3 månader efter andra förlossningen på 15 månader och 1 vecka efter förkylningen från helvetet satte jag min arma lekamen på prov.
Dess 65 kilon fick skjuta runt en dubbelvagn med tillhörande barn och picknickpackning, som totalt vägde halva min kroppsvikt, uppför och utför backar på friluftsområdets 4,4 kilometer runda. Pausa för lite mat till barn och oss föräldrar och sen ta sig runt 2,3 kilometer till.
Jag stannar upp och häpnar lite över vad den klarar av.
Tack kroppen min, du är banne mig helt makalös!
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer