Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men att säga att orken tryter är något av en underdrift.
Det är ju inte en för mig helt obekant känsla vara trött, därför kan jag inte direkt kalla det jag känner nu för att vara trött. Det är mer att vara helt golvad. Så där när tröttheten sitter i porerna, när en vindpust som får en att blunda också gör att man nästan somnar, när man är orolig för att misstas för att vara berusad för att man känner att man trampar snett ibland, när huvudet bara spelar myrornas krig, när minsta lilla får en att vilja sätta sig ner och gråta men man kan inte för att man inte orkar.
Då ska man be om hjälp, signalera att det inte håller riktigt, eller hur?
Så när man säger lite härs och tvärs att man har en ohållbar situation, att man inte pallar, att andra måste kliva in för att det går inte ihop just nu, så borde man väl göra rätt?
Kan man tro.
Men tror gör man bara i kyrkan tydligen.
Eftersom jag inte orkar ägna helgerna åt så mycket mer än att hålla ihop så blev den här helgen ganska fri från äventyr eller upplevelser.
Vi hade Mello-lördag; Pyret blev väldigt nöjd över att Wiktoria gick vidare. Polarn var nöjd att lyckas hålla sig vaken. Jag var nöjd att få godis, chips och jordnötsringar, och lyckas hålla mig vaken.
Söndagen gick Polarn och jag vidare i pusslandet.
Den här är ju klar:
Så vi gav oss på ett 3D pussel.
Vi blev klara på en dag.
Nu ska jag använda min talang för att försöka pussla ihop min tillvaro.
Kommentarer