På promenad med mammakompis till minsta dna-kopian kunde det konstateras att bådas brudar har:
Börjat intensivtugga på fingrarna tills de når kräkreflexen.
Båda har fått en favorit sida vid amning och ska strula gärnet när de äter från fel källa.
Båda har börjat vilja sträcka på benen annars tar man till lipen.
Båda har börjat flaxa vilt med armar och ben när de ligger ner.
Båda har börjat dra åt sig snuttefiltar, dreglisar, filtar, kuddar och lakan för att försöka äta upp dom.
Båda har börjat jobba på att vända sig från sida till sida.
Skönt att även den här gången få någon slags check på att ens unge gör som hon ska. För även om det var alldeles, alldeles nyss jag betraktade hur en sån här liten människa blir till en lite större liten människa, så har jag redan glömt hur det var de gjorde. Tydligen var det så här.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer