Under hela min uppväxt, långt in i vuxen ålder, har jag fått höra kommentarer om min vikt. Kommentarer som gjort ont, fått mig att känna mig ful, annorlunda och otillräcklig.
Benrangel.
Anorexiaoffer.
Skelett.
Plankan.
Guuu va du e mager.
Äter du verkligen?
DU borde verkligen ta mer tårta.
Äh, du som e så smal.
Hon, den där platta bruden.
Min första pojkvän la händerna runt min midja och sa: Men Usch vad du är smal.
Det handlade aldrig om ätstörningar, det handlade om gener. Jag har aldrig haft svårt att äta, jag har aldrig hållt igen. Jag tränade först som 30:åring. Däremot ville jag inte gärna äta bland de människor som kommenterade min vikt, eftersom det sällan är trevligt att äta när människor ska iaktta varenda tugga man tar.
Att kommentera någons vikt när denna någon är smal är helt okej. Det är meningen att jag inte ska bli sårad. Man ska inte ta illa upp. Det är inte samma sak som om någon blir kallad tjock för samhället idealiserar de smala, så istället ska jag bli smickrad. Har jag fått höra.
Fast alla kommentarer handlar om att man ser hemsk ut. Fast kommentarerna går ut på att påpeka att man inte är okej. Fast kommentarerna gör att ens självbild blir väldigt skev. Fast kommentarerna haglar tätt.
Nu är jag gravid.
Jag siktar på att leva hälsosamt under min graviditet.
Eller, ja, lika hälsosamt som innan jag blev gravid.
Jag äter som innan, tre måltider och ett par mellanmål per dag. Några gånger i veckan slinker det ner kaffebröd och godis. Jag tränar mjukare än tidigare och något mer sällan, men visst försöker jag fortsätta röra på mig.
Nu växer min mage. Tydligen växer den i den övre delen av mätskalan, vilket ser aningen absurt ut till långa armar och ben.
Nu får jag ständigt, och då menar jag i stort sett någon gång per dag, höra förvånade uttryck om hur STOR min mage är. Hur STOR jag har blivit. Är det verkligen bara ett barn. VILKEN mage jag har fått. Gärna följt av någon jämförelse av bekant/släkting/vän/arbetskamrat som är i samma vecka och inte alls har såååå stor mage.
Förutom att det är väldigt märkligt att människor tror att alla kroppar är exakt likadana är det märkligt att de finner det okej att haspla ur sig liknande kommentarer.
Det väcker så mycket frågor.
Om jag hade gått upp 20 kilo samtidigt, hade jag sluppit då?
Förväntar man sig att jag ska göra något åt detta?
Tror man att jag på något sätt har kontroll över hur min mage växer?
Tror man nu för tiden att alla ska se ut som Victoria Beckham när man blir gravid?
Jag vill påpeka att det är en enorm skillnad på att bli kärleksfullt kallad för tjockis, få kommentar om hur fin magen är, få höra att ATT den växer. Det är de chockade, förvånade kommentarerna med utropstecken efter som är jobbiga.
För mig påminner de dessutom om de där "GU va du e mager!" kommentarerna. Kanske gör det mig känsligare än andra, vad vet jag.
Men jag skulle så väldigt gärna slippa den där enorma fixeringen vid hur min kropp ser ut, är det väldigt svårt att förstå?
Skulle det vara okej att svara "Detsamma!"nästa gång någon säger "Men gu va STOR din mage har blivit!"
Inte?
Ska jag utveckla den där ätstörningen som jag har blivit anklagad för sedan barnsben?
Nä.
Då kan vi väl komma överens om att motstå den där fixeringen vid kroppar som råder, eller att i alla fall låta bli att tänka högt?
Så låter vi Toshiba växa ifred.
Benrangel.
Anorexiaoffer.
Skelett.
Plankan.
Guuu va du e mager.
Äter du verkligen?
DU borde verkligen ta mer tårta.
Äh, du som e så smal.
Hon, den där platta bruden.
Min första pojkvän la händerna runt min midja och sa: Men Usch vad du är smal.
Det handlade aldrig om ätstörningar, det handlade om gener. Jag har aldrig haft svårt att äta, jag har aldrig hållt igen. Jag tränade först som 30:åring. Däremot ville jag inte gärna äta bland de människor som kommenterade min vikt, eftersom det sällan är trevligt att äta när människor ska iaktta varenda tugga man tar.
Att kommentera någons vikt när denna någon är smal är helt okej. Det är meningen att jag inte ska bli sårad. Man ska inte ta illa upp. Det är inte samma sak som om någon blir kallad tjock för samhället idealiserar de smala, så istället ska jag bli smickrad. Har jag fått höra.
Fast alla kommentarer handlar om att man ser hemsk ut. Fast kommentarerna går ut på att påpeka att man inte är okej. Fast kommentarerna gör att ens självbild blir väldigt skev. Fast kommentarerna haglar tätt.
Nu är jag gravid.
Jag siktar på att leva hälsosamt under min graviditet.
Eller, ja, lika hälsosamt som innan jag blev gravid.
Jag äter som innan, tre måltider och ett par mellanmål per dag. Några gånger i veckan slinker det ner kaffebröd och godis. Jag tränar mjukare än tidigare och något mer sällan, men visst försöker jag fortsätta röra på mig.
Nu växer min mage. Tydligen växer den i den övre delen av mätskalan, vilket ser aningen absurt ut till långa armar och ben.
Nu får jag ständigt, och då menar jag i stort sett någon gång per dag, höra förvånade uttryck om hur STOR min mage är. Hur STOR jag har blivit. Är det verkligen bara ett barn. VILKEN mage jag har fått. Gärna följt av någon jämförelse av bekant/släkting/vän/arbetskamrat som är i samma vecka och inte alls har såååå stor mage.
Förutom att det är väldigt märkligt att människor tror att alla kroppar är exakt likadana är det märkligt att de finner det okej att haspla ur sig liknande kommentarer.
Det väcker så mycket frågor.
Om jag hade gått upp 20 kilo samtidigt, hade jag sluppit då?
Förväntar man sig att jag ska göra något åt detta?
Tror man att jag på något sätt har kontroll över hur min mage växer?
Tror man nu för tiden att alla ska se ut som Victoria Beckham när man blir gravid?
Jag vill påpeka att det är en enorm skillnad på att bli kärleksfullt kallad för tjockis, få kommentar om hur fin magen är, få höra att ATT den växer. Det är de chockade, förvånade kommentarerna med utropstecken efter som är jobbiga.
För mig påminner de dessutom om de där "GU va du e mager!" kommentarerna. Kanske gör det mig känsligare än andra, vad vet jag.
Men jag skulle så väldigt gärna slippa den där enorma fixeringen vid hur min kropp ser ut, är det väldigt svårt att förstå?
Skulle det vara okej att svara "Detsamma!"nästa gång någon säger "Men gu va STOR din mage har blivit!"
Inte?
Ska jag utveckla den där ätstörningen som jag har blivit anklagad för sedan barnsben?
Nä.
Då kan vi väl komma överens om att motstå den där fixeringen vid kroppar som råder, eller att i alla fall låta bli att tänka högt?
Så låter vi Toshiba växa ifred.
Kommentarer