attvarabob

Lite säkerhet i hemmet för 149:- Från City Gross.

Köpte en bok med fantastiska bilder. Den passar fint i vår hög med turist- och världenböcker. Nu är det bara en jordglob som fattas.

Det här med att vänta tvillingar är ju jobbigt. Speciellt när det ena barnet sitter fast utanpå kroppen. (Jag har försökt lämna över det utanpåliggande barnet, men det kommer alltid tillbaka.)

Idag påminde vår granne mig om en av de saker som är så galet bra i vår kultur, men som tas för givet: Vi går inte med skor på oss inomhus. Eller, jo, någon av dom där ovanpå gör ju det. Gissningsvis en kvinna om man försöker ägna en stund åt att analysera vilken typ av sko klapprandet kan komma ifrån. Klockan är halv fem, det har promenerats med skor på, fram och tillbaka, sedan klockan ett. Vilket är ännu ett bevis för att det är en kvinna, effektiva varelser det där. Tänk om man bodde i ett land där man alltid gick omkring med skorna på sig inomhus? Mordstatistiken skulle ju öka något enormt. Nu är det bara lilla jag som blir lite upprörd och tänker elaka saker, istället för en hel nation av irriterade lägenhetsinnehavare. Svensk kultur, de e goa grejer.

Jag såg min mage idag. Verkligen såg den. Det är en ytterst märklig känsla. Så många år som jag har tittat på det hålrum som min kropp kändes som och drömt om att få se en kula växa fram. Jag har fantiserat så många gånger om hur det skulle kännas att husera ett liv där inne. Som barnen som leker popstjärnor och sjunger i hopprep framför spegeln, har jag stått framför spegeln med en mage spänd av en för stor middag och putat, tvingat fram vad som skulle kunna passera som en tidig graviditet och undrat. Undrat om det någonsin skulle vara på riktigt och hur det skulle kännas. Nu har jag tittat på min mage medan den växer i flera månader. På riktigt. Jag kan ibland se hur det rör sig, hur livet där inne gör sig påmint. Ändå kan jag inte riktigt förstå. Jag står fortfarande framför spegeln och undrar hur det hur det känns. Alla långa års fantasier och funderingar har ännu inte klivit in i min grå vardag. Kanske för att jag ibland känner att den här makalöst osannolika händelsen bo

Jag borde plugga, men på tv är det ett program om pandor. Pandor och pandabebisar. Jag knappar bara på tangenterna på datorn när det är reklam, får jag väl erkänna, för vem kan motstå det här?

På Efterlyst ikväll ska de ta upp kampen mot det meningslösa våldet. Tycker jag är bra. Det meningsfulla våldet kan vi däremot låta vara.

Problem med synkningen mellan närvaroregistreringen och diagnossystemet. Eller nåt. Men närvaron skulle skrivas in manuellt, lovade både läraren och något högre höns i mail under dagen. Jo man tackar. Det kom något "ber så hemskt mycket om ursäkt"-mail från skolan till alla drabbade också, men det har blivit lite för många ursäkter på kort tid. I alla fall till mig. När jag sen får ytterligare mail från läraren om obligatorisk närvaro för lektion nästa vecka, som inte alla informerats om tidigare, så känner jag att den där skolan skulle behöva lite lektioner själva. Framförallt i vett, etikett och planering. Skyll på mina graviditetshormoner, men jag börjar surna till värre än mjölken under rötmånaden. Ett arbetspass på världens härligaste jobb bättrade på humöret dock. En fika efter det hjälpte till. Att få bra besked från Försäkringskassan angående mitt SGI gjorde att mungiporna hamnade rätt på riktigt. Nu är det bara 7 1/2 vecka kvar att stå ut på sämsta skolan,

Så börjar vi väl denna underbara dag med att ha fått ett automatiskt mail från skolan om att jag inte är aktiv i kursen. De har ett system som de informerade om som säger till om man inte varit aktiv på 2 veckor. Detta ska sedan Komvux informeras om. Nu har det systemet sagt till mig. Jag är nu färdig att lämna in den fjärde av fem uppgifter under vecka tre av fem i kursen. Den uppgiften ska vara inlämnad i nästa vecka. Jag har också gjort en "diagnos" i förväg. Jag har nu också skickat såväl mail som meddelande via kursen till läraren om den "lilla" fadäsen. Jag är också rätt heligt förbannad och trött på InfoKomp.  Skolan är ett skämt utan dess like som kommer ge mig magkatarr. InfoKomp? Är de säkra på att de inte heter Inkompetent? Fortsättning lär väl följa.

Jag måste lära mig att inte lasta mat på tallriken när jag är hungrig. Eller köpa större tallrikar.

Jag kan väl erkänna att jag någon gång har sett avsnitt av Hollywoodfruar och Real housewives. Precis som de flesta så reagerar jag med att tänka: "IQ-befriat" Min tillvaro just nu kanske inte ligger i fas med de brudarna, plånboken kanske är något tunnare till exempel, men den består ändå av att plocka och fixa med hemmet och fika med vänner. Vissa likheter finns alltså. Någon eller några timmar per dag använder jag till att läsa och skriva i det aktuella skolämnet, vilket gör att jag för en stund kan känna mig nyttig, så jag går ju inte bara omkring och skräpar. Fast jag börjar förstå dem. De där tomma, lite blåsta, socialt handikappade, sura, bittra, bitchiga brudarna. Att leva sin tillvaro utan någon riktig mening (ja, ta hand om barn är ett viktigt arbete. Men hur många hemmafruar har sina barn hemma hela dagarna, alla år?) gör en blåst, bitchig, bitter och tom. Ingen plånbok i världen skulle få mig att frivilligt sätta mig som hemmafru. Att inte ha något konstrukti

Att vara gravid är aningens speciellt. Framförallt är det spännande för en sån som jag, som fullkomligen älskar att försöka förstå hur människor fungerar, för det är 9 månaders studie i "hur tänkte du nu?". Jag har svårt att tro att det är speciellt många som inte oroar sig lite grann för förlossningen. Det är väl ändå fullkomligt naturlig att oroa sig inför en situation där i värsta fall katastrof kan inträffa, och i bästa fall flera timmars smärta väntar. Men jag tänker att i de allra flesta fall går det ju bra, det går som det ska, eller så handskas situationen på sådant sätt att det blir bra till slut. Även om saker inträffar, så av alla födslar som ständigt genomförs går de allra flesta enligt planen. Precis som med graviditeten, en del har besvär, en del har riktigt jobbigt, men ser man till helheten så är de flesta graviditeter helt normala och hanterbara. Men undantag finns. Från dag ett får man veta det med fullständig klarhet. Från dag ett får man höra om al

För ett tag sen fick man hem reklam från h&m med den här bruden som modell: Jag skulle kunna visa fler bilder, men saken är att det är inte nödvändigt, hon ser exakt likadan ut på alla bilder. Lite tråkigt tyckte jag. Nu är bruden i reklamen den här: Lana del Rey.  Jag kunde inte låta bli att se vissa likheter. Som att det tydligen ska vara brudar som putar maximalt med läpparna och ser lagom dystra ut som reklampelare nu igen. Gäääässssp. Jag är allergisk mot just den looken och tycker nog att den är "gjord" vid det här laget. Men å andra sidan så är väl inte h&m kända för att vara nydanande i sin reklam.

Katten och Toshiba hänger och har det mysigt tillsammans.

Bäst att hålla i svansen så ingen snor den.

Idag, fast för femton år sedan, var maken och jag på vår första date. Vi hade redan känt varann ett litet tag, hunnit prata och spana lite innan vi hamnade på tu man hand. Jag minns hela daten från början till slut. Han bjöd på Thai-restaurang, vi gick och tog en öl, vi åkte hem till mig och tittade på film, vi käkade frukost tillsammans, vi åt lunch tillsammans, vi åt middag, vi gick på bio, vi åkte hem till mig, vi åt frukost tillsammans och vi tog en promenad och gick och fikade, sen åkte han hem till sig. Två månader senare bodde han hos mig. Efter ytterligare en månad var vi förlovade. Ett och ett halvt år efter vår maratondate stod vi inför prästen. Ibland går det undan. Men det fungerade uppenbarligen. För oss. Nu, hela femton år senare, ger vi oss in på nya äventyr tillsammans. Efter femton år, bara han och jag och en drös med husdjur, ska vi bli familj. Säg vad man vill, vi har inte direkt haft tråkigt tillsammans under de många åren. Tvärtom så är jag totalt övertyg

Maken deklarerade i går att det var jobbigt det här med att vara gravid, på grund av det där ständiga söt-suget. Jag förstod inte alls vad han menade; jag har konstant söt-sug även när jag inte är det minsta gravid. Men han tyckte det var jobbigt att han alltid ville äta godis nuförtiden. Vi delar väldigt jämlikt på den här upplevelsen.

Fram till för några veckor sedan var det klockan 2 på natten. Nu är det klockan 4-5. Som Toshiba valt att ha sin morgongymnastik alltså. Förutom själva tidsskillnaden på ett par, tre timmar så finns det en större, och mer väsentlig, skillnad. När jag vaknar klockan 2 är jag fortfarande väldigt trött, alltså registrerar jag att det är disco-time och somnar om. När jag vaknar klockan 4-5 så har jag sovit fler timmar och är alltså lite mindre trött, så jag inte bara registrerar att det är party, jag börjar känna efter. Då är det kört. Då ska jag vänta tills det är över. Toshiba är dock lika envis som sin mor och har därför ett brett register av övningar innan det lilla livet är tillfreds. När det väl är över känner jag mig klarvaken. Eftersom jag inte har någonstans att gå känns det lite dumt att kliva upp klockan 5-6 på morgonen, alltså ligger jag kvar och väntar på att bli trött igen. Det blir jag också eftersom jag oftast behöver mer än 5-6 timmars sömn per natt. Nu är inte To

Nu kommer regeringen med förslag var och varannan dag. Ett av dem gäller att genom olika satsningar på utbildning minska arbetslösheten. Det ska bli 1-åriga gymnasieutbildningar. Det ska bli tre månaders introduktion till nöjet med att plugga på folkskola. Det ska bli fler platser på Komvux. Som Peanut (Jeff Dunham) säger "moaaaaoooowwww". De har så totalt missat problemet och poängen. I min tredje skolform och i händerna på min tredje utbildningsanordnare kunde de bara ha frågat mig så kunde jag ha hjälp dem med förslag på det området. Lösningen är så enkel: Lärare. Ett aptrist ämne blir superspännande i händerna på rätt lärare. Ett gränslöst spännande ämne faller platt till marken tillsammans med all lust att lära sig och engagera sig, i händerna på fel lärare. Jag har träffat båda sorterna, och dem mittemellan, under de här tre åren. Just nu har jag en lärare som brister i en lärares allra viktigaste redskap: kommunikation. Att förmedla kunskap och information är

Att vara en social varelse med spring i benen går inte riktigt ihop med att vara distansstuderande  och preggo. Jag försöker hålla rutiner; att börja dagen med lite träning, äta på bestämda tider, ta promenader och plugga i lektionstimmar. Jag fikar och lunchar med alla som har tid. Men ska jag vara helt ärlig så börjar jag bli så där trött, ointresserad och lite låg som man lätt blir när man får begränsat med intryck.  Maken har dessutom en fullspäckad höst med åtaganden och är därför, när han är hemma, kanske inte riktigt lika rastlös och intresserad av äventyr som jag är. "Men snart får du fullt upp!" får jag höra ibland när jag försöker uttrycka att tillvaron inte är på topp. Det må så vara. Det är inte som att jag inte ser fram emot det som komma skall, men det är ju inte nu. Här och nu sitter jag ensam med en dator utan särskilt mycket intryck, sällskap eller inspiration. Livet kan kännas lite fattigt då.

Det är pluggdag idag. Vädret är uselt och jag har inget bättre för mig så jag tänkte spendera dagen åt att jobba undan lite mer uppgifter. Inte helt smart egentligen eftersom jag då är klar med tre veckors plugg den första veckan och kommer få tråkigt andra veckor. Så mycket arbete är det att plugga "heltid" nämligen. Men det var inte det jag ville komma till. Eftersom jag sitter här i min ensamhet så har jag låtit bli att föna håret på morgonen, jag har låtit det självtorka. Jag var hos frisören nyligen och där kommer alltid förmaningen att man ska föna, platta och tvätta håret så sällan som möjligt. Jag kan förstå det, jag sliter på håret såklart. Men jag lever i verkligheten. Verkligheten stämmer inte alltid överens med expertråden. Jag försöker umgås med min crosstrainer en stund varje morgon, alltså svettas jag, alltså måste jag tvätta håret ofta. Jag tvättade håret i morse klockan 8, nu är klockan 12:30 och mitt hår, men framförallt min hårbotten, är fortfarande f

Nytt besök på mödravården idag. Mina värden var bra och jag följde kurvan. Inte hade jag något att rapportera heller, för allt är ju bra. Mitt största bekymmer nu är sprutan. Jag är ju Rh negativ och Toshiba är Rh positiv så det finns en risk att vi inte kommer gilla varann hela vägen. Än så länge hade jag inte bildat några antikroppar, men det kan ju komma. Vården gillar att arbeta förebyggande, så därför kommer jag få gå och ta en spruta för att minska risken för att jag ska bilda några antikroppar. En spruta. Jag har tagit den en gång förut, när jag hade utomkvedeshavandeskapet. Då var jag kanske lite skärrad så kanske blev mitt perspektiv lite förvridet, men jag minns det som en mindre behaglig upplevelse. Inte för att jag är så värst pjåkig när det gäller nålar, jag blinkar inte vid blodprov, vaccinationer eller tatueringar. Men den här sätts i skinkan. Det gör hela saken värre, av någon oförklarlig anledning. Armen? Inga problem. Men skinkan? Aj. Skitfånigt, jag vet. M

Jag var så stolt över vår Bimbo-katt som lyckades lista ut sin leksak så fort. Hon imponerade stort. Kanske för att samma katt en gång satt och jagade en slö fluga i fönstret. En fluga som till sist klev upp på kattens nos och trampade runt medan hon något vindögt tittade på innan hon fick lite panik och försökte skaka bort den. Vår andra katt är däremot en mästerlig flugjagare. Som katter ska vara. Nu har höst-slöa flugor letat sig in i lägenheten igen. De knatar runt på golven utan att flytta sig ens om man petar på dem. Jag pekar på en fluga åt vår jagare, som genast springer bort och börjar leka och retas på katters vis, tills hon ledsnar och äter upp den. Jag pekar på en fluga åt vår Bimbo, som tittar, börjar backa och, när flugan kommer för nära, går därifrån. Hon väckte så stora förhoppningar. Jag blev så besviken.

Jag är övertygad om att det finns olika typer av intelligens och olika sätt att vara smart på. Jag är bra på att samla information, tolka, analysera och diskutera. Nästa veckas ämne i kursen är inte det jag är bra på; att hålla massor med bokstäver, siffror och ord, gärna i kombination, i huvudet. Det periodiska systemet. Bla, bla, bla. Jag hoppas det inte kommer på slutprovet...

Jag tittar upp från datorskärmen och slutar genast plugga. Min haka finns att finna någonstans på golvet. "Mitt stora feta galna bröllop" på 4:an. Det är en bröllopsklänning alltså. Tacky är bara förnamnet. Hela programmet är en uppvisning i tacky. Jag sitter som klistrad.

Vi bor inte direkt trångt, d et finns frikostiga ytor att tillgå, a lltså kommer det inte vara några problem att få plats med en till här hemma. Dessutom har vi väntat ett tag på det här så en viss planering har ritats upp i bakhuvudet i fall att. Men eftersom vi har väntat ett tag på det här, utan att få några som helst resultat, så har vi inte direkt sparat plats. Man kan inte förbereda för en barnkammare i 12 år, då skulle man bli galen, så istället har vi brett ut oss på våra ytor. Men nu är det dags. Planen ska sättas i verket. Oavsett hur bra planering man har så är det svårt att veta helt hur planen fungerar innan den prövas.Vilket är hela anledningen till att man ska ha gott om tid för att utföra sina planer, de behöver ofta revideras. Jag har haft stora garderober. Då menar jag stora. Nu är det inte så mycket kvar i dem eftersom jag har lagt undan allt som inte passar kanonkulan, men jag planerar att kunna använda det mesta i framtiden. Dessa stora garderober ska nu bli fä

Distans. Distanserad. Jag var tveksam till hur bra det var att plugga på distans. Det var inte bra alls. Jag har inga svårigheter med den disciplin som behövs, jag engagerar mig i studierna och tar dem på allvar. Men inspirationen. Som bortblåst. Att höra en lärare föreläsa, få frågor, komma på villovägar, förklara på mer än ett sätt gör mig inspirerad. Klasskamrater som ställer frågor jag själv inte tänkt på, ibland inte läraren heller, och fikarasten tillsammans, kan vara precis vad som behövs för att få den sista pusselbiten att falla på plats. Nu är det så platt. Jag läser lärarens anvisning för veckans ämne. Jag letar information på nätet. Jag läser i kursboken. Så otroligt ensidigt. När jag skriver på veckans uppgift är det bara jag, mina tankar, min tolkning. Så tråkigt att klockorna stannar. Nog för att mina tankar räcker för att klara av uppgiften, gott och väl, men jag brukade tycka att det var roligt att lära mig. Det gör jag inte på samma sätt längre. Kanske bor

Jag beger mig till distansskolans lokaler för att skriva ett slutprov i kursen. I det första lilla väntrummet möts man av en lapp som informerar om att prov ska skrivas i det orangea rummet. Jag är tidig så jag slår mig ner för att vänta. Någon frågar var det orangea rummet är och får till svar av en annan att någon gick iväg med en lapp, så rummet är tydligen markerat. Genast kommer en lärare ut och meddelar oss som sitter i väntrummet att det sitter elever i rummen i hela korridoren och försöker skriva olika prov, så man får inte prata där vi sitter. Okej. Lite senare letar jag upp provrummet, in kommer samma lärare med en kollega. Nu börjar man bevisa på nytt hur makalöst dåligt organiserad den här skolan är. Av det tiotal närvarande är vi tre som får våra prov. Övriga är anmälda till fel datum, inte anmälda alls, kan inte skriva för att det inte finns något prov i den kursen (!), eller är anmäld att få skriva provet på dator men den bärbara datorn fungerar inte. Alla med pr

Idag ska jag åka iväg och ha slutprov i kursen jag har läst. Jag är faktiskt inte nervös. Det kanske kommer, men än så länge är jag relativt obekymrad .  Kanske är det för att det har varit så märkligt upplägg på hela plugget och allt har känts så oseriöst att jag inte riktigt kan ta det här heller på allvar. Kanske är det sant som de säger, att vara gravid gör andra saker märkligt problemfria. Något som bekymrar mig dock är det faktum att jag ska skriva provet klockan 12:00, det är en halvtimmes resväg bort och tågen dras med förseningar så det är bäst att åka i god tid. Att vara gravid har förvandlat mig till Skalman; ät- och sovklockan gäller. Klockan 12 äter jag lunch ju. Provet tar väl säkert en timme (jag skriver alla mina prov på en timme). Jag är fortfarande mätt efter frukosten innan jag åker. Så ska jag köpa något att äta innan? Vad då för nåt? Var ska jag äta? Jag blir ju skittrött varje gång jag äter nu, då kommer jag ju inte kunna skriva något prov. I mitt nästa

Så försökte jag komma på en vettig anledning till att äta kladdkaka på en vanlig torsdag Då kom jag på att det var en kollegas födelsedag. Så hade jag jobbat idag hade det säkert blivit fika. Varför jag är så korkad att jag gör en kladdkaka så där till vardags, istället för att vänta till helgen, behöver vi ju inte gå in på nu.

Jag håller på och läser Thomas Bodströms bok " Inifrån. Makten, myglet, politiken ." Jag hade hoppats på en bok om makten, myglet och politiken, lite skvaller sådär, men det är mest en bok med personliga åsikter, som dessutom är halvdant skriven. Intressant är dock att ett kapitel; " Från integrietsdebatt till Bodströmsamhället. ", som jag just läste ut igår, handlar bland annat om hur media hänger ut personer som ännu inte är dömda för ett brott, med namn och bild. Kanske har jag missförstått hans mening helt, men jag uppfattade det som att han inte helt uppskattade detta, vilket jag heller inte gör. Jag tycker att man är oskyldig tills man är dömd och det finns för mig inget som helst allmänintresse i att visa namn och bild på någon som är misstänkt för ett brott. Integritet, var det ja. " De nyhetsredaktioner som tar sitt ansvar, och inte publicerar bilder på personer som ännu inte är dömda, borde sätta större press på de kollegor som är mindre nogräknad

Jag tittar på "Sexlingar i familjen" på Tv4. Det är vansinnigt tråkigt att plugga på distans nämligen. Mamman i familjen, den väldigt amerikanska familjen, säger att hon har 6 barn. Jag tror att hon har räknat fel. Maken är helt otroligt barnslig och gör helt seriöst uttalanden som att han är familjens överhuvud, därför ska hon lyda honom.  Vilken tönt.

Jag går och väntar på att  känna mig gravid. Ibland får jag små stunder när jag verkligen känner vad det är som väntar. Det glimmrar till och jag fylls av en "Vi ska ha barn"- känsla. Så försvinner den och kvar är en mer logisk förståelse för vad som väntar, Så jag försöker förbereda mig rent praktiskt för jag tänker att det kanske hjälper den där känslan att vara kvar lite längre. För den är otroligt mäktig, när den kommer, och lite lätt beroendeframkallande. Som den där känslan man hade som liten inför julafton ungefär. Med små framsteg håller vi på att göra plats för en barnkammare, förändrar vårt hem för att plats för en till. Vi tittar på barnvagnar och möbler. Men samtidigt vill vi inte ordna för mycket, för tidigt. Lite skrockfyllda vill vi inte stå där med en hög av påminnelser om, hemska, hemska tanke, något händer. Men nu vill jag förbereda lite till, så jag har beställt en sån här: En väldigt rar bok som också hade sidor om den tiden vi går igenom just

Jag har spanat på katten idag. Hon är nog inte så dum som hon verkar. Det kan nog till och med vara så att hon i bästa bimbo-stil spelar mer blåst än hon är. För om jag är i närheten piper hon menande och tittar på sin nya leksak tills jag ska "visa" hur man gör. Knuff, knuff så kommer det en godis. Men om jag går därifrån hör jag efter en stund hur det skramlar och rasslar och när jag försiktigt kikar runt hörnet ser jag henne knuffa på leksaken och få ut godis. När hon ser mig kommer hon springande, jamar och springer framför mina ben fram till leksaken. Där sätter hon sig och tittar på mig och piper förtvivlat. Jädra katt. Hon kan ju själv. Hon har bara lärt sig ett lättare (smartare) sätt att få ut de där godisbitarna.

Under hela min uppväxt, långt in i vuxen ålder, har jag fått höra kommentarer om min vikt. Kommentarer som gjort ont, fått mig att känna mig ful, annorlunda och otillräcklig. Benrangel. Anorexiaoffer. Skelett. Plankan. Guuu va du e mager. Äter du verkligen? DU borde verkligen ta mer tårta. Äh, du som e så smal. Hon, den där platta bruden. Min första pojkvän la händerna runt min midja och sa: Men Usch vad du är smal. Det handlade aldrig om ätstörningar, det handlade om gener. Jag har aldrig haft svårt att äta, jag har aldrig hållt igen. Jag tränade först som 30:åring. Däremot ville jag inte gärna äta bland de människor som kommenterade min vikt, eftersom det sällan är trevligt att äta när människor ska iaktta varenda tugga man tar. Att kommentera någons vikt när denna någon är smal är helt okej. Det är meningen att jag inte ska bli sårad. Man ska inte ta illa upp.  Det är inte samma sak som om någon blir kallad tjock för samhället idealiserar de smala, så istället ska jag bli smic

Vår vackra kissekatt lever ganska mycket på sitt utseende. Hon är söt och sällskapssjuk, men kanske inte så smart. Den senaste tiden har hon blivit allt mer sällskapssjuk och ägnar stor del av sin tid åt att skrika efter uppmärksamhet. Därför har vi varit på jakt efter någon utmanande förströelse till den lilla damen. Den lilla damen som inte leker med vad som helst, är aningens feg och har vissa inlärningssvårigheter. Vi hittade kattversionen av den leksak som roade vår hund allra mest. En godisautomat. Nu håller vi tummarna för att hon med tiden ska lista ut hur man gör.