Nufattarja.

När jag och brorsan var små och det närmade sig mammas födelsedag, mors dag eller jul så frågade vi vad hon önskade sig i present.
"Snälla barn" sa hon alltid.
"Hahaha" sa vi alltid och köpte någon present.
Gu va taskigt.
Nu inser jag ju att ingen present i hela världen kan slå snälla barn.
Nu sitter jag och önskar att få äta, duscha, gå på toaletten, dricka kaffe och klä på mig utan att göra det till ljudet av gnäll, skrik eller gråt och utan att avbryta var tredje minut för att avvärja någon katastrof, trösta eller bära. Det skulle vara ljuvligt att utföra dessa vardagliga händelser utan att stressa som en jubelåsna för att någon snart kommer börja gnälla, skrika eller gråta och någon katastrof snart behöver avvärjas.
Det kommer aldrig hända.
Inte ens om jag önskar mig snälla barn.
Inte ens när de blir vuxna. För när de är stora så märker jag ju att då skaffar de barn. Nu går våra föräldrar runt och tröstar, bär, avvärjer katastrofer, hinner knappt äta och gå på toaletten för att vi ska få äta och vila armarna.

En annan sak som jag och brorsan skrattat gott åt under uppväxten var mammas ständiga felsägningar av våra namn. När hon skulle ropa på någon av oss fick vi heta början på syskonets namn för att hon sen snabbt korrigerade till det aktuella namnet.
Po-pyret Py-polarn går jag runt och säger nu.

Saker får sin förklaring förr eller senare.

Förlåt mamma.