Polarn har under ganska lång tid fått kvällsmål klockan 22, sen sussat gott till klockan 4 och vaknat för dagen klockan 6. Lyllo mig liksom.
Jag vet inte om det är lagen om alltings jävlighet, någon regel om att jag inte ska ha lätta barn, en ny fas eller värmen men nu äter hon klockan 19, 20, 21, 22, 00, 02, 04 och vaknar 05. Dessutom sparkar, bökar, stönar och smaskar hon en sisådär halvtimme efter varje amning.
Jag är desperat och gråtfärdig halva nätterna.
Eller.
Kanske är det tänder på gång, eller inte, för hon håller på att gnaga sönder sina händer och dreglar värre än New Foundland hunden vi hade. Men är det något jag lärt mig från första vändan, typ det enda jag lärt mig, så är det att man aldrig riktigt vet vad som är på gång med de där små förrän efter det har hänt. Allt är en gissningslek.
Fast jag bryr mig inte så mycket om vad som är på gång, jag vill bara sova.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer