attvarabob

Ibland blir man ju så himla trött på sig själv. Jag är trött på alla sätt och vis känner jag, så därför går bloggen på semester. Den ork jag har använder jag till att hålla skenet uppe hemma istället för här. Efter en tids ledighet hoppas jag återvända med lite skönare energi och trevligare sällskap. Verklighetens B.o.B. finns dock tillgänglig för uppdateringar om livet, om än i en lite stukad version som kanske har lite svårt att ta initiativ. Puss på er.

Att försöka roa ett större litet barn, njuta av värmen, ha lite semester och hålla det mindre lilla barnet nöjt -vilket hon bara är om jag håller mig inom synhåll, inte mer än en meter bort eller allra helst bär runt på henne- samtidigt som man ska packa ner hela lägenheten, är inte så lätt. Det större lilla barnet vill "hjälpa till" och det mindre lilla barnet skriker efter att jag har snabbt kastat ner prylar i två kartonger. Jag blir vansinnigt frustrerad över att det finns saker att göra men själv blir jag sittandes med Polarn i famnen. Det är ju bara en ynka vecka kvar till flytt! Sen vill jag självklart passa på att få göra något annat än nödvändigheter i hemmet nu när vi är två om att hålla koll på chiliostbågen och hennes syster. Se lite av världen utanför förorten där jag bor och njuta av solen medan den är kvar. Dessutom är det en härlig upplevelse att vara iväg på äventyr med Pyret, inte bara för att äventyr gör henne i alla fall lite trött, utan också för att d

Polarn har under ganska lång tid fått kvällsmål klockan 22, sen sussat gott till klockan 4 och vaknat för dagen klockan 6. Lyllo mig liksom. Jag vet inte om det är lagen om alltings jävlighet, någon regel om att jag inte ska ha lätta barn, en ny fas eller värmen men nu äter hon klockan 19, 20, 21, 22, 00, 02, 04 och vaknar 05. Dessutom sparkar, bökar, stönar och smaskar hon en sisådär halvtimme efter varje amning. Jag är desperat och gråtfärdig halva nätterna. Eller. Kanske är det tänder på gång, eller inte, för hon håller på att gnaga sönder sina händer och dreglar värre än New Foundland hunden vi hade. Men är det något jag lärt mig från första vändan, typ det enda jag lärt mig, så är det att man aldrig riktigt vet vad som är på gång med de där små förrän efter det har hänt. Allt är en gissningslek. Fast jag bryr mig inte så mycket om vad som är på gång, jag vill bara sova.

När jag var liten älskade jag att åka till Skansen, det gör jag fortfarande. Idag var jag på Skansen med min familj, den nya och gamla . Det är en vansinnigt märklig känsla att sitta på samma picknick plats och äta äggmackor och titta på ekorrar precis som för hundra år sen, tillsammans med mamma, pappa och brorsan på ena sidan och make Pyret och Polarn på min andra sida. Jag kommer på att det är så vuxet alltihop, att gå där och vara ansvarig för nästa generations barndomsminnen. Samtidigt som jag undrar när man egentligen börjar känna sig sådär vuxen som man tyckte att ens egna föräldrar var. Aldrig, eller hur?

Tricket för att få deffade armmuskler? Skaffa två klängiga barn. Så mycket bättre än att springa på gym.  De här träningsredskapen finns alltid tillgängliga, du behöver inte planera in din träning eller ta dig någonstans, därför tränar du oftare. Dessutom så skriker de här redskapen på dig när du inte använder dom, för den där extra motivationen.  Nu kanske den här träningen inte passar alla, men den ger i alla fall resultat.

Igår, lagom till Pyrets läggdags, drog det in ett rejält åskväder. Just som hon började klippa med ögonen brakade åskan till ordentligt, jag höll andan och tänkte mig att det stora utbrottet skulle komma. Men Pyret tittade upp, pekade mot fönstret och chansade på ett av orden i ordförrådet: Traktor . Nä sa jag himlen pruttar . Jag tänkte att vi ju redan konstaterat att regn var himlen som kissar, så jag fortsatte på samma spår och hon köpte min förklaring. Himlen pruttar. Himlen kissar. Sen somnade hon. Jisses, man kan verkligen lära de små liven vad som helst. Det är tur att man är vuxen och ansvarsfull så att man inte utnyttjar läget till att lära dom dumheter. Som att regnoväder är himlen som kissar och pruttar.

Pyret promenerade hem från affären och fick för sig att öva på det där att hoppa. Hon har inte lyckats knäcka den nöten än. Hon tar några steg, stannar upp, böjer på knäna, skjuter ut rumpan, rycker till och säger hopp eller skutt men fötterna lämnar aldrig marken. Vi försökte samla föräldrapoäng genom att pedagogiskt hoppa framför henne, ja det var relativt folktomt, så mycket föräldrapoäng behöver vi inte att vi gör det i lunchrusningen. I motsatt riktning kom en för oss okänd kvinna som gav sig in i undervisningen och hoppade några gånger. Pyret blev sjukt imponerad och vägrade gå vidare långt efter att kvinnan var utom synhåll. Bakom oss kom sen en annan för oss okänd kvinna som också deltog i lektionen. Hon engagerar, den där lilla människan, så nu när så många försöker lära henne den ädla konsten att hoppa får vi väl anta att hon kommer bli OS-medaljör i längd- eller höjdhopp. Om hon bara kommer på hur man gör.

Mitt i super-magknips-dagen och mega-trots-kvällen så ska vi välja tapeter, golv och luckor till nya lägenheten. Lägenheten som vi har sett två snabba gånger. Vi har ända till imorgon på oss att bläddra igenom 4 tapetkataloger, en golvprovs hög och 5 luckfärger med 3 olika handtag. Siktet är inställt på att få en enhetlig stil som passar oss, våra möbler och lägenheten men det ska bli väldigt spännande att se hur bra vi lyckas med det. För med bebisskrik, barntrots, sömnbrist och ett element av stress är kanske inte omdömet på topp. Oh well, vi ska ju bara bo där och leva många år med våra val...

När jag och brorsan var små och det närmade sig mammas födelsedag, mors dag eller jul så frågade vi vad hon önskade sig i present. "Snälla barn" sa hon alltid. "Hahaha" sa vi alltid och köpte någon present. Gu va taskigt. Nu inser jag ju att ingen present i hela världen kan slå snälla barn. Nu sitter jag och önskar att få äta, duscha, gå på toaletten, dricka kaffe och klä på mig utan att göra det till ljudet av gnäll, skrik eller gråt och utan att avbryta var tredje minut för att avvärja någon katastrof, trösta eller bära. Det skulle vara ljuvligt att utföra dessa vardagliga händelser utan att stressa som en jubelåsna för att någon snart kommer börja gnälla, skrika eller gråta och någon katastrof snart behöver avvärjas. Det kommer aldrig hända. Inte ens om jag önskar mig snälla barn . Inte ens när de blir vuxna. För när de är stora så märker jag ju att då skaffar de barn. Nu går våra föräldrar runt och tröstar, bär, avvärjer katastrofer, hinner knappt äta

15 år. Så länge har vi bott här. Det är mer än dubbelt så länge som jag någonsin bott någonstans under mina 39 år. Nu ska vi snart bo någon annanstans. Jag känner mig förväntansfull. Inte bara för att den nya lägenheten är bättre planerad, fräschare, har en stor balkong, en mini uteplats, ligger mot en innergård, har stor kyl och frys, köksfläkt, isolerade fönster, skåp som går att barnsäkra, två toaletter, två portar och därför två hissar, tydligen ska vi få den renoverad och de tidigare hyresgästerna lämnar disk- och tvättmaskin till oss g r a t i s . Inte bara därför. Det känns också som en bra tid och möjlighet att börja på ny kula, få en chans att reboota om, markera en ny start, lägga fokus på något roligt och spännande efter allt slit och alla tårar. Inte för att flytta löser problem eller lagar trasiga själar, det tror jag inte. Jag ser det som en skön möjlighet att skapa ett hem till vår nya familj, ett nytt hem till en ny familj, istället för att få in vårt nya liv i vår

Polarn har börjat få in snitsen på att vända sig från rygg till sida. Upp med benen i luften, flina stort och knyck till så - vips - ligger man på sidan istället för att leka sköldpadda på rygg. Hon har övat hårt, det har handlat om mycket hasa, glida och snurra som en breakdansare så kanske hon av ren tur hamnade i sidoläge men nu lyckas hon liksom mer medvetet. Därför vill hon ta sina tupplurar på sidan, det är okej för mig, helt enkelt för att hon tar en tupplur. När hon vaknar ska vi öva på att ligga på mage. Det gillar hon inte. Så jag låter henne sova ordentligt för att hon ska vara på så gott humör som möjligt. Min lilla sidoläge-munk.

Vän av ordning kör vi med veckohandling i det här hushållet. Det har alltid varit en god idé för att säkerställa middag på bordet och nödvändigheter i skåpen, det minimerar liksom den där " vad ska vi äta idag? " stressen och " Åh nej, det är slut på ... " paniken. Med minimänniskor på samma adress så är det numera en ren överlevnads strategi. Den här veckan roade jag mig med att räkna ut hur mycket mer våra kassar kostade för att det som fanns som ekologiskt alternativ, köptes som ekologiskt alternativ. Smoothies till Pyret, bananer, köttfärs, mejeriprodukter, mjöl och kaffe. Sisådär 30 spänn. Av sisådär 700. Så fast priserna på ekologiska varor uppenbarligen har sjunkit, känns det ekologiska fortfarande som något bra men för dyrt . 30 spänn på 9 varor, vet inte om någon kan kalla det dyrt. Sen gör de där minimänniskorna inte bara att veckohandling känns nödvändigt, jag vill inte att de får i sig mer konstigheter än de behöver heller. Det räcker väl att deras

Pyret är liksom aldrig tyst. Om hon inte ser saker som hon vet vad de heter och därför måste utannonsera för omvärlden vad de är, ifall någon är osäker på om det verkligen är en buss/bil/cykel/traktor/grävskopa/lastbil/tåg/hus/hund/bebis/pippi/fjäril/blablabla, så säger hon där? Hon vill veta vad den okända faktorn i hennes synfält är så att hon kan utöka sin repertoar. Annars kan hon ju lite slumpmässigt rabbla alla människor i hennes tillvaro, upprepa vad hon såg för en kvart sen, räkna ända upp till 10, sjunga eller babbla långa haranger som säkert betyder massor. Det roliga, medan våra öron blöder, är att det inte bara är ord längre. Hon bygger små meningar. Tåg. Ett tåg till. Där ett tåg till. Polarn. Skriker. Polarn skriker. Polarn skriker aaaaaa . Det ständigt utökade ordförrådet och meningsbyggandet hänger tydligen också ihop med utökad fantasi. Hon leker med sitt kök och sina dockor medan hon håller låda och man får veta vad hon pysslar med: Docka äta. Vassegod. Akta

Musik, den har ju som uppgift att beröra, skapa glädje, väcka tanken, mana till reflektion. När man är sådär lite trött i själen och bölar för allt, som man lätt är som "nybliven" mamma, har musik tydligen mest som uppgift att göra en gråtmild. Det mesta har väl i och för sig som uppgift att göra en lite gråtmild. Efter Pyrets ankomst spelades Stiftelsen " Vart jag än går " ständigt på radio, då bölade jag till den för att texten påminde så starkt om de där nya mamma känslorna. Nu är det Albin " Din soldat " som gör mig blödig för att texten är så fin. Så, ey, Låt mig vara din soldat, ey x3 Har du också tänkt sista gången och gjort samma miss om och om sen. Har du också legat vaken hela nätter, panik, massa press, pressat tänder. Har du också lovat dig själv att imorgon tar jag tag i mig själv. Har du också provat deras norm - sen fattat att du inte är som dom. Har du också satt i en bil, bara kört tills du inte har bensin. Har du också tänkt &

Det verkar som att Polarn också kommer få korkskruvslockar. Var i genpoolen det kommer ifrån vet jag inte riktigt, jag bara tackar, för det är ju så bedårande.  Pyret och Polarn kanske inte kommer tycka att det är lika kul om det håller i sig, självlockiga vill ju ha rakt hår, och tvärtom. Men huvudsaken är faktiskt att jag är nöjd, något ska jag väl ha för allt jobb liksom.

När man är lite trött har man glömt hur gammalt ens yngsta barn är. När man är tröttare än lite så tittar man upp på klockan på väggen för att ta reda på hur gammalt ens yngsta barn är. Paus för reflektion. En av alla fullkomligt geniala saker fröken B.o.B./MVG sysslar med i dagarna.

Jag hade något roligt och trevligt inbokat varje dag den här veckan, tre av fem blev avbokade på grund av mammigheten från helvetet. Det är svårt att röra sig någonstans med mini som blir tokförbannad om hon avlägsnas från famnen. Det är ännu svårare att röra sig med både mini och lite större när den ena blir tokförbannad och den andra är som tre ungar i ett. Det är rent omöjligt att röra sig ensam utanför hemmets väggar när mini blir tokförbannad och skriker tills hon kräks om hennes far försöker göra exakt samma jobb som hennes mor. Inte för skrikandets skull utan för att hon inte kan inta någon föda när hon är tokförbannad. Speciellt när hon utrustats med samma envishet som sin syster och kan vara tokförbannad i timmar. Det skulle blivit den roligaste veckan på länge. Det känns lite bittert. Det är minus på positiva kontot.

Vakna, amma, rapa, byta blöja, några minuters lugn och ro = frukost. Bära, hoppa i knät, vagga, studsa, bära, hoppa i knät, amma, rapa, byta blöja, behöver duscha och lägger ner Polarn som börjar gapskrika.  Bära, vagga, hoppa i knät, studsa, bära, hoppa i knät, amma, rapa, byta blöja, behöver båda händerna en stund så jag lägger ner Polarn som börjar gapskrika, ta en promenad. Amma, rapa, byta blöja, behöver båda händerna så jag lägger ner Polarn som börjar gapskrika, bära, vagga, hoppa i knät, behöver båda händerna så jag lägger ner Polarn som börjar gapskrika, hoppa i knät, vagga, bära, amma, rapa, byta blöja skrikbäravaggahoppskrikammablöjaskrikbära... Jag försöker orka med. Jag försöker jätte mycket. Min rygg, mina axlar, mina armar, mina ben och mina fötter försöker jätte mycket. Men just nu är det rätt svårt.

Hon har fått den obligatoriska sommaruniformen. Pyret gillar ju att kunna själv, hon tar till exempel på sig strumpor och byxor på egen hand efter hårdträning, så ett par skor hon kan ta på sig själv kändes som en god idé. Ett par små Crocs. 

och det är därför jag inte ber om några... När jag klockan 9 står med ett barn på varsin arm och båda skriker och gråter för tredje gången sen vi gick upp tänker jag på ett råd jag fick. " När barnen skriker ska du tänka att de övar sig i tålamod ." Så dumt, den enda som övar sitt tålamod är jag. Ibland när människor ska ge goda råd och de inte har greppat situationen så är det så mycket bättre om de inte säger något alls.

"The skrikochpanik tuor" fortsätter. Idag har Polarn hållit tre spelningar på samma dag. Eftersom jag har hört showen några gånger tidigare så gör jag vad jag kan för att undkomma nya uppträdanden, vilket görs lättast genom att ha damen i famnen. Mjölksyra, hennes syster, kass rygg, toalettbesök, måltider och annat tjafs gör dock att hon måste ligga/sitta själv några minuter här och där och då passar hon på att showa för fullt. Jag vill verkligen inte höra den där föreställningen någon mer gång, jag vill heller inte ha det som The soundtrack of My life. Var det som du tänkt dig att ha barn? frågade många efter att vi fått Pyret. Då kände jag att jag inte visste, för jag hade väl inte haft några direkta föreställningar om hur det skulle bli, men att det inte var riktigt som den bilden många målade upp. Nu är det ingen som ställer den frågan längre, kanske för att de vet att alla illusioner försvinner vid andra barnet, kanske för att de ser på tårarna som bränner bakom min

Idag tog jag mig i kragen och åkte iväg med båda barnen ensam i bilen. Jag har fegat nämligen. Att sitta inlåst i en plåtlåda, utan assistans, tillsammans med två potentiella brandsirener har inte känts särskilt lockande, av någon anledning. Så dumt att oroa sig, båda barnen skötte sig exemplariskt både iväg och hem. Det visade sig till och med vara de lugnaste stunderna under dagen. För Polarn struntar ju fullkomligt i " de lugnar ner sig vid tre månader" och har bara lurats. Efter några dagar i rollen som familjens solstråle så började hon försiktigt med några genrep under dagen, för att vid 17 sträcket köra igång " The skrikochpanik tour ". Så fick man sig en påminnelse om att: A: Det är onödigt att oroa sig. B: Tro inte att skriket försvinner. C: Det är jäkligt svårt att hålla sig positiv.

Min makalösa mackapär var makalös idag med och gick från Stockholm södra till Erisdalsbadet till Tantolunden till Liljeholmen. Stannade för kaffe och mat. Gick till Älvsjö och åkte hem. Tidvis bärandes på bebis, tidvis skjutande på vagn, tidvis hålla handen på större bebis, tidvis bärandes på större bebis och tidvis lös och ledig. Förutom att jag konstaterar att de där cellerna man går och släpar på är ganska funktionella i sin helhet, så kan jag konstatera att skorna från såväl Rieker som Merrell håller måttet; inga skavsår (woohoo). Nu ska duktiga kroppen firas med havrebollar, den får precis så många den vill.

Igår sov BÅDA BARNEN KLOCKAN 20:00. Det firades med att dra igång Appel-tv och hyra en film. Valet föll på " The se cret lif e of Walter Mitty". Förutom att Ben Stiller gjorde en fin roll bortom hans vanliga lite pinsamma humor så gick budskapet fram. Livet är för kort för att man ska fega ur och stagnera. Såna där filmer med ett budskap kan bli lite jobbiga och lite predikande, men när de görs bra så blir i alla fall jag lite inspirerad och lite sporrad. Lite. För jag känner mig kanske träffad, att det är så himla onödigt att gå omkring och vara feg. Så det ska jag kanske sluta med då. Sen kan vi ju begrunda det faktum att vi såg en hel film. Bara sådär.

3 månader efter andra förlossningen på 15 månader och 1 vecka efter förkylningen från helvetet satte jag min arma lekamen på prov. Dess 65 kilon fick skjuta runt en dubbelvagn med tillhörande barn och picknickpackning, som totalt vägde halva min kroppsvikt, uppför och utför backar på friluftsområdets 4,4 kilometer runda. Pausa för lite mat till barn och oss föräldrar och sen ta sig runt 2,3 kilometer till. Jag stannar upp och häpnar lite över vad den klarar av. Tack kroppen min, du är banne mig helt makalös!

På promenad med mammakompis till minsta dna-kopian kunde det konstateras att bådas brudar har: Börjat intensivtugga på fingrarna tills de når kräkreflexen. Båda har fått en favorit sida vid amning och ska strula gärnet när de äter från fel källa. Båda har börjat vilja sträcka på benen annars tar man till lipen. Båda har börjat flaxa vilt med armar och ben när de ligger ner. Båda har börjat dra åt sig snuttefiltar, dreglisar, filtar, kuddar och lakan för att försöka äta upp dom. Båda har börjat jobba på att vända sig från sida till sida. Skönt att även den här gången få någon slags check på att ens unge gör som hon ska. För även om det var alldeles, alldeles nyss jag betraktade hur en sån här liten människa blir till en lite större liten människa, så har jag redan glömt hur det var de gjorde. Tydligen var det så här.

Pyret brukade gilla att gå och lägga sig, hon kunde till och med be om att få krypa till kojs. Väl i säng somnade hon lugnt och utan protester. Inte nu längre. " Ska vi gå och sova? " möts av ett skakande på huvudet, även om sagda huvud just har nickat till med simmiga ögon och långa gäspningar. Den korta vägen till sängen är fylld med måsten så som böcker att läsa, Lego att bygga, nappar att prova och pussel att lägga. Försöken att få det lockiga huvudet att ligga på kudden kantas av att den lilla makthavaren vill hålla hand, hålla fot, hålla knä, klappa kind, gnugga öra, pilla på Uggla och studsa upp hundra gånger och säga " bära " (vara i famnen; översättning). Mitt i detta tålamodsprövande så testar hon nya påhitt så som att gnugga huvudet mot kudden, uppfinna olika läten, gnugga huvudet mot huvudgaveln, dra i de strumpor hon vägrar ta av sig och snurra runt, runt med foten och att räkna upp alla människor hon kan komma på. Då får man inte skratta eller fni

Polarn hade små prutt-katastrofer under dagen, alltså att ansiktet förvrids i en blandning av förvåning och smärta, hon börjar skrika förtvivlat tills man hör, och känner, rejäla pruttar som brakar till i blöjan. Men de gick över. Den som startade vid 16:30 ville inte riktigt det utan höll oss sällskap i hela fyra timmar. Inte vet jag vad det är för dyslektiska tarmar mina barn har begåvats med men det där man kan läsa om att kolik köret ska upphöra när barnen är tre månader för då mognar tarmarna, den informationen har inte de tagit till sig. Jag sa till Polarn flera gånger under våra promenader över parketten att hon faktiskt inte får ha magknip längre, hon är för gammal. Hon fortsatte skrika ändå. Nåväl, Pyrets tarmar fattade ju inte heller galoppen förrän långt efter att de egentligen skulle kapitulerat och den bristen i begåvning verkar inte ha spritt sig till övriga fysiken. Hon kan till exempel redan ta på sig strumpor och gummistövlar själv, hon förstår till och med om hon

Pyrets favoritlekar är, utan konkurrens, att sortera i alla dess former. Plocka i och ur saker, ställa fram och ställa undan saker, lägga pussel om och om igen, bygga och riva Lego/Duplo om och om igen - same, same, but different.  När hon roar sig med att plocka bland sina småprylar så är det inte bara att greppa saker och lägga dem på golvet inte. Hon väljer noggrant vad som ska ur lådan och var det ska placeras på golvet. Efter sig lämnar hon små konstinstallationer mitt på golvet. Så gulligt att man bara dör.

Så, bara så där, helt plötsligt, är hon redo att knata iväg. Pärlhalsbandet runt halsen och väskan hängandes över axlen. Allt efter egen design.  Då inser jag också varför det irriterar mig så mycket när kvinnor går med väskan i armvecket och armen rakt ut; det är ju så barn går runt med väskor.  För Pyret gör så automatiskt, väskor, påsar och korgar hängs i armvecket och armen formas till tekannans pip.  Vuxna som är barnsliga är toppen, vuxna som beter sig som barn irriterar mig.