Tiden går.

Idag, fast för femton år sedan, var maken och jag på vår första date.
Vi hade redan känt varann ett litet tag, hunnit prata och spana lite innan vi hamnade på tu man hand.
Jag minns hela daten från början till slut.
Han bjöd på Thai-restaurang, vi gick och tog en öl, vi åkte hem till mig och tittade på film, vi käkade frukost tillsammans, vi åt lunch tillsammans, vi åt middag, vi gick på bio, vi åkte hem till mig, vi åt frukost tillsammans och vi tog en promenad och gick och fikade, sen åkte han hem till sig.
Två månader senare bodde han hos mig.
Efter ytterligare en månad var vi förlovade.
Ett och ett halvt år efter vår maratondate stod vi inför prästen.
Ibland går det undan.
Men det fungerade uppenbarligen. För oss.
Nu, hela femton år senare, ger vi oss in på nya äventyr tillsammans. Efter femton år, bara han och jag och en drös med husdjur, ska vi bli familj.
Säg vad man vill, vi har inte direkt haft tråkigt tillsammans under de många åren. Tvärtom så är jag totalt övertygad om att mitt liv hade varit så otroligt tråkigt utan honom. Ingen hade kunnat ge mig så fantastiska år som jag fått med honom vid min sida.