Nu kommer regeringen med förslag var och varannan dag. Ett av dem gäller att genom olika satsningar på utbildning minska arbetslösheten.
Det ska bli 1-åriga gymnasieutbildningar. Det ska bli tre månaders introduktion till nöjet med att plugga på folkskola. Det ska bli fler platser på Komvux.
Som Peanut (Jeff Dunham) säger "moaaaaoooowwww".
De har så totalt missat problemet och poängen.
I min tredje skolform och i händerna på min tredje utbildningsanordnare kunde de bara ha frågat mig så kunde jag ha hjälp dem med förslag på det området.
Lösningen är så enkel: Lärare.
Ett aptrist ämne blir superspännande i händerna på rätt lärare. Ett gränslöst spännande ämne faller platt till marken tillsammans med all lust att lära sig och engagera sig, i händerna på fel lärare.
Jag har träffat båda sorterna, och dem mittemellan, under de här tre åren.
Just nu har jag en lärare som brister i en lärares allra viktigaste redskap: kommunikation.
Att förmedla kunskap och information är svårt, att göra det enbart i skriftlig form är banne mig en konstform. Vi använder händer, fötter, tonläge, skrynkliga ögonbryn och gapande munnar för att hjälpa till där orden fattas. Vilket räddar de lärare som inte aspirerar att bli nästa Ranelid, men gör uppdraget omöjligt när man ska arbeta som lärare på distans.
Där är lektionerna i form av "läraranvisningar"; texter om vad vi ska lära oss just nu, en lektion i skrift kan man säga. Men om den texten är full av stavfel och inte tar upp delar som är väsentliga för uppgifterna man ska lösa och uppgifterna är skrivna så att de kan tolkas på hundra olika sätt, utan att följa betygskriterierna... Då har man problem.
Då får man göra som på lektionerna; Fråga.
Men svaren kommer fortfarande i skrift. Av samma person som har svårt för att uttrycka sig.
Visar man respekt för elever eller utbildningen då?
Strunta i stavfelen och ägna tiden åt att lista ut hur jag tänker så ska det nog gå bra.
Kursen i telepati gick jag aldrig. Det var ju synd.
Du måste kunna uttrycka dig ytterst väl i skrift, men läraren behandlar språket med en axelryckning.
Då tappar jag intresset.
Utbildningsproblemet del 2: Komvux är idag någon slags slasktratt som inte tas på allvar någonstans. Statusen måste höjas.
Lägg tid och pengar på lärare, höj statusen på Komvux och höj kraven på utbildningsanordnarna.
Björklund, lyssnar du?
Nä. Trodde inte det.
Då går jag tillbaka till att ägna tid åt min lärare, som inte heller lyssnar.
Det ska bli 1-åriga gymnasieutbildningar. Det ska bli tre månaders introduktion till nöjet med att plugga på folkskola. Det ska bli fler platser på Komvux.
Som Peanut (Jeff Dunham) säger "moaaaaoooowwww".
De har så totalt missat problemet och poängen.
I min tredje skolform och i händerna på min tredje utbildningsanordnare kunde de bara ha frågat mig så kunde jag ha hjälp dem med förslag på det området.
Lösningen är så enkel: Lärare.
Ett aptrist ämne blir superspännande i händerna på rätt lärare. Ett gränslöst spännande ämne faller platt till marken tillsammans med all lust att lära sig och engagera sig, i händerna på fel lärare.
Jag har träffat båda sorterna, och dem mittemellan, under de här tre åren.
Just nu har jag en lärare som brister i en lärares allra viktigaste redskap: kommunikation.
Att förmedla kunskap och information är svårt, att göra det enbart i skriftlig form är banne mig en konstform. Vi använder händer, fötter, tonläge, skrynkliga ögonbryn och gapande munnar för att hjälpa till där orden fattas. Vilket räddar de lärare som inte aspirerar att bli nästa Ranelid, men gör uppdraget omöjligt när man ska arbeta som lärare på distans.
Där är lektionerna i form av "läraranvisningar"; texter om vad vi ska lära oss just nu, en lektion i skrift kan man säga. Men om den texten är full av stavfel och inte tar upp delar som är väsentliga för uppgifterna man ska lösa och uppgifterna är skrivna så att de kan tolkas på hundra olika sätt, utan att följa betygskriterierna... Då har man problem.
Då får man göra som på lektionerna; Fråga.
Men svaren kommer fortfarande i skrift. Av samma person som har svårt för att uttrycka sig.
Visar man respekt för elever eller utbildningen då?
Strunta i stavfelen och ägna tiden åt att lista ut hur jag tänker så ska det nog gå bra.
Kursen i telepati gick jag aldrig. Det var ju synd.
Du måste kunna uttrycka dig ytterst väl i skrift, men läraren behandlar språket med en axelryckning.
Då tappar jag intresset.
Utbildningsproblemet del 2: Komvux är idag någon slags slasktratt som inte tas på allvar någonstans. Statusen måste höjas.
Lägg tid och pengar på lärare, höj statusen på Komvux och höj kraven på utbildningsanordnarna.
Björklund, lyssnar du?
Nä. Trodde inte det.
Då går jag tillbaka till att ägna tid åt min lärare, som inte heller lyssnar.
Kommentarer