"Mamma, det känns liksom pirrigt i magen." sa Pyret när vi gick till förskolan för att hämta Polarn, och möta upp bästisen. Hon som flyttade ända till Sydafrika i somras.
Polarn hade redan hunnit leka en stund med bästisen, så hon var i en lagom blandning av bekväm och taggad. Pyret var däremot blyg.
Men när vi till sist började bege oss hemåt med sällskapet, så var det som om de sågs senast igår. Bästisens mamma och jag kunde fika i lugn och ro medan arvsmassorna pysslade och hade kuddkrig.
Sen var det över.
Bästisen behövde åka vidare.
Pyret ville inte riktigt ta emot en kram, och låtsades vara upptagen av sitt pyssel när kameran kom fram.
Sen stängdes ytterdörren.
Kvar fanns bara de smycken som bästisen lämnat som presenter. Pyret hade varit artigt, men måttligt, intresserad av dem när de lämnades över, men blev näst intill besatt av dem så snart bästisen hade gått. Hon ville till och med ha armbandet jag hade fått.
Vid läggdags ett par timmar senare kom tårarna. Pyret tycker ju allt som har med känslor att göra är så himla jobbigt. I stunden stänger hon av, men sen kommer det ikapp. Hon somnade med sitt armband under kudden, det som det stod Friends på, som representerade hur de alltid ska tänka på varandra. Det är ju helt magiskt att de kan betyda så mycket för varandra fast de är så små.
Kommentarer