Pyret promenerade hem från affären och fick för sig att öva på det där att hoppa. Hon har inte lyckats knäcka den nöten än. Hon tar några steg, stannar upp, böjer på knäna, skjuter ut rumpan, rycker till och säger hopp eller skutt men fötterna lämnar aldrig marken.
Vi försökte samla föräldrapoäng genom att pedagogiskt hoppa framför henne, ja det var relativt folktomt, så mycket föräldrapoäng behöver vi inte att vi gör det i lunchrusningen.
I motsatt riktning kom en för oss okänd kvinna som gav sig in i undervisningen och hoppade några gånger. Pyret blev sjukt imponerad och vägrade gå vidare långt efter att kvinnan var utom synhåll.
Bakom oss kom sen en annan för oss okänd kvinna som också deltog i lektionen.
Hon engagerar, den där lilla människan, så nu när så många försöker lära henne den ädla konsten att hoppa får vi väl anta att hon kommer bli OS-medaljör i längd- eller höjdhopp. Om hon bara kommer på hur man gör.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer