Pyret promenerade hem från affären och fick för sig att öva på det där att hoppa. Hon har inte lyckats knäcka den nöten än. Hon tar några steg, stannar upp, böjer på knäna, skjuter ut rumpan, rycker till och säger hopp eller skutt men fötterna lämnar aldrig marken.
Vi försökte samla föräldrapoäng genom att pedagogiskt hoppa framför henne, ja det var relativt folktomt, så mycket föräldrapoäng behöver vi inte att vi gör det i lunchrusningen.
I motsatt riktning kom en för oss okänd kvinna som gav sig in i undervisningen och hoppade några gånger. Pyret blev sjukt imponerad och vägrade gå vidare långt efter att kvinnan var utom synhåll.
Bakom oss kom sen en annan för oss okänd kvinna som också deltog i lektionen.
Hon engagerar, den där lilla människan, så nu när så många försöker lära henne den ädla konsten att hoppa får vi väl anta att hon kommer bli OS-medaljör i längd- eller höjdhopp. Om hon bara kommer på hur man gör.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer