Polarn har under ganska lång tid fått kvällsmål klockan 22, sen sussat gott till klockan 4 och vaknat för dagen klockan 6. Lyllo mig liksom.
Jag vet inte om det är lagen om alltings jävlighet, någon regel om att jag inte ska ha lätta barn, en ny fas eller värmen men nu äter hon klockan 19, 20, 21, 22, 00, 02, 04 och vaknar 05. Dessutom sparkar, bökar, stönar och smaskar hon en sisådär halvtimme efter varje amning.
Jag är desperat och gråtfärdig halva nätterna.
Eller.
Kanske är det tänder på gång, eller inte, för hon håller på att gnaga sönder sina händer och dreglar värre än New Foundland hunden vi hade. Men är det något jag lärt mig från första vändan, typ det enda jag lärt mig, så är det att man aldrig riktigt vet vad som är på gång med de där små förrän efter det har hänt. Allt är en gissningslek.
Fast jag bryr mig inte så mycket om vad som är på gång, jag vill bara sova.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer