Att vara gravid är aningens speciellt.
Framförallt är det spännande för en sån som jag, som fullkomligen älskar att försöka förstå hur människor fungerar, för det är 9 månaders studie i "hur tänkte du nu?".
Jag har svårt att tro att det är speciellt många som inte oroar sig lite grann för förlossningen. Det är väl ändå fullkomligt naturlig att oroa sig inför en situation där i värsta fall katastrof kan inträffa, och i bästa fall flera timmars smärta väntar.
Men jag tänker att i de allra flesta fall går det ju bra, det går som det ska, eller så handskas situationen på sådant sätt att det blir bra till slut. Även om saker inträffar, så av alla födslar som ständigt genomförs går de allra flesta enligt planen.
Precis som med graviditeten, en del har besvär, en del har riktigt jobbigt, men ser man till helheten så är de flesta graviditeter helt normala och hanterbara.
Men undantag finns.
Från dag ett får man veta det med fullständig klarhet.
Från dag ett får man höra om allt som kan, och har, gått snett.
Det börjar med att man får frågan hur man mår. Svarar man, som jag, "bra" får man genast förklarat för sig att det kommer man inte fortsätta göra. Följt av beskrivningar av alla symptom, besvär och svårigheter som har drabbat andra.
Vilket leder mig till att tro att man som gravid ska gå omkring och oroa sig för hur kroppen kommer reagera snart, sen, om ett tag, istället för att njuta av att få må bra här och nu.
Eller?
Sen börjar förlossningsbeskrivningarna droppa in.
Det är mardrömshistorier som läggs fram med dramatiska röster och målande bilder.
Men?
Taskigt.
Varför gör man så?
Om du oroar dig för att flyga, inte börjar dina vänner och bekanta prata med dig om alla flygningar som gått snett, alla som varit svåra och/eller slutat illa?
Om du är rädd inför tandläkarbesöket börjar man väl inte prata med dig om sällsyna infektioner, läkare som begått vansinniga misstag, eller allvarliga komplikationer som inträffat?
Nä.
Man lugnar.
Man kanske berör att visst finns det saker som går snett, men betonar att det händer så sällan. Det kommer gå bra, är budskapet.
Inte när man pratar förlossning. Då dras systerns, mammans, väninnans, arbetskamratens, den egna förlossningens värsta bitar fram, när det värsta händer i varje fas, när den sällsynta situationen uppstått.
Jag vill inte höra.
Jag kan höra att det var jobbigt, jag kan höra en nykter beskrivning om att bli klippt, hur ont värkar gör, hur trött, ledsen, arg, frustrerad man blir.När man pratar sakligt om vad som händer, är en helt annan sak än att måla upp det värsta du kan tänka dig, och detaljerat beskriva när det mest sällsynta inträffade.
Men helst vill jag höra att man får bra stöd av personalen, att det var jobbigt men gick över, att belöningen är så fantastisk att allt annat spelar ingen roll. Jag vill höra berättelser med fokus på det positiva.
Det händer också. Ibland får man höra att det var en otrolig upplevelse, att det var värt det många gånger om, och det är jag tacksam för. För skulle jag samla historierna jag hört hittills så skulle jag tro att förlossning innebär risk för döden, garanterar svåra komplikationer varje gång och det är ett mindre mirakel att någon klarar av det överhuvudtaget.
Från och med nu kommer jag säga stopp när någon börjar berätta och fortsätter dom kommer jag hålla händerna för öronen och tralla "biiinnnggooooo".
Jag väljer att tänka att förlossningen kommer bli jobbig, det kommer göra ont, men vi är skapta för att klara av det, om vi inte har rätt förutsättningar finns hjälp att få och belöningen för det hårda arbetet kommer vara fantastisk.
Det måste det ju vara.
För trots skräckhistorierna väljer ju kvinnor att göra om det, gång på gång.
Framförallt är det spännande för en sån som jag, som fullkomligen älskar att försöka förstå hur människor fungerar, för det är 9 månaders studie i "hur tänkte du nu?".
Jag har svårt att tro att det är speciellt många som inte oroar sig lite grann för förlossningen. Det är väl ändå fullkomligt naturlig att oroa sig inför en situation där i värsta fall katastrof kan inträffa, och i bästa fall flera timmars smärta väntar.
Men jag tänker att i de allra flesta fall går det ju bra, det går som det ska, eller så handskas situationen på sådant sätt att det blir bra till slut. Även om saker inträffar, så av alla födslar som ständigt genomförs går de allra flesta enligt planen.
Precis som med graviditeten, en del har besvär, en del har riktigt jobbigt, men ser man till helheten så är de flesta graviditeter helt normala och hanterbara.
Men undantag finns.
Från dag ett får man veta det med fullständig klarhet.
Från dag ett får man höra om allt som kan, och har, gått snett.
Det börjar med att man får frågan hur man mår. Svarar man, som jag, "bra" får man genast förklarat för sig att det kommer man inte fortsätta göra. Följt av beskrivningar av alla symptom, besvär och svårigheter som har drabbat andra.
Vilket leder mig till att tro att man som gravid ska gå omkring och oroa sig för hur kroppen kommer reagera snart, sen, om ett tag, istället för att njuta av att få må bra här och nu.
Eller?
Sen börjar förlossningsbeskrivningarna droppa in.
Det är mardrömshistorier som läggs fram med dramatiska röster och målande bilder.
Men?
Taskigt.
Varför gör man så?
Om du oroar dig för att flyga, inte börjar dina vänner och bekanta prata med dig om alla flygningar som gått snett, alla som varit svåra och/eller slutat illa?
Om du är rädd inför tandläkarbesöket börjar man väl inte prata med dig om sällsyna infektioner, läkare som begått vansinniga misstag, eller allvarliga komplikationer som inträffat?
Nä.
Man lugnar.
Man kanske berör att visst finns det saker som går snett, men betonar att det händer så sällan. Det kommer gå bra, är budskapet.
Inte när man pratar förlossning. Då dras systerns, mammans, väninnans, arbetskamratens, den egna förlossningens värsta bitar fram, när det värsta händer i varje fas, när den sällsynta situationen uppstått.
Jag vill inte höra.
Jag kan höra att det var jobbigt, jag kan höra en nykter beskrivning om att bli klippt, hur ont värkar gör, hur trött, ledsen, arg, frustrerad man blir.När man pratar sakligt om vad som händer, är en helt annan sak än att måla upp det värsta du kan tänka dig, och detaljerat beskriva när det mest sällsynta inträffade.
Men helst vill jag höra att man får bra stöd av personalen, att det var jobbigt men gick över, att belöningen är så fantastisk att allt annat spelar ingen roll. Jag vill höra berättelser med fokus på det positiva.
Det händer också. Ibland får man höra att det var en otrolig upplevelse, att det var värt det många gånger om, och det är jag tacksam för. För skulle jag samla historierna jag hört hittills så skulle jag tro att förlossning innebär risk för döden, garanterar svåra komplikationer varje gång och det är ett mindre mirakel att någon klarar av det överhuvudtaget.
Från och med nu kommer jag säga stopp när någon börjar berätta och fortsätter dom kommer jag hålla händerna för öronen och tralla "biiinnnggooooo".
Jag väljer att tänka att förlossningen kommer bli jobbig, det kommer göra ont, men vi är skapta för att klara av det, om vi inte har rätt förutsättningar finns hjälp att få och belöningen för det hårda arbetet kommer vara fantastisk.
Det måste det ju vara.
För trots skräckhistorierna väljer ju kvinnor att göra om det, gång på gång.
Kommentarer