3 månader efter andra förlossningen på 15 månader och 1 vecka efter förkylningen från helvetet satte jag min arma lekamen på prov.
Dess 65 kilon fick skjuta runt en dubbelvagn med tillhörande barn och picknickpackning, som totalt vägde halva min kroppsvikt, uppför och utför backar på friluftsområdets 4,4 kilometer runda. Pausa för lite mat till barn och oss föräldrar och sen ta sig runt 2,3 kilometer till.
Jag stannar upp och häpnar lite över vad den klarar av.
Tack kroppen min, du är banne mig helt makalös!
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer