Fortsätt till huvudinnehåll

Desperate housewives.

Jag kan väl erkänna att jag någon gång har sett avsnitt av Hollywoodfruar och Real housewives.
Precis som de flesta så reagerar jag med att tänka: "IQ-befriat"
Min tillvaro just nu kanske inte ligger i fas med de brudarna, plånboken kanske är något tunnare till exempel, men den består ändå av att plocka och fixa med hemmet och fika med vänner. Vissa likheter finns alltså.
Någon eller några timmar per dag använder jag till att läsa och skriva i det aktuella skolämnet, vilket gör att jag för en stund kan känna mig nyttig, så jag går ju inte bara omkring och skräpar.
Fast jag börjar förstå dem. De där tomma, lite blåsta, socialt handikappade, sura, bittra, bitchiga brudarna. Att leva sin tillvaro utan någon riktig mening (ja, ta hand om barn är ett viktigt arbete. Men hur många hemmafruar har sina barn hemma hela dagarna, alla år?) gör en blåst, bitchig, bitter och tom.
Ingen plånbok i världen skulle få mig att frivilligt sätta mig som hemmafru. Att inte ha något konstruktivt att göra har på den här korta tiden förminskat mig som människa.
Det har också totalt dödat lusten till att fixa hemma. Jag tycker nu att det är tråkigt att städa, laga mat, diska, rensa tvätt, baka och rensa. Det är inte alls lika tillfredsställande när det är höjden av ens prestationer för dagen.
Och det är många veckor kvar tills jag får sällskap och sysselsättning.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.