Nytt besök på mödravården idag.
Mina värden var bra och jag följde kurvan.
Inte hade jag något att rapportera heller, för allt är ju bra.
Mitt största bekymmer nu är sprutan.
Jag är ju Rh negativ och Toshiba är Rh positiv så det finns en risk att vi inte kommer gilla varann hela vägen. Än så länge hade jag inte bildat några antikroppar, men det kan ju komma. Vården gillar att arbeta förebyggande, så därför kommer jag få gå och ta en spruta för att minska risken för att jag ska bilda några antikroppar.
En spruta.
Jag har tagit den en gång förut, när jag hade utomkvedeshavandeskapet.
Då var jag kanske lite skärrad så kanske blev mitt perspektiv lite förvridet, men jag minns det som en mindre behaglig upplevelse. Inte för att jag är så värst pjåkig när det gäller nålar, jag blinkar inte vid blodprov, vaccinationer eller tatueringar. Men den här sätts i skinkan.
Det gör hela saken värre, av någon oförklarlig anledning.
Armen? Inga problem. Men skinkan? Aj.
Skitfånigt, jag vet.
Men med tanke på sprutorna jag fick sticka mig själv med under ivf-behandlingen så tycker jag nog att det räcker med att använda mig som nålkudde nu.
Nu är det dags igen om mindre än två veckor.
Som stöd ska maken följa med. Problemet är att han var med vid förra sprutan och stödet han gav var att få ögon stora som tefat när han fick syn på sprutan.
Det hjälper inte.
Stackars mig.
Mina värden var bra och jag följde kurvan.
Inte hade jag något att rapportera heller, för allt är ju bra.
Mitt största bekymmer nu är sprutan.
Jag är ju Rh negativ och Toshiba är Rh positiv så det finns en risk att vi inte kommer gilla varann hela vägen. Än så länge hade jag inte bildat några antikroppar, men det kan ju komma. Vården gillar att arbeta förebyggande, så därför kommer jag få gå och ta en spruta för att minska risken för att jag ska bilda några antikroppar.
En spruta.
Jag har tagit den en gång förut, när jag hade utomkvedeshavandeskapet.
Då var jag kanske lite skärrad så kanske blev mitt perspektiv lite förvridet, men jag minns det som en mindre behaglig upplevelse. Inte för att jag är så värst pjåkig när det gäller nålar, jag blinkar inte vid blodprov, vaccinationer eller tatueringar. Men den här sätts i skinkan.
Det gör hela saken värre, av någon oförklarlig anledning.
Armen? Inga problem. Men skinkan? Aj.
Skitfånigt, jag vet.
Men med tanke på sprutorna jag fick sticka mig själv med under ivf-behandlingen så tycker jag nog att det räcker med att använda mig som nålkudde nu.
Nu är det dags igen om mindre än två veckor.
Som stöd ska maken följa med. Problemet är att han var med vid förra sprutan och stödet han gav var att få ögon stora som tefat när han fick syn på sprutan.
Det hjälper inte.
Stackars mig.
Kommentarer