Idag tog jag mig i kragen och åkte iväg med båda barnen ensam i bilen. Jag har fegat nämligen. Att sitta inlåst i en plåtlåda, utan assistans, tillsammans med två potentiella brandsirener har inte känts särskilt lockande, av någon anledning.
Så dumt att oroa sig, båda barnen skötte sig exemplariskt både iväg och hem. Det visade sig till och med vara de lugnaste stunderna under dagen.
För Polarn struntar ju fullkomligt i "de lugnar ner sig vid tre månader" och har bara lurats. Efter några dagar i rollen som familjens solstråle så började hon försiktigt med några genrep under dagen, för att vid 17 sträcket köra igång "The skrikochpanik tour".
Så fick man sig en påminnelse om att:
A: Det är onödigt att oroa sig.
B: Tro inte att skriket försvinner.
C: Det är jäkligt svårt att hålla sig positiv.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer