överleva den här gången med. Förutom lite hosta, snor och febervärk så har jag mest känt av en bedövande trötthet. Så där så jag somnat i soffan på eftermiddagen (händer typ en gång om året). Jag verkar ha ett gott immunförsvar ändå. Så imorgon rullar livet på som vanligt igen. Tur är väl det, jag har ju inte hur många pussel som helst hemma.

Jag kan väl inte vara sämre än alla andra, nu var det min tur att få feber, hosta och bli snorig. Sjukdag idag alltså. Så jag fick ta det lugnt, som att ägna dagen åt att lägga klart nästa 500-bitars pussel. Så himla lagom aktivitet en sån här dag. Man kan också glo på Blocket. Jag har under en längre tid letat efter "nytt" bord och "nya" stolar till köket. Det har inte varit lätt. Jag ville inte köpa nytt, jag tycker att det är så himla onödigt, och lite tråkigt, så jag har sonderat andrahands marknaden.  Lite kinkig har jag varit, jag bestämde mig för att jag inte ville ha vitt, jag ville inte ha ek och jag ville inte ha stålben. En snabb analys skulle kunna säga att det vill ingen annan heller, för det var till största del möbler i vitt och ek som annonserades ut. Blocket är ett ställe där det är lätt att få en känsla för vad som är på väg att bli omodernt.  Men så idag hittade jag en annons. Lagom stort bord, rätt färg och stil, med förlän

Två dagars VAB. Det är vad som krävs för att jag ska börja få lite svårt att hänga med. Nu är det att vabba Polarn vi pratar om, vilket är lättaste vabbandet på planeten, och det som mest kommer ge en magsår, på en och samma gång. Idag hade hon lite var i ögonen på morgonen, lite feber och lite snuva. På eftermiddagen var ögonen inte ens röda längre, febern var borta och snoret i en mild fas. Givet att hennes energinivå där med ökade. Det är som att vabba en leopard fullpumpad med energidryck, instängd i bur. Fast den inte ens vill ut från buren utan helst sitter och pusslar, samtidigt som kroppsdelarna sprätter som om hon satt på en elpistol. Så samtidigt som hon är pigg och på gott humör (lätt VAB), så är hon i full fart och gör mig helt utmattad på en dag (magsår). Genom att muta med att hon skulle få paprika som mellis fick jag henne att gå en vända till secondhand affären och en promenad för att hämta Pyret på fritids. Annars har hon velat spela spel och lägga pussel hela dag

Igår satt jag och mammakompisen och pratade om utmaningar med VAB. Bara lugn, det var inte i termer om hur man tvingar iväg sjuka barn till barnomsorg och låtsas som det regnar, eller beter sig som att jobbet är viktigare än barnen, så där som föräldra-shamingen vill framställa det. Kanske mer om hur vidrigt mycket jobb som hinner hopa sig när man vabbar, för att man har jobb där ingen kan ta över uppgifterna när man är borta. Eller hur lagom utmanande det är att ta hand om en arvsmassa som är för sjuk för att göra något, men för frisk för att inte göra något. För att inte tala om att vabba när man själv är sjuk. När man helst vill ligga och halvdö i soffan men ens arvsmassa kräver mat, underhållning och sällskap på toa.  Utmaningar , alltså. När man självklart vill ta hand som sin sjuka arvsmassa, men kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och därför också funderar på hur man ska få ihop vardag och jobb.  Sen konstaterade jag att det har varit ganska milt på vab-fronten.

Det finns nog inte så många bättre sätt att inleda helgen på, än att gå ut och äta middag med före detta kollegor (eller andra trevliga personer så klart) efter jobbet på fredagen. Helgen känns som att den pågår lite längre om man gör något trevligt på fredagskvällen. Lördagen spenderade vi med att hälsa svärmor/farmor välkommen hem från sina 3 månader i Thailand. Barnen fick äntligen med sig maträtten de längtat efter, tillsammans med en stor kasse kläder och någonstans runt en miljard hårspännen. " Jag kunde inte låta bli ." säger hon, liksom mor-och farföräldrar överallt.  Eftersom det sken en sol på himlen och vinden var slö, så gjorde vi som alla andra och använde söndagen till att vara utomhus.  Arvsmassorna var helt otroliga. Vi åkte till Stockholm södra, gick till Götgatan och tog en fika, fortsatte ner till Eriksdalsbadet, gick längs med vattnet till bron över till Årsta, gick över bron ända till Årstaberg och åt en korv på korvkiosken, innan vi åkte hem.

Pyret blir ju hela 7 år i år. Med det argumentet lyckades jag övertala herr B.o.B. att ta med henne till sin pyjamasklubb och barngruppträningen. Det var läge att passa på nu när den lilla damen, som ändrar sig oftare än vintervädret, i över en vecka sagt att hon vill prova. Medan jag och Polarn hängde här hemma, kollade på My little pony, övade på bokstäver, läste godnattsaga och somnade, så var Pyret iväg. Väl hemma ville hon gärna berätta för Polarn att hon var hemma (vilket var lite svårt), till mig sa hon inte så mycket mer än att det gått bra, de andra barnen var roliga och hon ville följa med även nästa måndag. Sammantaget får man tolka det positivt eftersom hon ville skryta för Polarn, hon var på gott humör och hon somnade fort. Polarn var märkligt okej med att storasyster drog iväg på något utan henne. Men hon gör ju allt för att göra Pyret nöjd, som att ge bort sitt godis och sina spelkort till henne. Det är också storasyster som ska hålla i handen när man behöver göra ren

Två dagar tog det. Eller mindre egentligen. Vi började igår eftermiddag, Polarn och jag, och blev klara innan lunch idag, med ett 500 bitars pussel. Man kan konstatera att pussel är vår grej.

Så var det dags att låta själen få sitt. Att koppla av, roa sig, och komma ifrån vardagens stress och press. Alltså drog vi på Bio.  Nya Lego-filmen roade såväl mig som arvsmassorna, även om godispåsen kanske var det som gav själen det den behövde mest.  Efter filmen hittade jag världens finaste skor till världens finaste pris. Shopping kan ju göra en lite glad det också. Hemma ordnades en härlig helgmiddag med ostar, råraka med lök, gräddfil och rom och vitlöksbröd. I väntan på den påbörjade jag och Polarn ett nytt pussel, för sådana har vi blivit. Självklart avslutades dagen med Mello. Pyret höll stenhårt på Jan Malmsjö, på riktigt. Hon blev grymt besviken när han inte gick vidare.  Om jag nu får sova ordentligt så blir det ju en riktigt bra lördag det här. 

" Mamma, nu måste lagarbetarna komma hit och laga det här!"  Utan att veta om det är Polarn en helt fantastisk ord-vitsare. Jag är så lycklig.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men att säga att orken tryter är något av en underdrift. Det är ju inte en för mig helt obekant känsla vara trött, därför kan jag inte direkt kalla det jag känner nu för att vara trött. Det är mer att vara helt golvad. Så där när tröttheten sitter i porerna, när en vindpust som får en att blunda också gör att man nästan somnar, när man är orolig för att misstas för att vara berusad för att man känner att man trampar snett ibland, när huvudet bara spelar myrornas krig, när minsta lilla får en att vilja sätta sig ner och gråta men man kan inte för att man inte orkar. Då ska man be om hjälp, signalera att det inte håller riktigt, eller hur? Så när man säger lite härs och tvärs att man har en ohållbar situation, att man inte pallar, att andra måste kliva in för att det går inte ihop just nu, så borde man väl göra rätt? Kan man tro.  Men tror gör man bara i kyrkan tydligen. Eftersom jag inte orkar ägna helgerna åt så mycket mer än at