attvarabob

Jag har ägnat ett par dagar åt en storrensning. Inte ett skåp eller en låda har undkommit min brutala granskning, vilket resulterade i ett imponerande lass till såväl secondhand som till återvinningen. I gömmorna kom jag över ett gäng dvd-filmer och upptäckte denna klassiker: Total nostalgifaktor; "E.T. phone home" Den visade sig vara från 7 år och hade svenskt tal, så jag chansade och satte mig ner med arvsmassorna, beredd att stänga av vid minsta tecken på rädsla, eller i Pyrets fall, sorg. Det kom inga. Däremot blev båda arvsmassorna helt hänförda, kanske mer än över någon annan film. De älskade den, och de älskade E.T. Och jag bölade. Så kan man också spendera en söndag.

Pyret fick spendera dagen med en av sina absoluta favoritmänniskor; klasskompisen O. Kompisens mamma bjöd med oss på bowling, så att de fick en dos av varandra nu när lovet blev så långt. När vi föräldrar satte oss för att fika efteråt kunde Pyret och han röja loss, medan Polarn fick en ny kompis i klasskompisen lillasyster. Den är så vansinnigt söta tillsammans att man får andnöd. O blev helt begeistrad när Pyret tappade sin hårsnodd för att han aldrig sett henne med utsläppt hår, Pyret ville gärna hålla hand medan de sprang runt ihop. Hur det gick med bowlingen, så där på såväl min som arvsmassornas premiär (jajamensan, jag är 40 plus och bowling-oskuld. Eller, inte nu längre). Pyret och Polarn verkade gilla grejen, möjligen på grund av tillgång till popcorn och saft. Själv lyckades jag få en strike, och att komma sist av åtta personer, till och med besegrad av en nybliven fyraåring. Det där med spel är verkligen inte min grej, jag kan inte minnas senast jag vann i något. Men Pyret

Jag tänker inte ens låtsas som att jag förstår hur 5 och 6 åringar tänker. De är ju ett totalt mysterium rakt igenom. När de hamnar i grupp blir de än mer svåra att få grepp om. För att underhålla jullovslediga arvsmassor hade vi besök av mammakompisen med sitt dna. De leker så bra tillsammans. De är så påhittiga och kreativa.  De är rackarns så snabba också. När vi plötsligt tittade till vad allt fnissande var om, så hade de tagit bort hälften av allt julpynt från granen och "gömt" det. Tanken att det var ett utmärkt sätt att få tillåtelse att röja undan julen uppenbarade sig, så jag hejdade dem inte. Det slutade med att de länsade hela granen. Istället för att återställa vad de gjort, fick de senare hjälpa till att sortera in alla prydnader medan jag röjde undan allt utom adventsstjärnorna. Så jag fick precis som jag ville, julen är över nu. Äntligen. luJ doG 

Grinchen manifesterar sig som vanligt i denna slitna lekamen och funderar på om det är lovligt att packa ner allt som har med julen att göra nu. Det är ju ändå en vanlig vardag imorgon. Adventsljusstakar och stjärnor, tomtar och julgran, de får alla jättegärna packas ihop och försvinna upp på vinden igen, och alla rester från julbordet kan åka ner i soporna. Inte för att jag har något emot julen egentligen, förutom hetsen, stressen, pressen och den falska marknadsföringen man blir bombarderad med. Det är klart att det är kul att få skapa lite julmagi till arvsmassorna och jag har väl aldrig tackat nej till att äta mig genom dagar. Men det är ju över. Nu ska man ju bara gå och vänta på tjugondag knut för att få avsluta eländet. Fast med arvsmassorna som en del av hushållet så måste jag väl vänta till efter nyår i alla fall. Eller?

Det finns säkert många bra förklaringar på vad julklappar ska symbolisera. Min förklaring är att de ska ge förutsättningar för att hålla jullovslediga barn sysselsatta fram till vårterminens början.  Våra arvsmassor fick utöver praktiska presenter tack och lov en hel drös med saker som håller dem sysselsatta. Förutom böcker att bläddra i och öva att läsa i, Hatchimals att fantisera hela världar med, målarböcker att hitta den exakt rätta färgen att färglägga med, och stickning för barn, så har de nu: Varsin radiostyrd bil. Att krocka med saker kanske inte är det egentliga syftet med dem, men det är vad som är roligt med dem, tydligen. "Taurus-spel!!!" Skrek Polarn när hon fick Labyrint-spelet. Jag gillade att vara Daidalos, Polarn gillade spelet, Pyret ogillade att förlora.  Polarn önskade sig, och fick, en drake från Lego Ninjago. Hon började metodiskt och tålmodigt att bygga enligt beskrivningen. Pyret önskade sig ett slott, och fick ett i Lego-knock off. Hon är

Granen fylld av rosa, glitter och fluff. Tomtegröt till frukost. En tur i pulkabacken tidigt på morgonen. Saffranscheesecake med granatäpplen och vit choklad till efterrätt. Och amaryllisen hade perfekt utslagna blommor att visa upp.  Så där som jul ska vara, bara super mysig och full av juliga saker. Fast det bilderna inte visar är att den där rosa granen arvsmassorna önskat orkade de inte klä, det fick jag göra. Tomtegröten som skulle ge extra julig start på julafton, åt arvsmassorna tre tuggor av i farten, innan de skyndade vidare för att tjata om när de skulle få öppna julklappar. Pulkabacken ledde till tandgnisslan och osämja och var mer till för att trötta ut arvsmassorna denna inaktiva dag än för att skapa julstämning. Cheesecaken var god men hade hunnit smälta för mycket, och amaryllisen stod i vägen.  Dessutom bjöd dagen på utspilld aloe vera dricka över hela mattan, sönderkokt potatis och en Jansson som inte hann bli varm. Förutom ständigt tjat om när det

Som förälder vill man ju skydda sina arvsmassor mot allt ont. Hur osannolikt, ohälsosamt och stor björntjänst det än må vara, så vill man att de ska slippa alla sorger och besvär. Så väcks man av sin arvsmassa under natten, av att hon gråter förtvivlat och uppenbarligen drömmer. Tidigt på morgonen berättar hon att hon drömde att hennes klasskompis inte längre hade några föräldrar, så därför fick jag lov att vara hennes mamma. Men då försvann jag från Pyret för evigt. För att vrida om kniven i hjärtat lite till så mindes hon drömmen även på dagen. Allt i en vill ju sudda bort sådana drömmar och ersätta dem med söta kattungar. Vetskapen om att hon för en stund under natten fanns i en verklighet där hon upplevde att hon förlorade sin mamma gör ju obarmhärtigt ont. Att natta arvsmassorna när man vet hur avancerade och skrämmande deras mardrömmar kan vara nu, ger känslan av att sända dem ut på ett slagfält. " Sov gott " blir nog mer ett mantra för mig än för dem.

Idag var jag till Synsam och hämtade min julklapp till mig själv. Säkert bland det dyraste jag fått i julklapp dessutom. För nu var det inte längre aktuellt med " förstadie till progressiva glas ", nu var det dags för riktiga progressiva glas. Begagnad bil eller glasögon, helt sjukt vilka kostnader. Man blir ju grundligt informerad och varnad om att det tar sin lilla tid att vänja sig vid sådana glasögon, fast där har ju jag några fördelar. Som att jag går allt för länge med kass syn innan jag kommer iväg till optikern. Så jag har redan gått runt som en uggla och vridit och vänt på huvudet för att försöka se klart, med någorlunda dåligt resultat. Jag har också löjligt känsliga ögon, så att bli trött i dem, bli yr och få huvudvärk är ju vardagsmat. Sen har jag ju haft de där "förstadie" glasögonen, så jag har fått lära mig att jag inte ser allt i varje vinkel. Med det sagt, det har gått ganska bra idag. Jag lika trött i ögonen och har samma huvudvärk jag haft de s

" Mamma, det känns liksom pirrigt i magen. " sa Pyret när vi gick till förskolan för att hämta Polarn, och möta upp bästisen. Hon som flyttade ända till Sydafrika i somras. Polarn hade redan hunnit leka en stund med bästisen, så hon var i en lagom blandning av bekväm och taggad. Pyret var däremot blyg. Men när vi till sist började bege oss hemåt med sällskapet, så var det som om de sågs senast igår. Bästisens mamma och jag kunde fika i lugn och ro medan arvsmassorna pysslade och hade kuddkrig. Sen var det över. Bästisen behövde åka vidare. Pyret ville inte riktigt ta emot en kram, och låtsades vara upptagen av sitt pyssel när kameran kom fram. Sen stängdes ytterdörren. Kvar fanns bara de smycken som bästisen lämnat som presenter. Pyret hade varit artigt, men måttligt, intresserad av dem när de lämnades över, men blev näst intill besatt av dem så snart bästisen hade gått. Hon ville till och med ha armbandet jag hade fått. Vid läggdags ett par timmar senare kom tårarna.

Ni vet när det är bara några få dagar kvar till jul. Då när man ska hinna få ihop och runda av saker på jobbet innan ledigheten och därför har lite extra körigt. Ni vet, då när det också behöver tas ut lite ledigt på grund av säsongsbundna aktiviteter på skolor och förskolor. Den där tiden när man ska få ihop saker efter jobb också, för att det bara är några få dagar kvar till jul. Ni vet. Då. Det är precis då man börjar nysa, få ont i halsen och känna sig lite febrig. Men, ni vet. Skulle det hända att ni vet, och är smarta nog att stanna kvar i sängen hela dagen, så kan jag varmt rekommendera miniserien " En engelsk skandal " på SVT-play. Hugh Grant skådespelar på riktigt, och riktigt bra, i en välgjord och snygg, typiskt brittisk serie. Jag blev väldigt förtjust. Om det skulle vara så att de där nysningarna håller er borta från julhetsen. Annars kan den ju ses från sjuksängen på juldagen, jag tänker bita ihop till dess. Hur ska man annars hinna med allt.

Polarn fick för första gången gå på kalas utan sin storasyster. Det var inte bara stort, det var gigantiskt. Eftersom de har gått i samma förskola och hängt med samma kompisar, som ibland också har varit syskonpar, så har arvsmassorna oftast blivit bjudna på samma kalas. De har liksom varit ett paketerbjudande. Men ett fåtal gånger har Pyret blivit bjuden på kalas där inte Polarn blivit bjuden. Det har gjort Polarn ledsen. Men så kom äntligen dagen då Polarn skulle få gå på ett kalas som inte Pyret var bjuden till. Det kan hända att det var det största som hänt henne. Hon var så full av förväntan att hon nästan sprang hela vägen dit. Väl framme kastade hon sig in utan att ens hinna säga hej då, trots att hon tidigare bävat att jag inte skulle stanna. När jag hämtade henne tre timmar senare var hon så lycklig att hon sprang hela vägen hem, samtidigt som hon berättade allt spännande de gjort. Det kan hända att hon växte såväl några centimeter som några månader av dagen. Hennes dag. De

Vi hittade en nattlampa till barnen. Egentligen så är det en julbelysning man kan använda utomhus för att till exempel lysa upp fasaden med, men den gick även att använda inomhus. Det gjorde vi. Arvsmassorna somnade med taket fullt av röda och gröna stjärnor. Det blev så himla mysigt!

När storasyster fyller år, ägnar lillasyster dagen på förskolan till att göra en tavla i present. En tavla med en häst på. Så klart. Hon känner sin syster väl.

Vissa arbetsdagar lämnar större avtryck än andra, sitter kvar några dagar. Som att behöva släppa allt arbete och enbart få till akuta insatser, för att rädda en människa från en annan människa. Det är oundvikligt att det gör något med en, att bevittna vad människor är kapabla att utsätta andra för. Det ska väl heller aldrig lämna en oberörd. Sådana dagar ger också insyn i vilken enorm styrka människor har, som reser sig gång på gång. Jag önskar bara att människor inte ska behöva resa sig från vissa saker.

Inte nog med att Pyret har tappat (eller själv dragit loss) sin andra tand, hon har nu också haft sitt 6-års kalas. Sanslöst. Jag vaknade klockan 5 denna andra advent. Kunde inte somna om eftersom jag hade den där smärtan i bröstet igen, den kommer och går fortfarande. Istället unnade jag mig en frukost på egen hand innan Pyret vaknade. Det var nog klokt. Dagen rusade iväg sen, och jag hängde inte alls med. Vi körde allt firande idag, något i förskott. Så det var födelsedagsfrukost, sen iväg för biokalas med skötsamma och icke skötsamma gäster. Efter kalaset hade vi lagt in tid för att äta lunch i lugn och ro. Pyret ville åka och äta carbonara, hon väljer alltid carbonara, så då blev det så. Sen väntade familjen med presenter och Pyret blev besatt av att hinna bygga klart en stor legobåt hon fått av en klasskompis. Plötsligt var det läggdags. Pyret somnade sött men Polarn hade inte lika lätt att finna John Blund. Hon som oftast somnar hyfsat lätt vred och vände, sparkade och frusta

Polarn: " Mamma, hur många år är du? " Jag: " 43 år. " Pyret: " Va?! Jag trodde du var 24. " Polarn: " Äh, 43 är inte så mycket. " Rätt inställning.

December är ju magisk. Plötsligt ska man njuta och slappna av mer än vanligt, samtidigt som man ska prestera flerfaldigt. Varje dag ska det hinnas med ett gäng kalendrar för att tandgnisslan inte ska uppstå. Sen uppstår tandgnisslan ändå över att någon viskat för högt vad som var i luckan, inte lyckas bygga ihop legofiguren, inte hört vad som sades i tv- eller radiokalendern. Varje söndag ska någon slags adventsliknande stämning uppnås. Här brukar den innebära att jag försöker få sitta med tända ljus till frukost medan arvsmassorna skyndar sig iväg från frukostbordet och disken, och herr B.o.B. sover. Vi har ju dessutom äran att ha en arvsmassa född i december. Så vi ska under denna månad också vara anordnare av barnkalas, eller blodtryckshöjande aktivitet, som det också kallas. Månaden är också präglad av ett plötsligt instick av sociala aktiviteter. Såsom julbord, att ens arbetsplats ska lucia-fira en annan arbetsplats, luciafirande på förskola, avslutning på skola, besök av lång

Det har varit några dagar i ett mäktigt tempo, både på jobbet och i hemmet. Båda platserna har också präglats av tvära kast, många bollar i luften och människor som pratar i ett. Själv känner jag mig som en snigel på tågspåren där X2000 rusar förbi. Sanslöst seg helt enkelt. Eller som ett ufo på besök. Oförmögen att riktigt förstå vad som händer, typ. Och kanske lite som en dement dam som fruktlöst försöker komma ihåg vad hon har glömt. Det glimmar förbi så snabbt att det genast är bortglömt igen. Fast snart när det jul. Då blir det ledigt. Yey.

När man har ett jobb där man möter människor kan jobbet bli tungt. När man möter människor som mår dåligt kan det bli tyngre. När man möter människor som mår dåligt och har livsöden att berätta som sätter märken i ens egen själ, kan det bli riktigt tungt. Det är när man sen märker att kollegor i andra yrkesroller har så mycket mer handledning för att orka med allt man ska härbärgera, som man går till chefen och säger till. För ens arbete kanske betyder mycket, men det är inte värt att gå sönder för.

Första december och första advents helgen. Det är ju precis som vanligt en helt vidrig dag för stressnivåerna. Det börjar med arvsmassor som väcker en lika tidigt som vanligt, fast med sjukt mycket mer energi. VI FÅR ÖPPNA JULKALENDER!!! Visserligen smittas man en aning av deras entusiasm, samtidigt som det är svårt att orka med den eftersom den medför att man blir utan frukost och total avsaknad av lugn och ro. Nästa steg i dagen mot undergången är att ge sig utanför dörren. Herr. E. Gud. Folk hetsar som om jorden verkligen höll på att gå under, och den enda räddningen är att hamstra julsaker. Stackars julstjärnor och amaryllisar som kördes runt utan papper i snålblåsten. När sedan blommorna kroknar bidrar det till julstressen eftersom " De där julblommorna är omöjliga att hålla vid liv ." Vi höll oss bara knappt vid liv när vi skulle utföra våra uppdrag för dagen. Arvsmassorna hade blivit lovade att vi skulle köpa pepparkakshus och tjatade självklart hål i huvudet på o