Idag tog jag mig i kragen och åkte iväg med båda barnen ensam i bilen. Jag har fegat nämligen. Att sitta inlåst i en plåtlåda, utan assistans, tillsammans med två potentiella brandsirener har inte känts särskilt lockande, av någon anledning.
Så dumt att oroa sig, båda barnen skötte sig exemplariskt både iväg och hem. Det visade sig till och med vara de lugnaste stunderna under dagen.
För Polarn struntar ju fullkomligt i "de lugnar ner sig vid tre månader" och har bara lurats. Efter några dagar i rollen som familjens solstråle så började hon försiktigt med några genrep under dagen, för att vid 17 sträcket köra igång "The skrikochpanik tour".
Så fick man sig en påminnelse om att:
A: Det är onödigt att oroa sig.
B: Tro inte att skriket försvinner.
C: Det är jäkligt svårt att hålla sig positiv.
Kommentarer