Pyret brukade gilla att gå och lägga sig, hon kunde till och med be om att få krypa till kojs. Väl i säng somnade hon lugnt och utan protester.
Inte nu längre.
"Ska vi gå och sova?" möts av ett skakande på huvudet, även om sagda huvud just har nickat till med simmiga ögon och långa gäspningar. Den korta vägen till sängen är fylld med måsten så som böcker att läsa, Lego att bygga, nappar att prova och pussel att lägga. Försöken att få det lockiga huvudet att ligga på kudden kantas av att den lilla makthavaren vill hålla hand, hålla fot, hålla knä, klappa kind, gnugga öra, pilla på Uggla och studsa upp hundra gånger och säga "bära" (vara i famnen; översättning).
Mitt i detta tålamodsprövande så testar hon nya påhitt så som att gnugga huvudet mot kudden, uppfinna olika läten, gnugga huvudet mot huvudgaveln, dra i de strumpor hon vägrar ta av sig och snurra runt, runt med foten och att räkna upp alla människor hon kan komma på.
Då får man inte skratta eller fnissa.
Det kan vara lätt att hålla sig för skratt när ungen bara vägrar sova men samtidigt är det ohyggligt lätt att börja fnissa åt påhitten när man själv är så trött. Fast gör man det är det kört på riktigt, då skiner hon upp som en sol, anser sig ha vunnit slaget och man kan se den där koppen kaffe man har längtat efter som helt förlorad.
Det här är väl en fas, som allt annat, och kommer säkert gå över. Snart, hoppas jag.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer