attvarabob

Alltså förlåt, men Bron, senaste säsongen. Snacka om en serie som gått från hundra till nästan stillastående på tre säsonger. Från skön, med intressanta karaktärer (ja, jag är lite Saga Norén länskrim Malmö så jag gillar henne) och en lite skruvad men lågmäld story. Till inte så bra skådespeleri, irriterande och överdrivna karaktärer (till och med Saga) och en vi-trycker-in-varenda-skruvad-idé-vi-kan-komma-på story. Dessutom slutar den med den mest ointressanta och varenda-amerikansk-deckare-någonsin cliffhanger. När det äntligen kom en bra svensk serie och enda gången på typ ett år jag har följt något på dumburken.  Voffo gör ni på dette viset?

Om vi har advents pyntat? Så klart. Jag har aldrig varit så sugen på advent och jul som efter arvsmassornas ankomst. Inte så att jag vill ha tomtar och bonader och tjafs överallt, men jag vill ha jul . Smakfull jul, men mycket jul. Jag fick med mig Pyret upp på vinden som hjälpreda när ljusstakar och krafs skulle ner och hon följde efter som en liten svans under tiden jag sprang runt och fixade. Det var i och för sig ett problem eftersom att sätta upp ljusstakar och stjärnor alltid strular och jag därför fick lov att påminna mig själv om att barnpassa språket. Pyret fick välja årets balkongbelysning dessutom, som självklart blev " rengbågslampor " (flerfärgade) för att hon är besatt av allt som är flerfärgat och därmed regnbåge. Samma smak har hon inte, men till jul ska väl barnen få känna sig delaktiga. Eller nåt. För att leta efter lite mer jul, och jag helst vill ha annat än nytt och trist, gav jag mig av till Stadsmissionen. Där fanns... ingenting, aptrist. Det enda j

Mitt i allt kaos bjussade Pyret på sitt göttaste humör idag. Under morgonen åt hon sin frukost, klädde på sig de kläder hon själv valt och visade för en syster på lite sämre humör hur man gör när man byter från pyjamas till kläder, för att få henne glad. Hon erbjöd till och med Polarn att hjälpa henne med påklädningen. Sen fick hon ett utbrott för att herr B.o.B. hade råkat dra på Polarn hennes overall, men det gick över snabbt och gick att resonera bort. Därefter klädde hon på sig overallen, bad om lite hjälp med stövlarna gav mig en kram och sa glatt hejdå. Vid hämtning följde hon glatt med, klädde på sig under kvittrande prat, åkte halva vägen och gick babblande och bubblande halva vägen. Hon följde instruktioner i affären, var på gott humör under hela middagen hos mormor och morfar, gick hem utan minsta gnissel, gjorde sig i ordning till kvällen. Lite protester för att hon ville att jag skulle lägga henne istället för pappa, men eftersom det var den första för dagen så kändes det

Eftersom jag blir gråtmild för allt möjligt nuförtiden så var det svårt att hålla igen tårar av stolthet efter dagens middag. Polarn och Pyret hade ätit klart och begett sig till deras rum för att fastställa vem som hade störst äganderätt till vad, så som de brukar göra nuförtiden. Det är ju värt en liten tår i ögat bara det, att de knatar iväg och leker tillsammans. Mor i huset gjorde exakt ingenting för jämställdhets kampen och ställde sig och plockade undan efter middagen hon lagat och diskade. När jag sedan går till barnens rum  passerar jag badrummet, där inne är det tänt,  barnsitsen är fäst på toaletten och pallen framdragen. Pyret skuttar förbi och jag frågar: " Har du varit på toaletten? " " Japs! " svarar hon. " Själv? " frågar jag, med större förvåning än vad som kanske var rimligt. " Japs! " säger hon igen, innan hon är oförmögen att stå still längre och skuttar vidare. Nog vet jag att hon är kapabel att gå på toaletten själv,

Det är väl så att de flesta barn uppskattar sång och musik. Det är väl inte alls speciellt att ha barn som blir alldeles till sig i trasorna för att man lägger den stora, röda, runda mattan på den öppna platsen i hallen och att det därför ser ut som den stora, röda, runda mattan i "lekrummet" på förskolan där de brukar ha disco. Eller att de därför roar sig med att dansa till barnmusik-listan på Spotify tills de är andfådda och svettiga. Det är väl inte heller så märkligt nu för tiden att en treåring sjunger Twinkle, twinkle little star mer eller mindre felfritt. Men nog fasiken är det lite sjukt att en liten skrutt på 18 månader springer omkring och försöker sjunga "Let it go" med hyfsade försök till kordinerade dans-moves. Lite sjukt.

Jag kan erkänna att mitt generella tillstånd kan kännetecknas som förvirrat och känslosamt. För att vara konsekvent så inleder jag alla svar med: ööööhhhh??? , hittar ingenting för att allt ligger där det inte ska vara och väljer att glömma allt . Dessutom blir jag irriterad eller ledsen över 99% av alla saker. Från: Jävla knappjävel som inte går att knäppa! Till: Åh vad söööhöhööt!! (Polarn dansar). Det är viktigt att vara konsekvent nämligen. Så det är en av anledningarna till att jag inte utforskar Facebook annat än när jag har en avisering. En liten röd siffra och jag går in för att se vad någon vill, då kanske jag ser det översta inlägget i flödet just då. Det är min koll på världen i sociala medier för tillfället. Därav kanske jag framstår som mer förvirrad än jag är (omöjligt men vi kör på det argumentet) eftersom jag inte har en aning om vad människor förmedlar för information till omvärlden. För jag pallar inte. Förlåt. De jag känner förmedlar en humanistisk syn på livet,

När jag tycker att livet jävlas med mig söker jag tröst i att bygga bo, alltså jag möblerar, rensar och piffar. Så har det alltid varit, fråga mina föräldrar. Det finns så mycket värre sätt att hantera kriser än att försöka göra sig en trygg och snygg plats att vara på, så jag låter det vara så. Jag tycker inte om att spela, hinner inte äta mer, jag dricker inte sprit och tänker att jag är för gammal för att testa knark så jag har inte så där vansinnigt många alternativ att välja bland på krismarknaden heller. Efter evinnerligt tålamod från min sida fick vi äntligen till en fixar-dag i helgen. För med småbarn i hemmet så tar ju allt fixande en ocean av väntande och planerande innan det blir av. Man "måste" ju plötsligt ordna vinterkläder, gå på BVC, tvätta och andra innan-barnen-tog-det-exakt-en-kvart-nu-tar-det-en-halv-dag-och-fjorton-svettiga-utbrott saker. Köpa lördagsgodis liksom, bara det, en halv dags projekt varenda lördag för att det ska väljas n.o.g.g.r.a.n.t. blan

Tack gode gud för att jag fick barn i en tidsålder när det finns Google. Jag är helt enkelt för slö och för trött i armarna efter allt kånkande på kinkiga barn för att orka hålla på och slå i uppslagsverk hela tiden. Jodå Pyret är kvar i sin fråga om allt hela tiden fas. Nog för att jag på ett tidigare jobb blev hotad med att min arbetströja skulle ha texten "hitta.se"för att jag ansågs vara den folk gillade att fråga en massa saker, men min allmänbildning har sina gränser. " Var kommer sesamfrön ifrån? " Ähhh? Alltså det är ett frö. Alltså typ en växt. Eller så. " Mamma? Varför har man hår? "För att hålla huvudet varmt. " Å mer då? "Och hjälpa till att hålla det svalt. " Å mer då? "För att det är fint. " Å mer då? " Jag vet inte… Nu är det dags att sova! Eller den klassiska " Varför det? " som följdfråga på allt man säger någonsin. Jag håller på att skriva på en hemtenta om socialpolitik, kan hon inte fråga s

Hudlös. Jag tycker att det är ett så fint ord för att beskriva hur det känns när det är svårt att vara människa. Ibland är det ju det, svårt att vara människa, svårt att göra det där jobbet det kan innebära att bara leva. För det är inte alltid så "bara". Det händer att livet knuffar lite på en, sätter krokben eller till och med slår riktigt hårt och det sätter sina spår, man får skrubbsår, blåmärken och öppna sår. Om den där själsliga hudkostymen man bär på då inte hinner läka mellan smällarna så händer det att en av smällarna plötsligt är den som lämnar en hudlös, den som inte bara lämnar sår utan skalar av allt skydd. Kanske var den inte så farlig, den smällen som avgjorde, men det är inte alltid storleken på smällen som avgör utan den totala mängden smällar. Man kan stå pall för en riktigt stor smäll om man är stark och hel, precis som en liten smäll är förödande om man är trasig och svag. Svag förresten, jag tycker inte om att vara svag. Jag tror att det är det lill

Barnen fick med sig varsin ballong hem vid gårdagens shopping. Vita ballonger fyllda med helium som först hoppade och dansade i slutet av snörena som satt fast i arvsmassornas händer, och sedan flög fritt fästa i barnvagnen. Imorse hade de havererat och låg sorgligt på golvet, rullandes lite lojt i vinddraget. Den bilden har följt mig genom en kall heldag på Skansen. När luften går ur en. Eller kanske känns det mer som en löprunda. Den där sista uppförsbacken man möter när kroppen går på tomgång och det enda sättet man tar sig uppför den är genom vetskapen om att där uppe på krönet så planar det ut, sen väntar en utförsbacke där man kan låta sina trötta ben bara trampa luft in i målgången. Fast här möts man bara av en uppförsbacke till, direkt efter krönet, och så en till, och en till. Pt:n springer bredvid och hojtar om att man bara ska orka lite till, man fixade ju den förra uppförsbacken fast man inte trodde att man hade orken kvar. Men när det inte blir någon vila, när det inte