På promenad med mammakompis till minsta dna-kopian kunde det konstateras att bådas brudar har:
Börjat intensivtugga på fingrarna tills de når kräkreflexen.
Båda har fått en favorit sida vid amning och ska strula gärnet när de äter från fel källa.
Båda har börjat vilja sträcka på benen annars tar man till lipen.
Båda har börjat flaxa vilt med armar och ben när de ligger ner.
Båda har börjat dra åt sig snuttefiltar, dreglisar, filtar, kuddar och lakan för att försöka äta upp dom.
Båda har börjat jobba på att vända sig från sida till sida.
Skönt att även den här gången få någon slags check på att ens unge gör som hon ska. För även om det var alldeles, alldeles nyss jag betraktade hur en sån här liten människa blir till en lite större liten människa, så har jag redan glömt hur det var de gjorde. Tydligen var det så här.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer