Det är väl så att de flesta barn uppskattar sång och musik. Det är väl inte alls speciellt att ha barn som blir alldeles till sig i trasorna för att man lägger den stora, röda, runda mattan på den öppna platsen i hallen och att det därför ser ut som den stora, röda, runda mattan i "lekrummet" på förskolan där de brukar ha disco. Eller att de därför roar sig med att dansa till barnmusik-listan på Spotify tills de är andfådda och svettiga.
Det är väl inte heller så märkligt nu för tiden att en treåring sjunger Twinkle, twinkle little star mer eller mindre felfritt.
Men nog fasiken är det lite sjukt att en liten skrutt på 18 månader springer omkring och försöker sjunga "Let it go" med hyfsade försök till kordinerade dans-moves. Lite sjukt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer