"The skrikochpanik tuor" fortsätter. Idag har Polarn hållit tre spelningar på samma dag.
Eftersom jag har hört showen några gånger tidigare så gör jag vad jag kan för att undkomma nya uppträdanden, vilket görs lättast genom att ha damen i famnen. Mjölksyra, hennes syster, kass rygg, toalettbesök, måltider och annat tjafs gör dock att hon måste ligga/sitta själv några minuter här och där och då passar hon på att showa för fullt. Jag vill verkligen inte höra den där föreställningen någon mer gång, jag vill heller inte ha det som The soundtrack of My life.
Var det som du tänkt dig att ha barn? frågade många efter att vi fått Pyret. Då kände jag att jag inte visste, för jag hade väl inte haft några direkta föreställningar om hur det skulle bli, men att det inte var riktigt som den bilden många målade upp. Nu är det ingen som ställer den frågan längre, kanske för att de vet att alla illusioner försvinner vid andra barnet, kanske för att de ser på tårarna som bränner bakom mina ögon vad svaret skulle bli.
The soundtrack of My life är skrik, allt jag behöver eller måste göra gör jag till ljudet av skrikande och gråtande barn. Så ville jag inte att det skulle vara att ha barn.
Kommentarer