Det har varit några dagar i ett mäktigt tempo, både på jobbet och i hemmet. Båda platserna har också präglats av tvära kast, många bollar i luften och människor som pratar i ett.
Själv känner jag mig som en snigel på tågspåren där X2000 rusar förbi. Sanslöst seg helt enkelt.
Eller som ett ufo på besök. Oförmögen att riktigt förstå vad som händer, typ.
Och kanske lite som en dement dam som fruktlöst försöker komma ihåg vad hon har glömt. Det glimmar förbi så snabbt att det genast är bortglömt igen.
Fast snart när det jul. Då blir det ledigt. Yey.
Kommentarer