Första december och första advents helgen. Det är ju precis som vanligt en helt vidrig dag för stressnivåerna.
Det börjar med arvsmassor som väcker en lika tidigt som vanligt, fast med sjukt mycket mer energi.
VI FÅR ÖPPNA JULKALENDER!!!
Visserligen smittas man en aning av deras entusiasm, samtidigt som det är svårt att orka med den eftersom den medför att man blir utan frukost och total avsaknad av lugn och ro.
Nästa steg i dagen mot undergången är att ge sig utanför dörren. Herr. E. Gud. Folk hetsar som om jorden verkligen höll på att gå under, och den enda räddningen är att hamstra julsaker. Stackars julstjärnor och amaryllisar som kördes runt utan papper i snålblåsten. När sedan blommorna kroknar bidrar det till julstressen eftersom "De där julblommorna är omöjliga att hålla vid liv."
Vi höll oss bara knappt vid liv när vi skulle utföra våra uppdrag för dagen. Arvsmassorna hade blivit lovade att vi skulle köpa pepparkakshus och tjatade självklart hål i huvudet på oss under hela dagen.
Väl hemma skulle jag försöka orka med adventspyntet. Upp på vinden och hitta vad som ska få följa med ner. Leta efter skarvkontakter som av någon anledning saknas varenda år. Hitta krokar som måste funnits förra året. Att så grav demens kan inträffa på mindre än ett år, varje år, är ett jäkla mysterium. För att öka på nervsammambrottet måste man ju alltid få fram prylar från ställen som har andra prylar i vägen, vilket obönhörligen medför att man river halva haket minst tre gånger per pyntdag.
Jag inbillar mig varje år att det bara ska ta en halvtimme att få upp några stjärnor och ställa fram ljusstakar, men får sen hafsa runt i flera timmar för att få allt på plats. Det förstör ju en aning av julstämningen.
Men imorgon är det förberett på första advents morgon. Allt för att arvsmassorna ska få julkänsla, fast de struntar tunt i ljusstakar och stjärnor. Märkligt hur man faller för jultrycket.
Kommentarer