attvarabob

Pyret kom till vår säng inatt. Det märktes rätt snart att hon hade svårt att komma till ro, det vreds och vändes, suckades och stönades. Till slut sa hon: " Jag tycker inte om natten, det är tråkigt med natt ." Det upprepade hon några gånger, trots att jag försökte ge natten lite bra pr, hon ville ha morgon istället. Efter ytterligare en stunds vridande så sa hon: " Jag orkar inte leva längre ." Man får väl inga pris för att vara alert klockan 2 på natten, så det enda jag kom på var att fråga: " Du menar att du inte orkar vänta på morgonen? " Inte då, hon menade att hon inte orkade leva längre. Sen gick hon vidare till att sorgset prata om att det inte gick att rädda hennes liv, ingen kunde det. " Mamma kommer alltid rädda ditt liv ." Sa jag, varje gång. Till slut gick hon med på att mamma nog kunde det, men hon själv kunde det inte. Efter lite mer än en timme av detta muntra samtalsämne, fick jag henne att somna om. Hon låg så tätt int

Jag köpte en bok med fyra sagor om Alfons Åberg . När vi läst sagan som var sist i boken och vände på bladet för att säga; " Sluuut! " så var det den där författarpresentationen på sidan bakom. Varpå Pyret pekar på bilden och säger lättsamt: " Det där är Gunilla Bergström ." ..... Hur i hela friden kan hon veta det?! Ja, jo, de har säkert läst vad författaren heter när de läst Alfons på förskolan, men ändå. Av all information som vi ber henne att komma ihåg vareviga dag, saker som att de väljer godnattsaga varannan gång, att man spolar när man varit på toaletten, att man får godis på lördagar, det glöms bort gång på gång. Men att den pyttelilla bilden längst bak i boken föreställer en författare som heter Gunilla Bergström, det kommer man ihåg minsann. Jag förstår inte alltid prioriteringen när det gäller de där arvsmassornas inlärning.

Polarn har ju, minst sagt, haft en period av mammighet. Det har gastats, gormats och gråtits vid varje tillfälle när det anas att mamma inte ska vaddetnuär . Morgnarna har varit särskilt intressanta eftersom herr B.o.B. ska ta med arvsmassorna till förskolan medan jag åker till plugget lite senare eller pluggar hemma. Antalet gånger jag har fått utföra bära/pussa/krama-rutinen innan hon ändå fullkomligt stortjutande lämnar hemmet, är oändliga. Pyret har inte gått opåverkad ur detta lilla drama. Efter ett tag började hon säga att hon blev ledsen när Polarn blev så där ledsen, varje gång Polarn blev så där ledsen. Jag borde anat att något var på gång... Denna regniga morgon satt Polarn vid frukosten och frågade: " Vem lämna idag? " När jag svarade att pappa skulle lämna sa hon bara: " Ja ha två pussar å två kramar, sen en puss kram till! " Sagt och gjort, när det var dags att gå fick hon två pussar, två kramar och sen en puss och kram till så var hon redo att gå

Det var ingen alls som tog hänsyn till att det var söndag idag, vilodagen pyttsan liksom. Barnen rivstartade klockan 6 och skrattade bara åt mina förslag om att ligga kvar i sängen och mysa. Å andra sidan så åt de frukosten utan bråk, klädde på sig själva och satt still och tittade på barnprogram medan jag gjorde mig i ordning. Så med en packad ryggsäck kunde jag tråckla in barnen i bilen och köra iväg till en förmiddag i skogen redan vid 8.30. Det var otroligt härligt att knata runt så där tidigt på morgonen, och när alla andra vaknade till och började dyka upp, då åkte vi hem och åt lunch. Inte för att jag är folkskygg utan mer för att jag är rätt osocial. På eftermiddagen fick vi besök av mammakompisen med avkomma. Ungarna röjde runt tills de var svettiga och andfådda. Följaktligen åt mina avkommor en rejäl portion av middagen efter att sällskapet hade gått, och somnade en hel halvtimme tidigare än vanligt. Världens bästa taktik. Jag funderar ibland på vad som hade hänt om jag i

När herr B.o.B. nu är bortrest tänkte jag att jag skulle få sova lite bättre. Båda arvsmassorna har ju kommit och krupit upp i sängen under natten sedan en tid tillbaka. Det brukar leda till att jag antingen ligger med ena foten på sängramen för att inte ramla ur (för att Polarn och Pyret ligger bredvid varann i mitten och behöver lite plats för att inte ligga och gnälla på varann), eller ligger klarvaken och håller i Polarn så att hon inte ramlar ur (för att hon ligger ytterst för att inte hon och Pyret ska ligga och gnälla på varann). Men nu, med en fullvuxen mindre i sängen, borde jag ju få utmärkt med plats. Nope. Jag låg med ena foten på sängramen, Polarn låg med ena handen på mitt öra och sitt ena ben slängt över min midja och Pyret låg i mitten. Herr B.o.B.s plats var andaktigt tom. Egentligen ingen överraskning. Istället för att hoppas på att få plats i en stor dubbelsäng tänker jag utnyttja min singeltid till att skamlöst njuta av en annan favorit: Jag ska gå och lägga mig

Eftersom herr B.o.B. ska vara bortrest i tre dagar så ville han hänga lite extra med sina avkommor, därför fick de följa med till hans pyjamasparty, som idag var för de minsta barnen. En av tjejerna från den äldre gruppen var medföljare till en släkting och fattade genast tycke för våra troll. Hon gjorde sig till bästa kompis genom att kunna supercoola grejer som att blåsa bubblor med tuggummi och trolla fram strumpor från öronen. Tänk om man själv var så lätt att imponera på. Polarn är ju alltid lite mer reserverad mot nya bekantskaper, men Pyret tog chansen att få hänga med en äldre flicka på stört. När träningen kom igång så visade Pyret ett intresse för att göra det som barnen gjorde och tjejen använde sin väntetid till att lära mina barn de första stegen in i pyjamasvärlden, för efter ett tag mjukare även Polarn, så klart. Jag fick hjälp att underhålla arvsmassorna, tjejen verkade stormtrivas i rollen som barnvakt/tränare och arvsmassorna blev alldeles kära. Alla vinner. Nu b

Polarn: " Mamma, böj dej! " Jag böjer mig ner. Med en hand på min kind: " Mamma, du e vackej ." Jag hittar inga bra ord, på grund av att hjärnan smälter ikapp med hjärtat, så allt jag får fram är otillräckliga: " Tack hjärtat! " Så ler hon och går därifrån, som om hon inte har gjort något särskilt alls.

Så var pluggandet tillbaka i gamla gängor och vi drog av en tenta på morgonen. Även om man är förberedd, även om det känns okej, även om man känner sig ganska lugn inför hela grejen så är det märkligt utmattande att sitta där och plita ner sin kunskap. Det tas det ju ingen som helst hänsyn till när man kommer hem till två vabbande barn. Pyret har ju inte haft några alls problem med magen, så det var ju tydligen en enstaka grej av oklar anledning. Fast å andra sidan så är frågan om hon mått lite kajko ändå, för även om magen mår bra, hon har god aptit och är minst sagt aktiv så är hon lite... ...äum... ..."humörig". Fast det är ju Polarn också förresten, och de har de ju varit båda två ett tag nu, så det har nog inte med sjukdom att göra. Om inte den ena får ett fullkomligt sammanbrott av en petitess, så ställer den andra upp. Eller så testas gränsen för hur pass väluppfostrad man behöver vara i form av att sura, tjura, hota (Pyret), eller skrika, slå, kasta (Polarn) vid fö

Mitt i tentaplugget kom samtal från förskolan; Pyret hade kräkts under lunchen. Även om personalen uppenbarligen försökte tona ner händelsen så vet man ju aldrig med kräks, en enstaka gång eller tonvis av kaskader att se fram emot? Jag packade ihop och drog iväg för att hämta avkommor. Det blev, peppar peppar, bara en gång. Så förutom att avkommorna utfodrades med smörgås, risifrutti, kaka och päron när vi kom hem, så ordnades en sista skördefest av vår lilla odling.  Sen hade vi full pysseleftermiddag. Jag vill inte skryta eller så, men man ser ju vem som har störst talang för att färglägga, men å andra sidan så är jag pinsamt fantasilös jämfört med arvsmassorna när det gäller leklera. Med middag på grillen där hamburgare och pommes slank ner så vågar jag tro på att den där enda lilla spyan var något annat än magsjuka. Men vi får väl se hur de två vab-dagarna går, ja alltså inte för mig, jag har tenta och kursstart. Glidare som jag är.

Shakespeare skrev "Hur man tuktar en argbigga." Så himla kränkande, att vara en argbigga är ingenting som ska tuktas, ilska är en kraft som ska bevaras och respekteras. Med det sagt, Polarn är en argbigga av stora mått just nu och vi börjar känna oss lite matta. Så snart något går henne emot tar hon till en begränsad repertoar av beteenden: Hon skriker upprepat " NÄ !" Hon skriker ett ilsket tjut rakt ut. Hon bankar med näven i närmaste sak, även om det är en människa. Hon kastar saker. Hon slåss. Hon bits. Detta kombinerat med en ljuvlig mammighet. Denna tar sig i uttryck genom att herr B.o.B. inte får göra frukost, inte får klä på, inte får borsta tänderna, inte får följa med på toaletten och inte borsta håret utan att mötas av sura protester med högljudda: " Nä! Mamma göra! " Men värst blir hon vid nattning, om vi säger att pappa ska natta så börjar hon först protestera: " Nä! Mamma natta! " Sen blir hon lite ledsen och snyftar.

Äter gör man, sen hamnar man i matkoma. Jag blev bjuden till en brunch som skulle gå av stapeln idag. Allt som involverar mat låter ju alltid som en väldigt god idé, men just för tillfället känner jag mig lite slut som varelse. Att då vara social i ett sammanhang där de flesta närvarande är för mig okända, kändes helt enkelt övermäktigt. Fina Pluggis är ju en empatisk människa, som dessutom känner till allt som snurrar på i min tillvaro, så hon förstod. Men. Hon hade planterat den där idén om brunch, och därmed gjort mig hungrig. Dessutom kände jag att jag var värd att firas lite med nya befogenheter på meritlistan. Så vi begav oss till Sundby Gård och deras fantastiska brunch istället, jag och herr B.o.B. Jag kom mig inte för att fota tallriken med varmrätter, av den enkla anledningen att jag var upptagen med att äta den.  Jag vet inte hur andra människor fungerar men för mig stämmer den gamla tesen att vägen till någons hjärta går genom magen. För mig

Vilken resa egentligen. Från att gå en vårdutbildning på Komvux, till att få delegering av överläkaren till att utföra en behandling som egentligen läkare ska utföra. Jag känner mig stolt. Inte bara över förtroendet, utan över min egen resa. Från en arbetsplats där chefen fick en att känna sig som den evige praktikanten, till en vårdutbildning, till ett gymnasieslutbetyg, till två barn, till Stockholms universitet, till en delegering. På 6 år. Tänk om jag skulle ta tillfället i akt och börja våga tro på min egen kapacitet och förmåga.

Hur jag vet att jag är lugnare och inte bara tror mig känna det? Så här: Jag har en eltandborste, den markerar när man har borstat i två minuter. När jag är i en uppstressad period så rasslar jag igenom alla tänder och står sedan och borstar lite planlöst i vad som känns som en evighet, och väntar på den där jäkla två minuters markeringen. Nu för tiden kommer den där markeringen när jag har en fjärdedel av gaddarna kvar att ta mig igenom. En bra indikation på att jag tar det lugnare, tar min tid och inte stressar. Vem visste att man kunde använda en eltandborste till att mäta stressnivån hos en individ, liksom.

Polarns nya grej är att peka på främmande människor och fråga antingen: " Mamma, vad heter hon? " eller: " Mamma, vems mamma är hon? " ... Det är ju väldigt trevligt att hon har en sådan tilltro till sin mor att hon tror att jag vet vem varenda människa är och vad deras barn heter, men jag känner inte riktigt att jag kan leva upp till det. Ingen fara, för när jag svarar: " Det vet inte jag hjärtat ." så säger hon: " Jag vet!! " och sen hittar hon på ett namn, idag hette många Gunilla. Men om alla där ute nu kunde skicka ett kort på sig själv, tillsammans med eventuella barn, och skriva alla inblandades namn, så jag kan svara på vad alla överallt heter, så skulle det hjälpa mig i denna spännande roll som allvetande förälder. Tack på förhand.

I somras frågade Polarn flera gånger var jag skulle, när hon hade sommarlov. " Till jobbet ." svarade jag. " Var är det? " " På sjukhuset .", blev nästa svar, vilket hon också fick se när de några gånger kom och hämtade mig. Idag kom jag hem lite senare, mitt i arvsmassornas sagostund. Polarn frågade om jag hade varit på jobbet och jag svarade ja, trots att jag också varit och ätit middag/fikat med Ellegulle. Det är klokt att hålla det enkelt ibland, som när de små frågvisa avkommorna egentligen ska varva ner för att somna. " De må bra nu? " säger hon då med en bekymrad min. " Vilka då? " undrar jag i mitt standardiserade förvirrade tillstånd. " De på jobbet, de må bra nu? " " Men åh, ja , de mår bra nu ." svarar jag till slut, och Polarn blir nöjd. För efter lite letande i minnesbanken kom jag på att hon frågade i somras varför jag jobbade på sjukhus, varpå jag svarade att jag hjälpte människor som mådde d

Samtidigt som jag går i sommarkläder och sitter i solen och svettas, så har jag bytt gardiner till höstigt petroleumblå och planterat ljung på uteplatsen. Sommar, höst, höst, sommar?  Jag vet inte.  Fast vem kan klaga på att få gassa i solen på dagen och ha höstmys hemma på kvällen. Det bästa av två världar liksom.

Herr B.o.B. skulle ha Kickoff med jobbet idag. Sen sket sig något på jobbet så att de fick jobba istället för att roa sig, men för mig innebar det ändå en heldag med mina arvsmassor. Det blev inte så dumt, inte dumt alls, för det blev en dag med mammakompisen och hennes arvsmassa. Vi lyckades åka tåg och buss, hänga i en lekpark utan toalett, fika i denna lekpark, knata iväg och äta lunch på en grillkiosk, ta oss tillbaka till lekparken, åka hem med tåg och buss och gå och handla lördagsgodis, utan några större missöden. Alltså inte helt utan missöden, men utan några större missöden. Det var väl kanske inte roligt när ena barnet säger att hon vill bajsa när lekparken inte hade toalett, men en plastpåse och vana från hundägar tiden hade kunnat lösa problemet. Det behövdes inte, hon väntade till lunchen, där det fanns toalett. Det kan väl också hända att tålamodet testades när arvsmassorna, som vanligt, säger vad de vill ha att äta och sen äter en halv tugga för att sen rata maten.

Efter en mindre paus har hon återvänt Mamma-skräcken. Inte jag alltså, utan Polarns vidunderliga mammighet. Det ska gråtas Lille Skutt-tårar när det är dags att gå till förskolan, eller om jag går till jobbet. Det ska skrikas i högan sky om pappa försöker borsta hår/klä på kläder/göra frukost/följa med på toalettbesök. Det ska gråtas och skrikas så man tror att hon har brutit en arm eller ett ben när pappa ska natta. " Mamma göra!!! " tjuter hon som en brandvarnare. Vi är ju ganska luttrade vid den typen av beteende efter dotter.1 och dotter.1.2. men känner oss ändå lite handfallna den här gången. Hon får ju sin mammighet i så mycket mer volym och styrka nu. Dessutom så stjäl hon så mycket tid och fokus från Pyret med dessa ranterier. Om hennes far ska sköta nattningen, och hon blir halft rabiat när jag lämnar rummet, så blir Pyret ledsen eftersom att: 1. Polarn skriker och gråter sig fördärvad. 2. Pyret får ingen lugn och ro. 3. Det är omöjligt att läsa godnattsagan

En del föreläsningar är vanvettigt tråkiga. En del föreläsningar är inspirerande. En del föreläsningar levererar visdomsord. Dagens kloka Powerpoint skulle kunna appliceras till de flesta områden och inte bara den alkoholpolitiska arenan. Alla har rätt, trots att budskapen är i motsats till varandra. Känns det igen kanske, från debatter om dieter och föräldraskap till exempel. Kanske ligger sanningen närmare det hela vår utbildning vill inpräntade i oss:  Det beror på.

Apropå att Stephan Einhorn skrev en debattartikel i Aftonbladet om att det inte finns någon som helst forskning som kan stödja påståendet att barn skulle ta skada av att bli curlade, tvärtom så finns gammal-som-gatan-forskning som visar att stark anknytning är otroligt viktigt för att barn ska växa upp till starka och stabila individer. Det fick mig att tänka på att det är lite intressant att det just nu härjar två starka åsikter för att kritisera föräldrar: 1. Dagens föräldrar curlar sina barn. De passar upp och står ständigt beredda att tillgodose deras minsta önskan till dess att de blir små vedervärdiga monster utan vett och fason. 2. Dagens föräldrar är egoistiska vuxna som sätter barnen bakom skärmar allt för ofta, för att få tid för sig själva, och de lämnar barnen vind för våg för att sitta bakom sina egna skärmar så att barnen aldrig upplever att de blir sedda eller uppmärksammade av sina föräldrar. Vänta. Är det bara min evidens/fakta/vetenskaps piskade plugg-hjärna som

Jag dolde mina feberframkallde svettpärlor bakom luggen och gav mig ut i världen idag. Med hjälp av vila och Alvedon mådde jag snäppet bättre och därför drog jag slutsatsen att det säkert är något förskolevirus som gått vilse i en fullvuxen lekamen och stökat till det. Det var inte den enda slutsatsen jag drog idag, jag hade en stund över för en annan reflektion. Den om att jag har känt ett sådant märkligt lugn sedan ett antal dagar tillbaka. Nog för att jag blir irriterad, arg, ledsen, upprörd och lite ironisk emellanåt, men bakom ligger ett lugn och dämpar svallvågorna, och jag känner inte riktigt igen det. Polarn är inne i ytterligare en mamma-fas, Pyret är inne i någon allt-är-mitt-och-jag-vägrar-dela-med-mig-period, plugget har dragit igång, jag har varit krasslig, och livet har visat att det är en rätt dryg jävel mot de jag bryr mig om. Men ändå, jag känner mig lugn. När barnen är... ...ja, barn , och jag har lust att sälja dem på Blocket, så kommer en våg av tålamod in precis

Inte vet jag om det rör sig om något sådant där dödligt förskolevirus, eller någon slags inflammation, eller om jag har kraschat in i den där berömda väggen. Men dagens status är att jag har feber, svullna lymfkörtlar och en känsla av att någon har gått loss med ett baseballträ från midjan ner till knävecken. Skitsamma vad det beror på, den akuta behandlingen torde väl vara den insats jag har företagit mig idag; sova, äta Alvedon och intaga soffläge. En försiktig prognos är att det verkar vara på väg åt rätt håll. Den mer långsiktiga behandlingen skiljer sig såklart åt, beroende på uppkomsten av besvären. Fasiken, jag borde ta bättre hand om mig själv.

Symptom Polarn: Hon var gnällig och pipig konstant under hela läggdags rutinen. Hon var kall men svettig. Hon somnade så snart hon lagt huvudet på kudden. Symptom Pyret: Hon gnällde över att det gjorde ont att kissa. Hon somnade så snart hon lagt huvudet på kudden. Hon drömde mardrömmar konstant under hela natten. Symptom B.o.B.: Hon blev ordentligt vätskesvullen för några dagar sedan. Hon fick värk i höger höft ungefär samtidigt. Hon fick värk i benen dagen efter. Hon blev illamående ett par gånger under gårdagen. Hennes lymfkörtlar svullnade i går kväll. Hon fick ont i ryggen, på höger sida, under revbenen, i går kväll. Hon hade ont i rygg/höft/ben/mage till den grad att hon funderade på ett besök på akuten medan hon låg vaken under natten. Idag har hon ont i höfter/underliv och alla leder. Åtgärd: Polarn: Hemma från förskola, torka näsan konstant och mutas med popcorn. Pyret: Hemma från förskolan, mutas med popcorn. B.o.B.: Försöka vila. Hahahahaha. Polarn är li

När jag hämtade Pyret idag var barnen mitt i en fruktstund ute på gården. Medan jag står och pratar med en fröken om barnens dag ser jag att Pyret står med en av minstingarna på hennes avdelning. Det är en förskola med två avdelningar, som har mycket av dagen tillsammans, och avdelningarna har blandade åldrar, alltså inga uppdelade små- och storbarns grupper (toppen!). Några sekunder senare kommer de två hand i hand och Pyret berättar att: Minstingen fick sista biten på Pyrets banan för Pyret hade frågat och då sa minstingen ja och Pyret ville vara snäll och minstingen tyckte det var gott och man ska vara snäll mot andra. Minstingen står med ett stort leende på läpparna, klappar sig på magen och säger: Mmmmmm . Sen kramas de hejdå. Alltså, halva jag dog söthetsdöden och halva jag undrade: varför kan de inte vara så hela tiden, även mot exempelvis syskon?