Jag hade något roligt och trevligt inbokat varje dag den här veckan, tre av fem blev avbokade på grund av mammigheten från helvetet.
Det är svårt att röra sig någonstans med mini som blir tokförbannad om hon avlägsnas från famnen.
Det är ännu svårare att röra sig med både mini och lite större när den ena blir tokförbannad och den andra är som tre ungar i ett.
Det är rent omöjligt att röra sig ensam utanför hemmets väggar när mini blir tokförbannad och skriker tills hon kräks om hennes far försöker göra exakt samma jobb som hennes mor. Inte för skrikandets skull utan för att hon inte kan inta någon föda när hon är tokförbannad. Speciellt när hon utrustats med samma envishet som sin syster och kan vara tokförbannad i timmar.
Det skulle blivit den roligaste veckan på länge.
Det känns lite bittert.
Det är minus på positiva kontot.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer