Distans.
Distanserad.
Jag var tveksam till hur bra det var att plugga på distans.
Det var inte bra alls.
Jag har inga svårigheter med den disciplin som behövs, jag engagerar mig i studierna och tar dem på allvar. Men inspirationen. Som bortblåst.
Att höra en lärare föreläsa, få frågor, komma på villovägar, förklara på mer än ett sätt gör mig inspirerad. Klasskamrater som ställer frågor jag själv inte tänkt på, ibland inte läraren heller, och fikarasten tillsammans, kan vara precis vad som behövs för att få den sista pusselbiten att falla på plats.
Nu är det så platt.
Jag läser lärarens anvisning för veckans ämne. Jag letar information på nätet. Jag läser i kursboken.
Så otroligt ensidigt.
När jag skriver på veckans uppgift är det bara jag, mina tankar, min tolkning.
Så tråkigt att klockorna stannar.
Nog för att mina tankar räcker för att klara av uppgiften, gott och väl, men jag brukade tycka att det var roligt att lära mig. Det gör jag inte på samma sätt längre.
Kanske borde jag ställa upp för lite läxhjälp? Om jag inte kan prata om det jag läser, kanske jag kan svamla med folk om det jag redan har läst? Någon?
Egentid är ju ett poppis begrepp nu för tiden. Jag gillar inte egentid. Jag gillar tillsammans-tid. Och innan någon tänker: "Det kommer ändra sig när barnet kommer.", tänk också på att vi är alla olika.
Så det där med att vara distanserad är inte min grej. Speciellt inte när det gäller studier.
Distanserad.
Jag var tveksam till hur bra det var att plugga på distans.
Det var inte bra alls.
Jag har inga svårigheter med den disciplin som behövs, jag engagerar mig i studierna och tar dem på allvar. Men inspirationen. Som bortblåst.
Att höra en lärare föreläsa, få frågor, komma på villovägar, förklara på mer än ett sätt gör mig inspirerad. Klasskamrater som ställer frågor jag själv inte tänkt på, ibland inte läraren heller, och fikarasten tillsammans, kan vara precis vad som behövs för att få den sista pusselbiten att falla på plats.
Nu är det så platt.
Jag läser lärarens anvisning för veckans ämne. Jag letar information på nätet. Jag läser i kursboken.
Så otroligt ensidigt.
När jag skriver på veckans uppgift är det bara jag, mina tankar, min tolkning.
Så tråkigt att klockorna stannar.
Nog för att mina tankar räcker för att klara av uppgiften, gott och väl, men jag brukade tycka att det var roligt att lära mig. Det gör jag inte på samma sätt längre.
Kanske borde jag ställa upp för lite läxhjälp? Om jag inte kan prata om det jag läser, kanske jag kan svamla med folk om det jag redan har läst? Någon?
Egentid är ju ett poppis begrepp nu för tiden. Jag gillar inte egentid. Jag gillar tillsammans-tid. Och innan någon tänker: "Det kommer ändra sig när barnet kommer.", tänk också på att vi är alla olika.
Så det där med att vara distanserad är inte min grej. Speciellt inte när det gäller studier.
Kommentarer