Barnen fick med sig varsin ballong hem vid gårdagens shopping. Vita ballonger fyllda med helium som först hoppade och dansade i slutet av snörena som satt fast i arvsmassornas händer, och sedan flög fritt fästa i barnvagnen.
Imorse hade de havererat och låg sorgligt på golvet, rullandes lite lojt i vinddraget.
Den bilden har följt mig genom en kall heldag på Skansen. När luften går ur en.
Eller kanske känns det mer som en löprunda. Den där sista uppförsbacken man möter när kroppen går på tomgång och det enda sättet man tar sig uppför den är genom vetskapen om att där uppe på krönet så planar det ut, sen väntar en utförsbacke där man kan låta sina trötta ben bara trampa luft in i målgången.
Fast här möts man bara av en uppförsbacke till, direkt efter krönet, och så en till, och en till. Pt:n springer bredvid och hojtar om att man bara ska orka lite till, man fixade ju den förra uppförsbacken fast man inte trodde att man hade orken kvar. Men när det inte blir någon vila, när det inte finns något krön att ta sikte på för att man vet att det inte planar ut någonstans blir det fasligt svårt att tro på peptalket.
Klart du orkar lite till!
Lite till?
Om förr-förr-förr-förr-förr-förra gången man hörde det var lite till, vad är exakt definitionen på lite?
Vad tar man sikte på för att orka ännu en uppförsbacke när man vet att det inte kommer någon vila eller ens en tillräckligt lång power break som kan pigga upp? När det enda som finns framför en när benen är stumma och trampar snett, medan man matar på trötta muskler, är en uppförsbacke till?
Orka lite till?
Pfffffftt, så går luften liksom ur en.
Kommentarer